Akademikerna och nazismen

Publicerad 2003-04-17

(Expo nr 1 - 1996) Före andra världskriget attraherades ett stort antal akademiker av dåtidens antidemokratiska och antisemitiska idéer. I universitetsstäder som Uppsala och Lund fanns gott om nazistsympatisörer och många organiserade sig i olika nationalsocialistiska partier. Några skulle senare nå höga poster inom näringsliv och statsförvaltning.

Efter kriget fanns ett fåtal som ogenerat stod fast vid sina värderingar från 1930-talet och som envist fortsatte att propagera för diktatur och rasism i ständigt krympande nazisekter. Den absoluta majoriteten av »naziakademikerna« tog avstånd från sina tidigare engagemang, medan andra helt enkelt förnekade sitt förflutna. Flertalet av dem försvann in i de etablerade partierna.

Merparten av den litteratur som skrivits om den svenska extremhögern handlar om nazismen som arbetar- och medelklassfenomen. Med undantag för några få artiklar har väldigt lite skrivits om akademikernazismen. Likafullt var det en ideologisk strömning som präglade en hel generation studenter.

Sveriges Nationella Förbund

I mitten av 1930-talet var nationalsocialismen i Sverige starkare än någonsin. Nazistiska partier hade tillsammans uppemot 55 000 medlemmar. I stadsfullmäktigevalen 1934 – 1935 fick de 2,6 procent och över hundra mandat runtom i landet. I andrakammarvalet 1936 röstade1,6 procent motsvarande 47 258 personer på högerextrema partier. Dåtidens säkerhetspolis räknade med att nationalsocialisterna hade runt 100 000 sympatisörer.

1934 gick tre högermän i andra kammaren över till Sveriges Nationella Förbund (SNF) och svarade under åren 1934–1936 för de hittills enda nationalsocialistiska riksdagsmandaten.

SNF är Sveriges äldsta högerextrema rörelse. Organisationen bildades redan 1916 under namnet Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), som ett fristående ungdomsförbund till det dåtida högerpartiet. SNU var redan från början långt radikalare än moderpartiet, och tog starkt intryck av Mussolinis frammarsch i Italien på 1920–talet. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev förbundet öppet antidemokratiskt med starka inslag av antisemitism. I maj 1933 bildades förbundets första »kampgrupper« utrustade med stålgrå uniform och solkorset som symbol. I juli 1934 etablerade snu förbindelser med det tyska nazistpartiet, och på förbundets kongress samma år bröt de definitivt med högern och antog namnet SNF.

Förbundets medlemmar

SNU hade snabbt blivit landets största rörelse för högerungdomen. Från 4 387 medlemmar 1926 kunde SNU 1931 räkna hela 35 460 medlemmar organiserade i 450 lokalavdelningar, och fem år senare 40 000 medlemmar. Majoriteten av medlemmarna kom från övre medelklassen och överklassen. Söner och (mindre vanligt) döttrar till högerpolitiker, professorer, direktörer, diplomater, läkare, advokater, präster eller ingenjörer, var snarare regel än undantag. Många hade adlig bakgrund. I SNF fick de den grundläggande ideologiska skolningen.

Nedgången för SNF kom lika snabbt som uppgången. En kombination av fanatisk tyskvänlighet och ett alltmer öppet hyllande av nationalsocialismen bidrog till att stöta bort vanliga svenskar. I andrakammarvalet 1936 förlorade snf sina tre mandat, och 1940 hade antalet medlemmar minskat till 15 000. Vid andrakammarvalet 1944 hade majoriteten av snf:arna redan återvänt till den demokratiska högern, och SNF fick bara 3 819 röster.

Det mest anmärkningsvärda är att så många akademiker faktiskt stannade till långt in på 1940–talet.

Studentklubben i Uppsala

Uppsala var av tradition ett starkt fäste för SNF. Där kunde förbundet 1933 tillgodoräkna sig 258 medlemmar. Majoriteten kom från stadens övre skikt, och trettio av dessa titulerade sig direktör eller disponent.

Det ungdomliga inslaget var påfallande: 96 av medlemmarna var studenter som 1934 bildade Nationella Studentklubben.

Flera av klubbens medlemmar kom senare att göra karriär inom förvaltning och näringsliv: Göran Hedin, sedemera chef för Svenska handelskammaren i Västtyskland; Helge Kökeritz, professor vid Yaleuniversitetet; Rune Waldekranz, rektor för Filminstitutet; Erik Anners, professor i rättshistoria; Bo Kjellberg, matematikprofessor vid KTH; Sverker Åström, FN-ambassadör och toppdiplomat; Erik Reuterswärd, regeringsråd; Olof Rydbeck, chef för Sveriges Radio och FN-ambassadör; och Bengt Sundkler, professor i kyrkohistoria och biskop i Tanzania.

En av klubbens tongivande medlemmar var Arvid Fredborg, född 1915 i Hudiksvall, son till en högerman, uppväxt i Skara och fil stud i språk och historia. Vid sin död den 4 januari i år hade Fredborg en lysande karrär bakom sig som skribent, konservativ filosof och politisk konsult. Han var en av 1930–talsakademikerna vars hållning till nationalsocialismen aldrig blev tillfredställande klarlagd.

Mota Moses i grind

I slutet av 1930–talet tilltog judeförföljelserna i Tyskland. Efter Kristallnatten den 9 november 1938, tvingades tusentals judar på flykt. När ett blygsamt antal judiska flyktingar anlände till Sverige startade nazisterna en aggressiv anti-flyktingkampanj under parollen »Mota Moses i grind«. Det blev den svenska nazismens mest framgångsrika kampanj någonsin, och påverkade människor långt utanför de egna leden, framför allt bland studenter i Uppsala, Stockholm och Lund.
När medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer och några humanistiskt sinnade professorer vid Karolinska Institutet föreslog att tio judiska läkare skulle få asyl i Sverige utlöstes en proteststorm bland studenterna. De tio judiska läkarna sades hota en »krympande arbetsmarknad för svenska akademiker«.

Den 17 februari 1939 kallade studentkåren i Uppsala till möte om flyktingfrågan i Nya tennishallen, allmänt kallad Bollhuset. Drygt 900 studenter slöt upp till den hetsiga debatten där 25 talare deltog.

För några av de hätskaste flyktingfientliga inläggen svarade Arvid Fredborg, styrelseledamot och tidigare ordförande i Nationella Studentklubben: »Flyktingfrågan är också ett rasproblem, det vore löjligt att bortse därifrån. En av Sveriges värdefullaste tillgångar är att det inte haft några ras- eller nationsproblem tidigare. Detta är också något att slå vakt om.«

Vid omröstningen ställde sig 548 studenter bakom den flyktingfientliga linjen mot 349 för den flyktingvänliga.

Debatten gav nazisterna ett gyllene tillfälle att piska upp antisemitiska stämningar. Vid en omröstning i Medicinska Föreningen på Karolinska Institutet i Stockholm några dagar senare vann den flyktingfientliga linjen med 263 röster mot 18. Vid en liknande omröstning på Akademiska Föreningen i Lund i mars blev siffrorna 724 mot 342.

Heimdal

Vid krigsutbrottet lämnade Fredborg Nationella Studentklubben och gick in i den till SNF närstående konservativa studentklubben Heimdal. 1939 fungerade han som redaktör för föreningens årsskrift, där han bland annat skrev:

»Vår rasliga enhet har varit och är en styrka av fundamental betydelse.(...) Och man skall aldrig tro att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår statsbyggnad, någonsin komma att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.«

Tillsammans med fem andra studenter gav Fredborg 1940 ut Den svenska linjen, en skrift som hyllades som en milstolpe i den konservativa studentrörelsens historia:

»I nära samband med befolkningsfrågan stå frågorna om rashygien och immigration. Det finns enligt vår uppfattning ingen anledning att (...) förneka vårt behov av en sund raspolitik. Det gäller för oss t ex att komma till rätta med frågan om mindervärdiga elements fortplantning. (...) Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land har vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter.«

Bakom stålvallen

I februari 1941 lämnade Fredborg Uppsala och flyttade till Berlin som korrespondent för Svenska Dagbladet. Under tiden i Berlin skedde en dramatisk kursändring. 1943 återvände han till Sverige och skrev sin omdiskuterade bok Bakom stålvallen, av somliga hyllad som en kritisk betraktelse av Nazityskland och ett tidigt vittnesmål om vad »den slutgiltiga lösningen« innebar. Andra menar att boken är relativt okritisk, att den publicerades då krigslyckan redan vänt.

Att Fredborg före kriget var uttalat judefientlig och medlem i en nazistisk organisation är ställt utom tvivel. Däremot var han knappast någon anhängare till tysk nazism; tvärtom, Bakom stålvallen formligen öser förakt över de nazistiska partibossarna som beskrivs som vämjeliga, självupptagna och obildade. Samtidigt nämns antisemitismen endast i förbigående.

När Fredborg summerar intrycken konstaterar han att nazismens politik i »en rad praktiska frågor, till exempel befolkningsfrågan, kommer att vinna erkännande när lidelserna lagt sig.« Raspolitiken, skriver han, »har åtminstone haft en viss nytta med sig genom att fästa uppmärksamheten på viktiga rashygieniska problem.«

Tidskriften Obs!

Från 1944 till 1955 gav Fredborg ut tidskriften Obs!, den svenska högerns viktigaste idétidskrift under denna tid. Redaktionen bestod av studiekamrater från Uppsala, däribland flera före detta SNF-medlemmar. Fredborgs politiska linje var uttalat nationalkonservativ och Obs! fortsatte att driva flera teser från Den svenska linjen, men utan förkrigstidens öppna antisemitism.

Efter kriget flyttade Fredborg utomlands och fortsatte ända in på 1950-talet som utrikeskorrespondent för Svenska Dagbladet. 1951 blev han fil doktor och året därpå startade han en konsultfirma som han drev fram till pensionen 1985. Under denna tid arbetade han som politisk konsult åt svenska storföretag som Asea, Atlas Copco, Bofors, Pripps, Skandia och Modo.

International Background

Fredborgs inflytande i näringslivet växte. Åren 1973–1985 gav han ut International Background, en liten engelskspråkig tidskrift med en exklusiv läsekrets bland näringslivets toppar. Skribenterna var knappast lättviktare; bland de som bidrog med artiklar fanns förre arméchefen Carl Erik Almgren och SAF-cheferna Curt Nicolin och Claes-Ulrik Winberg.

En annan skribent var professor Erik Anners, kamraten från SNF-tiden i Uppsala, som förespråkade en »sociobiologisk konservatism« grundad på påstådda biologiska skillnader mellan människor. Kvinnor sades ha en genetisk programmering för att kunna utföra hemarbete bättre än män. Det skulle dessutom strida mot naturens »urvalsprocess« att leva ett »behagligt liv bekostat genom samhällets solidaritet«.

Tidningen kunde inte köpas i någon affär. Ett villkor för att få prenumerera var att »innehållet betraktades som konfidentiellt«. Prenumeranterna var »personer utvalda av utgivarna«.

Det är inte svårt att förstå varför Fredborg krävde att läsarna skulle betrakta innehållet i International Background som konfidentiellt. I tidningen framfördes åsikter som knappast var rumsrena. Fredborg försvarade militärdiktaturer i Latinamerika, apartheidregimerna i Rhodesia och Sydafrika, och talade uppskattande om diktatorer som Franco, Salazar och Pinochet.

Vid sin död i januari i år hyllades Arvid Fredborg med artiklar i både DN och SvD. Han var en av de akademiker som lyckades ta steget från det obskyra till det etablerade, från rasist till kulturpersonlighet. Andra 1930-talsrasister, som Per Engdahl, hade mer eller mindre samma åsikter, men hamnade för evigt bland historiens fördömda.

© Expo 1996
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA