Brevbomber och inbördeskrig – Maktkampen inom extremhögern

Publicerad 2003-04-16

Ett knivmord i London, mordplaner mot en ledande Nordlandaktivist och en brandbomb mot en nazistisk bokhandel i Göteborg. Det är några av trådarna i en härva som leder till den engelska terrorgruppen Combat 18, och som sysselsätter poliser i fem länder. Expo och den engelska tidskriften Searchlight har granskat inbördeskriget inom nazismens maffiarörelse och den verksamhet som C18 överväger att flytta till Skandinavien.

De senaste två åren har vit makt-rörelsen präglats av fraktionsstrider. Huvudaktörer har varit svenska Nordland på den ena sidan och engelska Combat 18 på den andra. Kriget handlar till viss mån om ideologiska skillnader, men huvudsakligen om kontrollen över den lukrativa vit makt-musiken, en föga laglig verksamhet med miljoninkomster.

Hittills har kriget huvudsakligen utspelats utanför Sveriges gränser, framför allt i England. Nu överväger dock C18 att flytta hela verksamheten till Skandinavien och Sverige.

Att sammanfatta turerna i händelseutvecklingen är inte lätt. Trådarna löper ända tillbaka till 1970-talet och skinheadrörelsens barndom.

Under många år personifierades rörelsen av en enda person, Ian Stuart Donaldson. På 1980-talet skapade han den nazistiska organisationen Blood & Honour som fick avläggare i flera länder, däribland Sverige. 1988 hjälpte han ett par skinheads i Södertälje, Peter Rindell och Göran Gustavsson, att starta den militanta rasisttidningen Vit Rebell som senare blev Storm.

Donaldsons ställning i skinheadrörelsen var oomtvistad. Han hade en organisatorisk talang och var genuint populär inom de egna leden. I september 1993 omkom han i en bilolycka utanför Derby. Hans död lämnade rörelsen utan ledare.

Covington och Combat 18

Många skinnskallar var tämligen ointresserade av politik, men rörelsen samlade också några de mest fanatiska nazisterna. Något år före Donaldsons död hade terroristgruppen Combat 18 bildats i England.

Upphovsmannen till C18 var den amerikanske rasisten Harold Covington. Under 1970-talet ledde han en nazistisk sekt i USA som 1979 öppnade eld med automatvapen mot en antirasistisk demonstration i Greensboro, North Carolina. Fem människor mördades och en lokal tv-station filmade händelseförloppet.

Efterspelet blev omdiskuterat sedan en helvit jury frikänt attentatsmännen med motiveringen att de handlat i »självförsvar«. Efter domen försvann Covington utomlands. På 1980-talet var han bosatt i Rhodesia, Sydafrika och Irland.

Under åren i exil har Covington producerat en mängd pamfletter. Hans dröm är att skapa en armé av »ariska soldater« som kan bedriva ett heligt raskrig. 1991 avslöjade Searchlight att han bosatt sig i London och var i färd med att förverkliga sin dröm. Efter avslöjandet lämnade Covington England, men den grupp han skapat – Combat 18 – levde vidare.

Heroinlangande skinnskalle

Ledare för C18 blev Charlie Sargent, en skinnskalle som knappast kan ha varit Covingtons favoritkandidat. Sargent hade varken intellektuella resurser eller organisationförmåga. Han var en heroinlangare och slagskämpe som styrde c18 med hjälp av en hårdför styrka torpeder.

Sedan 1991 har C18 genomfört attentat i form av mordbränder och brevbomber, men också ägnat sig åt att kartlägga »rasfiender«. De som hamnat på C18:s hatlista har utsatts för hotelser eller regelrätta överfall.

Vitt Ariskt Motstånd

C18 var inte den enda grupp som svärmade för våldsromantik i början av 1990-talet. I Sverige bildades Vitt Ariskt Motstånd (VAM) med amerikanska terrorister som inspirationskälla.

I den mån VAM existerade som riktig organisation var det en krets med få skinheadsaktivister i Stockholm. Gruppen ägnade sig åt vapenstölder, inbrott i mobiliseringsförråd, bank- och postrån. En rad aktivister greps och dömdes i rättegångar mellan 1991 och 1993. Klas Lund, som idag ger ut nazitidningen Folktribunen, utpekades mer eller mindre förtjänt som »ledare«.

Domsluten mot vam gav två viktiga sidoeffekter. Dels uppstod begreppet »krigsfånge« om nazister som begått brott och dömts till fängelse. För att ge stöd till »krigsfångar« har ett flertal fångorganisationer bildats, däribland Gula Korset, Ariska Frihetsfonden och Ariska Brödraskapet. Organisationerna finns delvis på olika fängelser, men också som stödgrupper utanför murarna.

Samma fanatiker

Den andra effekten var en diskussion om vilken taktik som var lämplig för att nå ut med det politiska budskapet. Polisens framgångar med att bura in VAM-aktivister innebar att även övertygade militanter fick kalla fötter. Det var en sak att drömma om raskrig, en helt annan att omsätta det i praktiken och bli inburad. Samma diskussion har egentligen pågått oavbrutet sedan 1980-talet. Efterhand har två fraktioner kunnat urskiljas.

Motsättningarna handlar inte om ideologiska skillnader. Båda fraktionerna propagerar för samma fanatiska antisemitism och båda tror på den väpnade kampen. Skillnaden handlar snarare om nyanser där den ena sidan lägger större vikt vid propagandakriget, medan den andra framträder som mer revolutionsromantiskt och hävdar att en militant måste »räkna med fängelse«.

VAM-romantiken blossade som hetast omkring 1992. Under året åkte en svensk delegation till London för att knyta kontakter med C18. Andra åkte till Sydafrika och tog värvning hos den rasistiska »motståndsrörelsen« AWB. Några aktivister sökte sig till extrema frikårer i kriget i Jugoslavien.

Bert Karlsson banade väg

1993 skedde en dramatisk scenförändring. Bert Karlsson skrev skivkontrakt med Ultima Thule och öppnade därmed dörrarna för vit makt-musikens genombrott. »Nationell« källarmusik flyttade upp på topplistorna och Ultima Thule belönades med tre guldskivor.

Nästan över en natt upptäckte nazisterna att vit makt-musik var ett inkomstbringande propagandavapen. Bert Karlsson hade visat dem hur verksamheten kunde bedrivas professionellt. Flera nazigrupper etablerade självständiga produktionsbolag. Inom två år var Sverige världsledande i vit makt-musik och producerade skivor för både svenska och utlänska naziband.

Sammanlagt finns ett tjugotal produktionsbolag i Sverige. I »styrelserummen« pratar de nyblivna verkställande direktörerna fortfarande i idealistiska termer om att inkomsterna från skivförsäljningen ska finansiera den rasistiska rörelsen. Men man har även upptäckt ord som marknadsandelar och konkurrens.

De två viktigaste konkurrenterna i Sverige blev Ragnarock Records och Nordland/88 Musik.

Ragnarock skapades 1993 av nazistveteranen Lars Magnus Westrup, som varit aktiv sedan 1930-talet. Företaget etablerades i samarbete med den förre norske naziledaren Erik Blücher som sedan början av 1980-talet varit bosatt i Sverige. När Westrup avled 1995 övertog Blücher kontrollen över bolaget.

Nordland skapades av det unga gardet skinnskallar. Medarbetare hämtades från framför allt Riksfronten och från Stockholms Skins som fått desk top-utbildning på Fryshuset. En viktig roll spelades av Peter Rindell (Melander), tidigare utgivare av Storm och en av ideologerna bakom vam. 1994 började han ge ut en svensk upplaga av tidningen Blood & Honour, Blod & Ära, vilken blev stommen i vit makt-rörelsens flaggskepp, tidningen Nordland.

Politiskt finns ingen djupare skillnad mellan Ragnarock och Nordland. Däremot har hela tiden funnits personliga motsättningar där Nordlandaktivisterna anklagas för att ha »övergett kampen« och bara ägna sig åt »judisk profithunger«.

ISD Records
Under tiden då den svenska nazistmusiken slog igenom fortsatte C18 att utvecklas i England. Charlie Sargent saknade den popularitet som Ian Stuart Donaldson haft, men lyckades ändå överta ledningen för Blood & Honour. Genom B&H kom C18 därmed att kontrollera merparten av den engelska vit makt-musiken.

Sargent red hårt på Donaldsons popularitet och framställde sig själv som »arvtagaren«. Tricket lyckades delvis. För en tid blev Sargent den viktigaste ledaren för skinheadrörelsen. Även om han saknade organisationstalang så hade han förstånd att omge sig med personer som faktiskt kunde sköta praktiska detaljer.

William »Wilf« Browning, tidigare gitarrist i vit makt-bandet No Remorse, fick i uppdrag att skapa ett skivbolag för den engelska naziscenen. Ett genidrag var att döpa bolaget till isd Records, Ian Stuart Donaldsons initialer.

Bildandet av ISD möttes först med jubelrop, men snart började klagomålen hopa sig. I praktiken fungerade ISD som en ren maffia. Sargent krävde att alla skinheadband skulle ingå under ISD:s paraply och att B&H skulle ha monopol på att arrangera konserter. Band som vägrade rätta in sig i ledet fick problem med C18. Sargent hanterade klagomålen genom att skicka sina torpeder på motståndarna. Oppositionella misshandlades eller utsattes för hotelser. Flera band tvingades lägga ned.

Under 1995 revolterade ett flertal äldre skinheads mot ISD. En av dessa var Paul Burnley, sångare i No Remorse, som vände sig till Nordland/88 Musik i Sverige för att ge ut sin nya skiva The winning hand. Nordland var inte nödbedda; No Remorse var ett av de bäst säljande banden.

Nordland var länge neutralt i bråket, men när den maktfullkomlige Charlie Sargent krävde kontroll över även de utländska vit makt-producenterna hamnade svenskarna i konflikt med C18. Inbördeskriget blev internationellt.

Nordland och Ragnarock

Under 1996 var konflikten till största del ett ordkrig. Nordland fick stöd från flera band och producenter i vit makt-rörelsen. C18/ISD förlorade terräng i England, men kompenserade bortfallet genom att knyta kontakter i den internationella nazirörelsen, inte minst i Sverige, Danmark, Tyskland och Tjeckien.

Kontakterna till Sverige löper via C18:s danska samarbetspartner, den tyskfödde nynazisten Marchel Schilf, 26 år, som driver videoföretaget NS88 och skivbolaget NS Records. Schilf har i sin tur ett nära samarbete med Ragnarock Records och Erik Blücher, som därmed valt C18:s sida. Under en period hade ns88 ett kontor på Club Valhalla i Helsingborg, som drevs av Blücher, och Schilf har själv tidvis varit bosatt på tre adresser i Helsingborgstrakten.

Brevbombskampanj

Under hösten 1996 utbröt en maktkamp i ledningen för C18. Missnöjet med Charlie Sargent hade slutligen nått de egna leden. Revolten leddes av andremannen Wilf Browning, som organiserat ISD Records. I november sparkades Sargent ut ur C18.

I januari i år reste den danske nynazisten Thomas Derry Nakaba över sundet och postade tre brevbomber i Limhamn utanför Malmö. Nakabas resa övervakades av polis som hade fått tips från London om vad som var i görningen. När polisen dagen därpå skulle gripas Nakaba, öppnade han eld och sköt en polisman i höften.

Nakaba, som är medlem i Marchel Schilfs C18-vänliga grupp, hade postat tre bomber; till en antirasistisk grupp, till en »rasförrädare« – en vit kvinnlig journalist som lever med en svart man. Den tredje bomben var en hotfull markering i den interna maktstriden. Mottagaren var Michael Leigh, en av Brownings fiender i C18.

Brevbomberna var kamouflerade i form av videoband. Avsikten var att terrorisera, inte att döda. Själva sprängämnet var ofarligt, men detonatorn var skarp och hade slitit fingrarna av den som öppnat försändelserna.

Nakabas bomber ingick i en serie på 40 bomber som sändes eller skulle sändas från flera olika länder. Avsikten var att utlösa den största brevbombskampanjen någonsin.

I september hölls rättegången mot Nakaba, som till mångas förvåning bröt tystnaden och erkände att han handlat på uppdrag av Wilf Browning. Som ersättning för dåden skulle Nakaba få de danska rättigheterna till isd:s skivdistribution.

En orsak att Charlie Sargent sparkades var att hans kumpaner upptäckt att han arbetade som angivare för MI5, engelska Säpo. Verksamheten har pågått i flera år. Att tipsa polisen om vilka brott olika aktivister utförde var för Sargent helt enkelt en effektiv metod att göra sig av med oppositionella inom rörelsen. Som ledare för C18 har han också arrangerat fällor där han gett olika aktivister i uppdrag att misshandla någon »rasfiende« och sedan tipsat polisen i förväg.

Efter uteslutningen har Sargent försökt återta kontrollen över C18. Han har återigen använt samma metod att tjalla på sina fiender och har därför förts upp på Browningfraktionens »dödslista« – ett hot som Sargent tar på allra största allvar.

Efter varningen med Nakabas brevbomb skördades i februari i år det första dödsoffret. Offret blev skinnskallen Chris Castle, 28 år, som valt Browningfraktionen i maktstriden.

Under olika förevändningar lurades Castle till ett möte i Charlie Sargents bostad. Där väntade en av Sargents torpeder, Martin Cross. Exakt vad som hände under mötet är fortfarande oklart, men vad man vet är att Cross utdelade en serie knivhugg mot Castles rygg.

C18 hävdar nu att mordet var planerat och att avsikten var att kasta skulden på Wilf Browning. Planen gick om intet när Castle lyckades slita sig loss och rusa ut på gatan innan han segnade ned. Omedelbart efter mordet lämnade Sargent en redogörelse till polisen där han hävdade att Wilf Browning och sex andra C18-aktivister tagit sig in i Sargents bostad och knivhuggit Castle till döds.

Planen lyckades delvis. Browning anhölls som misstänkt för mordet, men släpptes sedan vittnen intygat att de sett Charlie Sargent jaga Castle nedför gatan. Cross anhölls för mordet. Sargent värjde sig mot anklagelser om delaktighet, men greps en tid senare som misstänkt för medhjälp. Rättegång ska hållas kring årsskiftet, men bevisläget mot Sargent är svårbedömt.

Efter mordet har motsättningarna mellan Browning och Sargent blivit enorma. Bedömare är överens om att hotelser och prat inte längre räcker. Sargent har fått en dödsdom i nazisternas interna »domstol« och hans enda möjlighet att klara sig är att först röja Browning ur vägen.

Vill flytta till Sverige
Under tiden har Browning fått andra problem. I maj vann Labour en jordskredsseger i det engelska valet. Ett av Labours löften var att ta itu med rasismen. Browning fruktar att de engelska myndigheterna därmed kommer att slå till mot ISD Records.

Redan förra hösten började C18 diskutera olika alternativ. I maj fattades ett internt principbeslut om att flytta hela verksamheten utomlands. De förslag som diskuterats är Irland och de skandinaviska länderna. Mycket tyder på att C18 valt Skandinavien. Under sommaren har en red ledande C18-aktivister åkt skytteltrafik till Danmark för att förbereda en eventuell flytt. En av dessa är Darren Wells, före detta fotbollshuligan från ökända supportklubben Chelsea Headhunters.

Danmark är första val, men sedan dess har Sverige blivit mer intresant. En ledande C18-aktivist, Del O’Conner, har flyttat till Göteborg för att sondera terrängen. Han rapporter att fördelen med Sverige är att lagstiftningen är »svagare« och att myndigheterna är »enfaldiga«.

Det finns också nackdelar; Nordland har ett starkt fäste i Göteborg i form av »Pajen« Johanssons nazibokhandel Midgård. För att C18 ska kunna etablera sig måste Nordland knäckas.

Mordplaner
De senaste månaderna har C18 förberett sig genom ett politiskt blixtkrig mot Nordland.

I Danmark har NS88 producerat en hatskrift mot Nordland, som anklagas för att samarbeta med den »judiska maffian«, och Peter Rindell anklagas för att sko sig på vit makt-rörelsen.

Tidigare i år återupptog Nordlandsidan utgivningen av Peter Rindells gamla tidskrift Blod & Ära från en postbox i Södertälje.

C18 har svarat med att lansera en engelskspråkig B&H/Scandinavia. Liksom i pamfletten öser man förakt över Nordland.

Genom att sparka ut Charlie Sargent tycks C18 ha återfått förmågan att vinna sympatisörer, däribland delar av Göteborgs nazirörelse. C18 knyter även kontakter med Nationalsocialistisk Front i Karlskrona, som tidigare förhållit sig neutralt i kriget, men som nu helt tycks ge sitt stöd till C18.

Även fängelseorganisationen Ariska Brödraskapet med Niklas Löfdahl i spetsen har anslutit sig till C18. Sedan dess har Löfdahl gripits för att ha skickat brevbomben till Laila Freivalds i mars i år. En källa uppger att bomben var en hämnd för vit makt-åtalet i Uppsala, som Freivalds hålls ytterst ansvarig för. I ett internt utskick tar Brödraskapet även på sig ansvaret för mordbranden hos Ingvar Carlsson.

Motsättningarna har redan lett till våldsamheter. Åtminstone två Nordlandsupportrar misshandlades av C18-aktivister då de besökte vit maktkonserten med Storm och Odium i Göteborg i januari i år, och bortsett från brevbomben till »Pajen« Johansson har Nordlandvänliga bokhandeln Midgård i Göteborg utsatts för brandbombsattentat. I pressen anklagades »antirasister« för att ligga bakom attentatet. I verkligheten utfördes det av Ariska Brödraskapet.

Hur våldsamt kriget mellan Nordland och C18 kommer att bli återstår att se. Under rättegången i Danmark avslöjade Thomas Nakaba att C18 försökt övertala honom att resa till Sverige och mörda en av ledarna för Nordland. Nakaba avstod därför att han inte ville riskera att resa över gränsen till Sverige med en pistol.

© Expo 1997
(Expo nr 4/5 - 1997)
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA