Unni Brandeby\

Dont worry, be happy

(ur Expo nr 4/5 - 1996)
Varför jobbar man mot rasism? Trodde någon att det är för att frälsa världen? För att man är så osedvanligt modig, stark, klok och ädel? Fel. Det handlar om ren egoism. Det är nämligen så roligt. Ta föreningen jag jobbar med, Folkfest mot rasism. Ni hör ju. Fest! Är man dessutom med och arrangerar så får man träffa alla dessa spännande artister bakom scenen. Kändisar! Och alla invandrare. Vackra svarta män. Nåt att vila ögonen på för en medelålders blond adjunkt.

Fast jag får väl erkänna att det tar emot lite ibland. Som nu vid filminspelningen i Trollhättan, när nazisterna demonstrerade och andra protesterade. Där fick man något att bita i. Var fanns det roliga i det? Men så vände jag på alltihop. Liksom i en spegel. Jag tänkte mig istället att ett gäng arbetslösa ungdomar, invandrarkillar, vänsterextremister och annat löst folk hade fått demonstrationstillstånd någonstans i överklasskvarteren. »Rättvisa och arbete« stod det på plakaten. »Rensa Sverige – låt pamparna hoppa utan fallskärm«.

Polisen har slagit en järnring runt demonstranterna. Men vad händer? Vad gör dom? Nån rispar i lacken på en Mercedes. Där krossas rutorna i lyxvillan. Brott begås mitt framför ögonen på de kravallutrustade poliserna, som bara filmar och filmar.

På andra sidan ser jag motdemonstranterna – upprörda och hederligt svenska villaägare. När en anarkistyngling med grönt hår pinkar i swimmingpoolen är det en gentleman som inte kan tygla sig längre. Hotfullt höjer han golfklubban. Då gör polisen chock. Batonger, hästar och hundar. Skrikande och sparkande direktörsfruar släpas in i piketerna för transport till häktet.

Ja, kära nån, det skulle just se ut. Men något sådant skulle förstås aldrig kunna hända i verkligheten, såvida inte poliserna själva vore kommunistextremister eller svartskallar eller nåt. Skrattretande tanke.

Och sen har vi ju generalkonsulten i Senegal, herr försvarsadvokaten Henning Sjöström. Perfekt att pigga upp sig med. Expert på att göra svart till vitt. Hans comeback efter uteslutningen ur Advokatsamfundet är en riktig höjdare.

Tonåriga rasister mördar asylsökande afrikan. Det var i Klippan i september, och natten var så mörk att den svarte mannen lika gärna kunde ha varit vit. Trodde grabbarna. Sa herr Henning. Och eftersom de hade tänkt sig att sticka ner en neger, och inte en vit, så kan de ju inte gärna ha menat att mörda den här svarte mannen, som de först trodde var vit, trots att de jagade honom just för att han var svart. Briljant logik, herr H. Afrika dansar och ler.

Ett tips till regeringen förresten: missa inte herr H. Visserligen hade han kopplingar till NyD, men förlåt honom detta, ty han är ett besparingsgeni. Han tycker att de 250 000 kronor som tingsrätten utdömde i skadestånd till den mördade Gerard Gbeyos anhöriga var obehagligt högt, eftersom det är naturligt att vara fattig i Elfenbenskusten. Slutsats: ju fattigare offer, desto lägre skadestånd. Pengar att spara.

Himmel, måtte ingen i helig ilska göra sig olycklig på den advokaten. Det skadeståndet skulle vi skattebetalare inte ha råd med. Vi har redan betalat en dryg miljon i arvode för hans försvar av rasismen i Klippan.

Förlåt. Där blev jag visst arg. Men det kan trots allt vara lite svårt att se det roliga i statens och rättsväsendets skuld till att rasismen gror hos medborgare. Det måste erkännas. Men don't worry, be happy. Nog går det åt rätt håll. Jag menar, förr var alltihop slavmarknadens fel. Idag är slavarna borta. Bara marknaden finns kvar.

Jag är i alla fall glad att jag är svensk, nej, vad säger jag, jag menar göteborgare. För vi göteborgare är ju så himla skojiga. Till och med våra nazister är skojiga. Här har vi en som ägnade förra hösten år att anonymt, med »dödslistor« på Internet och i tidningar, hota hundratals oskyldiga människor med misshandel, mord och blod upp till knäna. Polisen? Nä nä, dom la ner ärendet.

Men en dag fick vår nazist själv ett sånt hot, icke anonymt, på telefonsvararen. Då blev han så rädd att han ringde polisen. Självklart blir det rättegång – svensk rättvisa fungerar – och då, min käre nazist, ska vi sitta där i salen, vi som varken fick skydd eller rättegång. Men du behöver inte vara rädd. Vi ska inte slå ihjäl dig. Vi ska bara gapskratta åt dig.
Fattar ni nu att det är roligt att vara antirasist.


Unni Brandeby
© Expo och författaren, 1996
(Expo nr 4/5 - 1996)
---
Unni Brandeby arbetar som lärare för invandrarbarn. Hon är en av initiativtagarna till den antirasistiska föreningen »Folkfest mot rasism«.
Unni Brandeby

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA