Antisemitismens återkomst

Publicerad 2003-04-17

(Expo/Monitor nr 3 - 1998) »Vad gör en jude som tittar i en askkopp? - Släktforskar!« Skämtet är hämtat från ProPatrias hemsida på Internet. Det är ett av ett 40-tal liknande skämt under rubriken »Humor« och alternativet «Jude«. En liknade samling rasistiska vitsar finns under rubriken »Neger«.

För 15 år sedan – troligen så sent som för tio år sedan – hade publiceringen av så uppenbart grov antisemitisk propaganda varit otänkbar. Den ansvarige utgivaren skulle ha blivit föremål för polisutredning, åtal och fällande dom. Så är fallet inte idag.

Ändå är det inte särskilt svårt att spåra en ansvarig utgivare. När jag ställde frågan tog det Expo Research några timmar att lämna besked om att ProPatrias hemsida tillhör »Mats«, tidigare bosatt i Solna. Det är inte första gången »Mats« figurerar i nazistiska sammanhang på Internet. Tidigare drev han Gjallarhornets numera inaktiva hemsida.

Att nazister bedriver judehat är ingen nyhet. Den klassiska nazismens ideologiska grundbult var just antisemitism. Men efter andra världskriget – efter Förintelsen – var avskyn för nazismen så utbredd att antisemitismen helt enkelt inte hade någon marknad.

Det innebar inte att nazismens judehat upphörde, bara att den inte längre var gångbar hos nynazistiska grupper som hyste något hopp om politisk överlevnad. Judehatet plockades därför bort från den offentliga propagandan och förpassades till interna möten. I den nazistiska pressen ersattes ordet jude av lämpliga kodord som »kosmopoliter«, »internationalister« och – från 1960-talet – »sionister«. Nazistiska veteraner och framträdande ideologer som odlade judehat långt före kriget – svensken Per Engdahl är ett utmärkt exempel – bytte kostym och förnekade att de någonsin varit antisemiter. Att öppet framträda som antisemit var liktydigt med att stämplas som sinnessjuk.

Så är inte längre fallet idag.

Pro Patrias hemsida på Internet är varken den enda eller den värsta i sitt slag. Den är en i mängden, närmast en dussinproduktion. Det finns idag fler öppet antisemitiska sidor än någonsin tidigare på Internet. Nya hemsidor tillkommer i en strid ström. Hittills har inte en enda ansvarig utgivare åtalats och fällts för rasistisk propaganda på Internet.

Det kan bara betyda en sak: att personer som bedrivit antisemitisk hatpropaganda de senaste åren lyckats tänja gränserna för samhällets toleransnivå. Antisemitisk propaganda av ett slag som var otänkbar för 15 år sedan är idag så vanligt förekommande att polis och åklagare inte längre finner det lönt att utreda och att massmedia och politiska organisationer inte längre ids påtala den.

ProPatria och likasinnade propagandagrupper har därmed tilldelats en besynnerlig status av ansvarsfrihet för kriminella handlingar.

Antisemitisk underström

Att judehatet tonades ned efter kriget innebar självfallet inte att den försvann från den ideologiska menyn. Under hela efterkrigstiden har antisemitismen levt vidare som en försåtlig underström, men bara ett fåtal kompromisslösa nazister – vanligen ökända stollar – har vågat framträda offentligt som antisemtier. I politisk bemärkelse har de varit betydelselösa, men de har fyllt en funktion som bevarare av traditionen.

Ett exempel från 1950-talet var Einar Åberg, vars antisemitiska flygblad och pamfletter väckte uppmärksamhet och bestörtning i hela Europa. Einar Åberg kan också tjänstgöra som ett mätare på att en vindkantring faktiskt ägt rum. Mot bakgrund av den flodvåg av antisemitiska budskap som idag väller över Europa i form av vit makt-musik, tidningar, radioprogram och videofilmer framstår Åbergs antisemitiska nidskrifter som nästan harmlösa.

En annan skillnad är att det politiska och kulturella etablissemanget i Europa inte i motsvarande grad reagerar på antisemitisk propaganda som skedde i fallet Einar Åberg. Om till exempel Ahmed Rami hade varit verksam med Radio Islam på 1950-talet, eller om Nordland då hade publicerat sin beryktade hatskrift om familjen Bonnier, skulle ledarskribenter på Le Monde, Times och Der Spiegel gemensamt ha fokuserat intresset på Sverige. Författare, jurister och politiker skulle ha skrivit petitioner till svenska regeringen och krävt åtgärder mot den nazistiska hatpropagandan.

En orsak till denna bristande respons bland de intellektuella är självfallet att judehatets propagandister inte längre är begränsade till en enstaka Einar Åberg, en Colin Jordan, en Francis Parker Yockey och några dussin andra beryktade nazister som gemensamt kunde avfärdas som galningar.

Dagens judehatare är betydligt fler. Den antisemitiska propagandan är inte längre begränsad till små rännilar från isolerade pennor. I stort sett varje land i Europa, inte minst de skandinaviska länderna, håller sig idag med ett flertal välorganiserade antisemitiska hatgrupper med förbluffande stora ekonomiska resurser.

Skillnaden är också påtaglig vad gäller attityderna hos antisemiterna själva. Under åren efter kriget och fortfarande långt in på 1980-talet, var judehatet något som de nazistiska propagandisterna själva försökte distansiera sig från. Ytterst få naziledare framträdde med ett öppet antisemitiskt budskap och när massmedia fokuserade intresset på någon sådan grupp drog de sig snabbt undan uppmärksamheten.

Dagens antisemiter från Ahmed Rami till Nordland och Nationalsocialistisk Front skäms inte över sitt judehat. Tvärtom; de uppträder med självförtroende och stolthet när de hävdar att »Hitler hade rätt«.

Revisionismen en isbrytare

Den nazistiska historierevisionismen är den gren av antisemitismen som ägnat judarna mest uppmärksamhet sedan kriget. Till skillnad från de politiska aktivisterna har revisionisterna har som bekant specialiserat sig på att framträda som »objektiva« och »seriösa« forskare. Deras syfte har heller inte i första hand varit att underblåsa antisemitismen, utan att rentvå Hitler och skapa en mystik kring och tvivel på att Förintelsen ägt rum.

I det avseendet har de varit framgångsrika. Den uppmärksammade rapporten från CEIFO om ungdomarnas attityder till demokrati och rasism som publicerades ifjol, visar att så många som 17 procent av Sveriges ungdomar inte är säkra på att Förintelsen verkligen ägt rum.

Någon liknande undersökning från tidigare år existerar inte, men det hade onekligen varit intressant att idag kunna jämföra med statistik från till exempel 1970-talet. Gissningsvis – även om det är en spekulation – hade antalet ungdomar som då tvivlade på Förintelsen varit försvinnande blygsamt.

Två personer som i allra högsta grad arbetat för att förankra nazistisk historierevisionism i Skandinavien är Ditlib Felderer och Ahmed Rami, tätt följda av Alfred Olsen i Norge. Det intressanta med trion är att samtliga på ett markant sätt brutit med merparten av den internationella revisionisternas traditionella attityder. Till skillnad från till exempel Robert Faurisson, som anstängt sig för att inte förknippas med antisemitism, så har varken Felderer, Rami eller Olsen någonsin försökt dölja att judehatet är den främsta drivkraften.

När Rami i början av 1990-talet åtalades för hets mot folkgrupp för sina sändningar i Radio Islam förblev merparten av den nazistiska rörelsen tyst. Först efter 1992, då Rami redan avtjänat sitt straff, började hyllningarna från rörelsen. Tommy Rydén, då ledare för Kreativistens Kyrka, framträdde i Radio Islam och 1993 ställde medlemmar ur Riksfronten upp som Ramis livvakter under ett av Robert Faurissons besök. 1996 publicerade Nordland en lång intervju med Rami.

På många sätt har Rami fungerat som en föregångsman för nazirörelsen. Han lyckades bryta det tabu mot antisemitisk propaganda som rörelsen i många år inte vågat uttrycka så tydligt.

Flodvåg av antisemitism

En slumpvis genombläddrig av nazistiska tidningar från 1970-talet visar att ordet »jude« sällan eller aldrig förekommer. Vid enstaka tillfällen finns omskrivningar som »kosmopolit« eller »sionist«, men öppet antisemitisk propaganda får sällan utrymme i spalterna.

Idag är antisemitismen det ensamt viktigaste ideologiska inslaget i nästan vilken nynazistisk tidning som helst. Detta förhållande är inte unik för Skandinavien, utan en genomgående trend i merparten av Europa.

I Sverige kan nynazistmens ideologiska fokusering på judarna sägas ha inletts i slutet av 1980-talet. En tidning som gick i bräschen för den nya antisemitismen var Vit Rebell, som publicerades av Peter Melander och Göran Gustavsson i Södertälje. Vit Rebell ersattes så småningom av tidningen Storm, som under en period var språkrör för Vitt Ariskt Motsånd. Storm omvandlades så småningom till tidningen Nordland, idag en av de mest framträdande aktörerna i försöken att blåsa liv i klassisk antisemitism.

Vid sidan av Nordland framträder Nationalsocialistisk Front (NSF) som den viktigaste bäraren av öppet judehat i Sverige. Det var NSF som inför kristallnatten den 8 november ifjol i Stockholm genomförde den första specifikt antijudiska demonstrationen i Sverige sedan andra världskriget. Parollerna var tydliga: »Krossa judarnas makt« och »Krossa demokratin«.

För 20 år sedan, förmodligen fortfarande så sent som för fem-sex år sedan, hade NSF:s demonstration varit otänkbar. Idag är det självklart. Judarna förs åter fram som »huvudfienden«.

Spridning i samhället

På 1920- och 1930-talet var antisemitimen en del av det europeiska kulturarvet. För många människor som aldrig skulle ha kommit på tanken att definiera sig själva som nationalsocialister var det självklart att betrakta judarna med misstänksamhet och fientlighet.

I den bemärkelsen hade antisemitismen byggts in i som en del av det europeiska kulturarvet. Det är därför inte ovanligt att i helt vanliga romaner från 1920-talet, t o m i romaner som är politiskt fientliga till nazismen, att juden beskrevs i mer eller mindre samma stereotypa form som hos nazisterna.

Den kulturella antisemitismen var en viktig orsak till att nazismens antisemitism fick ett sådant genomslag och faran ligger i om antisemtismen åter får spridning utanför nynazismens led.

Att dogmatisk antisemitismen kan framförs av en Ahmed Rami eller grupper som Nordland eller Nationalsocialistisk Front är inte överaskande. Att aktivister i dessa grupper sprider judehat på hemsidor på Internet är heller inte överaskande.

Men tendensen det senaste året är att antisimitismen nmu också börjar få spridning utanför den militanta nynazismens led. Först på kö står ett antal »respektabla rasistier« i populistiska och invandrarfientliga grupper. Utmärkande för flera av dessa grupper att de söker respektabilitet inom mainstream och försöker profilera sig som »antirasistiska patrioter« eller »förnuftiga nationalister«.

Det är självfallet inte så att dessa grupper gjort en 180 graders sväng över en natt och plötsligt uppträder som öppna antisemiter. De flesta av de »respektabla« aktivisterna skulle hellre dö än att ertappas som antisemitiska propagandister. Ändå är det uppenbart att de inte kan hålla gränserna till nazigruppernas propaganda – vilket för all del inte är så konstigt eftersom aktivister från gränslandet mellan populismen och nazimen hittills utgjort deras enda egentliga supportgrupp.

Propagandan är betydligt mer smygande och försåtlig. Några exempel.

Den rasistiska lobbygruppen Fri Information, som leds av förre moderaten Eva Bergqvist, håller sig med en hemsida på Internet som länkar till diverse obskyrta grupper. En av dessa länkar leder till Glistrups hemsida i Danmark, som innehåller revisionistiskt och antisemitiskt material av det mest vulgära slag.

Ett annat exempel är den närstående gruppen Blågula frågor (BGF), som leds av Jan Milld & Anders Sundholm. Bland de många ämnen som BGF ägnar sig åt har de på senaste tid börjat kretsa allt närmare Förintelsen. Nyligen publicerade gruppen en försåtlig kritik mot Stephane Bruchfeld, författare till boken om Förintelsen som regeringen tagit fram i massupplaga i utbildningssyfte.

BGF försöker inte agrumentera mot innehållet i boken, men ägnar istället en mångordig artikel till att kasta tvivel över Bruchfelds kunskap och legitimitet som forskare.

Hemsidan Exponeringen, som är mycket närstående Blågula frågor, har nyligen flyttat sedan det avslöjats att sidan huserade på nazigruppen alt.medias web-hotell. Exponeringen länkar för övrigt till Hvit Ungdom i Norge, osv.

Exemplen klan mångfaldigas. Slutsatsen måste dock bli att attityderna till antisemitismen snabbt håller på att luckras upp inom den populistiska extremhögern.

Hur snabbt utveklingen kommer att gå återstår att se. Men frågan är hur lång tid det kommer att dröja innan den första riksdagsmannen från ett etablerat parti står upp och ställer krav på att begränsa »judarnas makt« i Sverige.

Stieg Larsson/Expo
© Expo 1998
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA