Den respektabla nazismen

Publicerad 2003-04-16

Detta nummer av Expo ägnas till stor del åt Sveriges Nationella Förbund, dess medlemmar, efterföljare och avknoppningar. Organisationens historia är intressant på flera sätt. Den speglar i stor utsträckning 1920- och 1930-talets syn på nationalsocialism och dess attraktionskraft på samhällets övre skikt. Bland SNF:s medlemmar fanns en rad framstående medborgare.

Till skillnad från många andra dåtida nazigrupper som SSS och NSAP var SNF i första hand en samlingspunkt för eliten i Sverige. Många aktivister och medlemmar kom också att göra lysande civila karriärer efter andra världskrigets slut, utan att behöva konfronteras med sitt förflutna i Sveriges största nazistiska organisation. Många är kända: Per-Olof Sundman, Sverker Åström, Charles de Champ, Holger Möllman-Palmgren med flera.

Deras och andras engagemang i SNF speglar 1930- och 1940-talets tidsanda. Att vara antidemokrat, antisemit och nationalsocialist behövde inte innebära att man sågs som en sekteristisk våldsverkare och galning. Tvärtom kunde man tillhöra adeln, officerskåren och de välintegrerade i vårt samhälle. Nazismen var accepterad.

Sveriges historia i stort under andra världskriget visar också på denna naiva inställning till nazismen. Vår handel med Tredje Riket, permittenttrafiken, de skyddade konvojerna genom svenska vatten och nu det senaste avslöjandet om handeln med »smittat« guld visar klart och tydligt att Sveriges neutralitet inte var mycket att yvas över. Den officiella bilden av Sverige under andra världskriget måste revideras om den ska vara hederlig.

Efter kriget fick de nazistiska organisationerna problem. Deras förakt för svaghet, antisemitismen, koncentrationslägren, den hänsynslösa krigsföringen, ledarkulten och diktaturen, gjorde nästan all nazistisk verksamhet politiskt omöjlig. Resultatet blev att nästan alla naziorganisationer gick under. Bara två överlevde: Nysvenska rörelsen och Sveriges Nationella Förbund. Starkt reducerade givetvis, men vid liv.

Sedan dess har nationalsocialister gjort allt för att dölja sin bakgrund och sitt uppsåt. Alla avläggare, alla luftorganisationer som hållits vid liv, alla sammanslagningar och delningar har inte enbart berott på osämja, det har också varit ett sätt att förvilla och dölja. Frontorganisationerna har gjort det möjligt för nazister att umgås i respektabla sammanhang, att träffa erkända politiker och för erkända politiker att träffa nazister. Det har gjort det möjligt för organisationer med starka personband till snf att utnyttja hovets kyrka, Riddarholmskyrkan, för firandet av Karl XII. Detta har med några års avbrott pågått sedan 1960-talet.

Är då inte ett sådant firande oförargligt? Är det något att bry sig om att ett antal äldre gubbar spatserar omkring i Riddarholmskyrkan iförda karolineruniformer?

Problemet är att dessa män inte bara är den direkta länken till 1930-talets nazister, de är även rådgivare och vägledare för dagens unga nazister. Det är ingen slump att det bland Narvaförbundets karoliner i Riddarholmskyrkan också funnits VAM-aktivister och medlemmar i Bevara Sverige Svenskt.

Det är allvarligt när nazister och antidemokrater får tillträde till etablerade institutioner. Det skänker dem status, tillförlitlighet och förtroende. Det är sånt som ger nazismen legitimitet.

© Expo 1997
(Expo nr 1 - 1997)
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA