Blågula frågor: Blågult rättshaveri

Publicerad 2003-04-17

Om rasismen ska kunna få fotfäste i Sverige måste en attitydförändring äga rum i samhället. I bakgrunden finns grupper som arbetar för att forma våra attityder, som underblåser fördomar och organiserar invandrarfientligheten. De flesta sådana grupper består inte av uniformerade stollar med hakkors och marschkängor, utan av till synes resonabla och förnuftiga människor. En sorts flyktingfientlighetens begagnade bilhandlare.

I förra numret granskade Expo gruppen Fri Information (FI), som skapat en flyktingfientlig lobby bland politiker och makthavare. En liknande grupp är Föreningen Blå-Gula Frågor (BGF), som startade 1994 och leds av Anders Sundholm, ordförande, och Jan Milld, redaktör för föreningens tidskrift med samma namn.

Till skillnad från Fri Information håller sig bgf med en sorts »vänsterprofil«. När gruppen var nystartad riktade Jan Milld faktiskt kritik mot fi, men sedan dess har polemiken upphört och Milld blivit medlem i lobbygruppen Samfundet för Internationell och Nationell Utveckling, som står Fri Information nära.

BGF är en sorglig skapelse. Genom offentliga möten, insändare och annonser i olika tidningar sprider gruppen förvirrade, ofta motsägelsefulla vantolkningar av verkligheten. Varken Milld eller Sundholm kan definieras som »biologiska rasister«, men deras idéer och gnäll bidrar till att forma attityder om invandrare och tas ofta upp av öppna rasistgrupper.

Ödesfråga

BGF:s budskap är att flyktingpolitiken är en ödesfråga som hotar att störta Sverige i ekonomisk ruin. I retoriken kopplas invandrare till de flesta problemen i samhället. Invandrarna blir indirekt syndabockar för landets dåliga ekonomi, arbetslösheten och krisen i den offentliga sektorn. Invandrare »passar inte in« på den svenska arbetsmarknaden, och kostnaderna för invandringen tvingar fram neddragningar i den offentliga sektorn. Jan Milld:

»Jag vidhåller att Sverige skulle haft arbetslöshet, redan invandringen förutan. Däremot skulle den vara lägre utan den omfattande invandring som skett under de senaste 10–15 åren – varav bara en bråkdel utgjorts av arbetskraftsinvandring.« (1)

BGF hävdar att många invandrare bara är ekonomiska flyktingar som söker en högre levnadsstandard. Att flyktingströmmen under 1990-talet till stor del faktiskt berott på att människor flytt för sina liv från kriget i Jugoslavien är inget som bgf ordar om. bgf föreslår att all invandring med undantag för rena konventionsflyktingar stoppas:

»Det har kommit för många, och det har till stor del kommit fel människor. [...] Men viljeinriktningen bör vara klar: att nu minimera antalet beviljade uppehållstillstånd.« (2)

Antirasistiskt alibi

För att undvika anklagelser om rasism hävdar bgf att de inte har något emot invandrare som sådana, och tar avstånd från rasism på grund av hudfärg och härkomst. Efter denna alibiförklaring målar BGFupp en emotionell vanföreställning av invandrare. Invandrare är missanpassade personer som kör bil på falskt körkort, är ofta förtidspensionerade, handlar med knark och sprider aids. Dessutom förstör invandrarbarnen skolundervisningen eftersom de inte kan svenska. Invandrare känner ingen lojalitet med Sverige och bor i ghetton som är »tickande bomber«. De säljer sina svenska pass och får ständigt nya av godtrogna myndigheter.

BGF:s invandrarmotstånd bygger också på »omsorg« om invandrarna själva. Invandrare »vantrivs« i Sverige på grund av kulturella skillnader, och skulle därför må bättre av att åka hem.

Konspirationsteorier

Som flertalet invandrarfientliga grupper ägnar sig BGF åt konspirationsteorier. Bovarna bakom invandringen är ett mystiskt »invandringspolitiskt intressekomplex«, (3) det vill säga vissa grupper av makthavare, journalister, politiker och flyktingorganisationer som av obestämd anledning konspirerar mot svenska intressen.

Ett utmärkande drag för rättshaverister är övertygelsen att de sitter inne med Sanningen, men motarbetas och nedtystas i massmedia.

»Problemet för vår demokrati idag är journalisterna...« (4)

På tidningsredaktioner i Stockholm börjar BGF-ledarnas långrandiga telefonsamtal bli ökända. BGF klagar ofta över medias ovilja att publicera artiklar av Milld och Sundholm. Därmed hotas yttrandefriheten. Jan Milld:

»Massmedia har i denna fråga länge ägnat sig åt förtigande av viktiga fakta eller direkt desinformation. Kritiker släpps inte fram, för att på lika villkor med den officiella linjens försvarare kunna debattera flyktingpolitiken. De riskerar dessutom att stämplas, som ›rasister‹ och annat. Yttrandefriheten sitter trångt!« (5)

På ett möte i februari i år krävde BGF att tv skulle upplåta 30 minuter på bästa sändningstid åt kritiker av den generösa flyktingpolitiken. Journalistkåren beskylldes för ensidighet genom urval av fakta och vinklingar, ren censur och genom att etikettera kritiker som »främlingsfientliga«.

Öppna dörrar

BGF gör precis som andra motståndare till invandringen. De blandar stort med smått och rätt med fel. Understundom slår de in vidöppna dörrar.

»Grov kriminalitet från icke-medborgare ska leda till omedelbar utvisning.« (6)

Vilket ju redan är fallet.

I samband med utvisningen av familjen Sincari i Åsele höjde bgf rösten:

»...Men de som verkligen gjort fel i samband med avvisningen är de ortsbor som försökt att förhindra avvisningen. Sabotage av polisens arbete – är inte det straffbelagt?« (7)

Förvisso är det straffbelagt, och i mitten av maj dömdes några av ungdomarna till fängelse respektive böter och vård inom socialtjänsten.

BGF har en kluven syn på myndigheterna som ena stunden är en del av det »invandringspolitiska intressekomplexet«, för att i nästa stund – till exempel i samband med utvisningen av familjen Sincari – hyllas som hjältar. Hos invandrarministern betackar man sig dock för stöd från BGF:

–Blågula frågor är en ytterst obehaglig tidning som framför obehagliga åsikter på förment objektivt sätt. Den bidrar inte till en bra dialog utan förstärker polariseringen, säger Agneta Karlesson, Leif Blombergs pressekreterare.

En slags apartheid

Sin »antirasism« till trots förespråkar BGF ett slags apartheidsystem med diskrimineringslagar i Sverige. Invandrare utan medborgarskap, men med permanent upphållstillstånd, bör få lägre socialbidrag, barnbidrag och pensioner.

»I den mån det verkligen handlar om skyddsbehövande, som flytt för att kunna rädda sitt liv, kan det inte vara viktigt att genast få allt!« (8)

BGF vill koppla medborgarskap till »kvalifikationskrav« och karenstider innan en invandrare får fulla sociala förmåner. För att bli medborgare ska man bott i Sverige åtminstone 7 år samt skött sig exemplariskt:

»...det måste vara en skötsam person, som vill klara sin egen försörjning på ett hederligt sätt.« (9)

I BGF:s ögon råder idag diktatur i Sverige. BGF anser att demokratin måste »återställas« och »åsiktsförtrycket brytas«. Detta skall förverkligas genom att debatten om invandring släpps fri, att invandringspolitiken anpassas till »folkviljan«, och att ord som rasist och invandrarfientlig inte ska få användas mot kritikerna av invandringspolitiken. Kampanjer mot rasism och främlingsfientlighet bör dessutom läggas ner och om kampanjer ska bedrivas så ska de rikta sig mot våld och fientlighet överhuvudtaget .

Jan Milld vill gå ännu längre och inrätta en tribunal för att undersöka vilka som bär ansvaret för massinvandringen.

»Med tanke på den stora skada som tillfogats vårt land vore det rimligt att en undersökningskommission tillsätts för att kartlägga förloppet och fastställa var huvudansvaret ligger. På de anklagades bänk ska sitta de som ligger bakom galenskaperna – inte vi som ifrågasätter dem!« (10)

Välvillig tolkning

Trots att BGF försöker skapa en mer respektabel fasad än Fri Information – bland annat fördömer de mordhoten mot kända invandrare som Juan Fonseca – så lockar föreningen till sig många invandringsfientliga grupper. På BGF-möten dyker ofta kända nydemokrater, sverigedemokrater och personer från Fri Information upp.

Sverigedemokraterna distribuerar och säljer också Jan Millds bok Lagom är bäst!. Milld föreslår en välvillig tolkning av detta faktum, och vill se det som en prestation att »ha förmått dessa människor att själva sälja en bok som konsekvent pläderar mot våld!« (11)

Det är knappast för att bli våldsamma som sverigedemokrater läser Jan Millds skrifter.

Andreas Rosenlund/Expo
© Expo 1996
(Expo nr 3 - 1996)
---
Källhänvisningar

(1) BGF 7/95;
(2) Pamfletten Vad är Blå-gula frågor? (1995) sid 4;
(3) BGF 3/95;
(4) BGF 2/96;
(5) Pamfletten Med facit i hand (1995) sid 5;
(6) Med facit i hand, sid 22; (
7) BGF 2/96; sid 10;
(8) Vad är bgf?, sid 5;
(9) Vad är bgf?, sid 5;
(10) Med facit i hand, sid 23;
(11) BGF 7/95, sid 11
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA