Astrid Assefa: ”Shakespeare och Moliére var färgblinda”

Publicerad 2003-04-16

I Värmland där jag växte upp med min svenska mamma fanns det en enda svart människa. Det var jag. Min etio-piske far som gett mig denna sol-skyddsfaktor och en del annat i arv, lärde jag känna först som vuxen, men det är en annan historia. På 1960-talet uppfostrades jag till att tro på allas lika möjligheter. Ingenting var omöjligt!

Under 1970-talets senare del tog jag mig utan kontakter, men beväpnad med ett förtröstans-fullt mod, framåtanda, skicklighet och en del tur in i Teatersverige. Innan jag efter ett antal försök kom in på scenskolan i Göteborg hann jag arbeta som skådespelare på Dramaten, Riksteatern och i några fria grupper. Jag spelade svart fackföreningskämpe, afrikansk diplomat, dotter till rågblond mamma och ett antal svenska roller.

För att kunna gestalta afrikansk diplomat ansågs jag för blek och min svenska var alldeles för bra. Med hjälp av kroppsmink och inövad brytning gick det vägen. Barnpubliken ifrågasatte dock aldrig att rågblonda föräldrar kunde ha ett brunt barn.

När scenskolans jury efter alla proven tyckte att jag var tillräckligt begåvad för att bli antagen tvekade de ändå. Under den slutliga intervjun berättade de för mig om sin vånda.

»Vi tror att det kan bli svårt för dig att få jobb i svensk teater på grund av ditt utseende.«

De menade min hudfärg.

Jag bad de låta mig ta den striden själv. Så blev jag den första svarta eleven någonsin på en svensk scenskola.

»Men hon kan ju aldrig spela Strindberg.«

»Hon passar möjligtvis i grekiska dramer.«

Farhågorna var många. Olyckskorpar och en bekymrad jury har fått åtminstone delvis rätt. Det har varit och är en kamp. Visst har jag arbetat på bra teatrar, i intressanta sammanhang och jag har fått spela många fantastiska karaktärer. Men det har hänt att min hudfärg har legat mig i fatet.

»Nej, vi behöver inga negrer just nu.«

»Är du dansös?«

Skådespelerskan, inte helt olik min egen mor, som vägrade låta regissören av en nutidspjäs sätta mig i rollen som hennes vuxna dotter. Det skulle inte vara trovärdigt med en så mörk dotter. Ännu en gång fick verkligheten överträffa dikten.

För några år sedan frågade jag en teaterchef varför han inte såg till att ha en mer färgrik och erfarenhetsmässigt blandad ensemble.

»Shakespeare och Molière är globala och de är färgblinda«, påstod jag.

Hans svar blev: »Det kan gå i London och New York, men den svenska publiken är inte redo.«

Tack vare att det finns några framsynta, fördomsfria och fantasifulla teaterchefer och regissörer dyker vi skådespelare med färg och internationell bakgrund upp då och då i väntade och oväntade sammanhang. Idag är jag inte längre ensam svart, svensk scenskoleutbildad skådespelare.

Jag gläds de få gånger min bruna dotter direkt kan spegla sig i någon på scenen. Nu finns här också ett antal mycket skickliga och välutbildade internationella skådespelare.

Det är, hör och häpna, fullt möjligt att få en bra utbildning utanför Sverige. Några av dem har mirakulöst bemästrat vårt språk medan andra har en brytning.

Så hur mycket är den teatrala illusionsleken »Nu låtsas vi att…« egentligen värd? Om jag trovärdigt och under jubel kan gestalta allt från drottning till gås kan jag inte se något hinder för mig eller för någon av mina internationella kollegor att gestalta en svensk 1800-talskaraktär.

Låt oss göra det som är konstens uppgift. Låt oss, leka, trolla, låtsas, smeka, slå, förarga, oroa, uppröra, hata och älska. Låt svarta spela vita och vita spela svarta om det låter oss se klarare. Låt oss vända upp och ner på nuet och låt oss se samtiden.

När ska teater, tv och film komma ikapp livet? När ska vi låta svenskar med internationell bakgrund få se sig gestaltade, speglade. När ska de känna sig välkomna till teatern, till vinterlandet Sverige.

Eller mer konkret: hur länge ska vi ge statliga subventioner till kulturinstitutioner som struntar i vissa medborgare? Teater, tv och film och andra konstarter borde ligga före och peka ut möjliga vägar med hjälp av samtiden, framtidsvisioner och historien, minnet, erfarenheterna. Shakespeare, Molière och Strindberg är globala och färgblinda!

Publiken är redo! När blir cheferna det?

Astrid Assefa
© Expo och författaren 2000
(Expo/Svartvitt nr 1 - 2000)
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA