gk_mats_svegfors.jpg\

Mats Svegfors, chefredaktör Svenska Dagbladet

Etnisk rensning

(Expo nr 6 - 1996)

Etnisk rensning är det nya begrepp vi har lärt oss i och med det postjugoslaviska kriget. Och när man kommer ned till Sarajevo möter man sannerligen effekterna av rensningen.

Men likväl funderar man. Har det verkligen varit fråga om etnisk rensning? Jag träffar en ung kvinna som är född och uppvuxen i Sarajevo. Hon arbetar som guide och tolk. Hennes pappa är serb, hennes mamma kroat och hennes man muslim. Vadå etniska skillnader? För henne är de obegripliga. Samma språk och, i konventionell mening, samma etniska tillhörighet, ja till och med samma familj.

Hemma i Kungsör träffar jag en 14-årig kille. För inte så länge sedan kom han från just Sarajevo till Sverige med sin familj. Jag träffar honom därför att min dotters amerikanske pojkvän läser svenska tillsammans med honom. De ska iväg och fiska. Jag har lovat att skjutsa dem till en liten bäck strax utanför Arboga. Vår amerikanske pojke har fått tipset av en granne.

Det är allt en bra konstig svartskalle, den där lille killen i baksätet på min bil. Har han verkligen en annan etnisk tillhörighet än mig? Han är europé. Han är till förväxling lik min 15-åriga dotter. (Ja, faktiskt.)

Efter att ha ägnat många år åt att följa svensk, och i viss mån internationell politik, stannar jag allt oftare för själva orden i politik och medier.

I det jugoslaviska fallet är det så tydligt. Det har funnits sociala och kulturella skillnader. De etniska skillnaderna har uppstått i politiken, i propagandan.

Många söker krigets orsaker långt tillbaka i historien, i uppdelningen och konflikten mellan ett Östrom och ett Västrom. Men såväl de historiskt betingade som de etniska motsättningarna förtjänar att ifrågasättas.

Nästan övertydligt blir det när jag frågar sarajevobor varför inte bosnienserberna i Pale vågar sig ner till Sarajevo. Svaret blir att de riskerar att utsättas för våld. Men hur vet muslimer i Sarajevo att det är fråga om serber från Pale, frågar jag.

–Det ser man ju på nummerskyltarna på deras bilar, blir svaret.

Jugoslavien föll sönder. Ett maktvakuum uppstod. Kampen började om makten, och därmed om pengarna. Sociala och emellanåt, men långt ifrån alltid, kulturella skillnader blåstes upp till enorma proportioner. En pervers legitimitet skapades för strid på liv och död, granne och granne emellan, genom att motsättningarna sades vara »etniska«.

Ser man igenom orden förändras bilden. Det historiska medvetandet finns därför att någon – Milosevic i Belgrad och Tudjman i Zagreb – mycket målmedvetet har använt den statliga propagandaapparaten för att trumma in det. Det är propaganda som inte är mer värd eller bättre motiverad än någon annan hatets indoktrinering. Med det etniska medvetandet förhåller det sig på samma sätt. Det har uppstått i propagandan, i indoktrineringen.

Jag tittar i backspegeln på den lilla killen från Sarajevo. Och jag erinrar mig vad som har gjort läsare – inte många, men några stycken som ringde medan de ännu trodde att det lönade sig – mest förbannade när jag har tillbakavisat deras ovilja, fientlighet och hat mot invandrare. Det var när jag sade att jag som människa till människa inte kunde erfara skillnaden mellan mitt eget barn och det barn från det forna Jugoslavien som kliver av färjan i Trelleborg.

De etniska skillnaderna skapas i våra föreställningar. Det är uppenbart när man följer vad som har hänt i det sönderfallande Jugoslavien. Och när man väl inser det är fröet också sått till insikten om att detsamma gäller förhållandet mellan amerikaner från olika håll i världen, liksom förhållandet över huvudtaget mellan svenskar från olika håll i världen.
Mats Svegfors

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA