gk_saimy_hagg.jpg\

Saimy Hägg, 65, har i mer än 25 år arbetat med ungdomar som hamnat på livets skuggsida. De senaste decenniet har hon föreläst om missbruk, våld, mobbing och rasism. Hon har även hjälpt till att starta en kvinnojour och en brottsofferjour.

Att tala om Förintelsen

(Expo nr 2-1996)

En vän till mig överlevde historiens största, industriellt genomförda massutrotning. Hon har förlorat 48 släktingar i Förintelsen, utan gravar att besöka. När unga idag ifrågasätter Auschwitzs gaskamrar förnekas deras död!

Om detta har min vän skrivit böcker och hon reser även runt på skolor och berättar om vad hon själv upplevt. Hon berättar för dagens unga om hur aningslösa folk var på 1930-talet. Hur man lät nazismen organisera sig.

Partiet bildades 1919 och 1926 bildades Hitlerjugend som samlade unga och arbetslösa. Med sång och hets mot judar, som blev syndabockar för arbetslöshet och allt elände, marscherade Hitler mot makten. Redan 1932 var nazisterna Tysklands största parti.

1939 bröt andra världskriget ut. 60 miljoner människor mördades på grund av nazisternas dröm om världsherravälde. Är det detta de unga nazisterna, som roar sig med att förfölja dagens flyktingar, vill bygga i Sverige?

Jag sitter i klassrummet och tittar på de unga medan min vän talar. Hon berättar om sitt lidande, hon visar sina »skatter«; en förbjuden avbruten fickkniv, som hon skulle ta livet av sig med om hennes enda kvarvarande släkting dog, en liten pennstump och några papperslappar som hon lyckats smussla med sig, och sina nummerbrickor från lägren. Den dag hon kom till Auschwitz hann man inte brännmärka fångarna. De var för många som kom. I stället fick de en nummerbricka att hänga om halsen. Sakta plockar hon fram föremålen. Spänningen i klassrummet är så tät att man kan ta på den.

På en skola kommer två svartklädda flickor in när lektionen börjat. De slänger sig ner bakom bänkarna precis innanför dörren. Hela salen blir plötsligt fylld av hat som riktas mot de två nyanlända. De sitter några minuter med hängande huvuden, stirrar ner i bänklocket.

Så, utan förvarning, slänger en av dem iväg skolbänken mot min väninna och rusar ut, tätt följd av den andra flickan.

Man anar de andra elevernas ilska, men även lättnad över att ha blivit av med dem de hatar. Hela tiden fortsätter min vän att prata. Ingen hör eller ser hur hon stålsätter sig. Det är den styrka som fick henne att överleva.

»Jag tycker så synd om dessa flickor, jag tycker så synd om alla vilseledda unga«, hör jag min vän säga.

Hur kan hon, som är ett offer för nazismens ondska, känna sorg och inte hat, över att ungdomar idag lockas av nazismens odemokratiska lära om diktatur och världsherravälde?

50 år efter andra världskrigets slut marscherar nazisterna igen och håller konserter. I Tyskland gjordes ingenting på 1920-talet då det var möjligt. På 1930-talet var det för- sent. Då var nazismen etablerad.

Jag vill inte att mina barnbarn ska bli förälskade i nazismens läror, eller i någon som ställer sig under nazibanér. Jag vill att demokrati och frihet ska råda i det land där de ska växa upp. Jag vill inte att mina grannar skall bli utsorterade och skickas bort från Sverige. Jag vill inte att flyktingar ska bli trakasserade, få sina bostäder brända och sina liv förstörda.

Jag vill inte att min vän, som överlevde Förintelsen, ska behöva se de förhatliga uniformerna eller symbolerna för den outhärdliga grymheten. Jag vill att hon ska få leva resten av sitt liv i sitt nya hemland, i Sverige, utan att återigen känna skräck och fasa.
Saimy Hägg

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA