Sverigedemokraternas andre vice partiordförande Johan Rinderheim fick fritt utrymme på Expressens debattsida.
Foto: Daniel Olsson

Expressens intellektuella haveri

Publicerad 2003-09-05

EMU-debatten tycks vara mer än enbart en folkomröstning om valutasystemet i Sverige. Man får förmodligen gå tillbaka till folkomröstningen om kärnkraft för att hitta en motsvarande kampanj där så många intellektuellt ohederliga argument saluförts på så kort tid.

Nej-sidan i debatten har vid upprepade tillfällen och med rätta de gångna veckorna hudflängts för att överdramatisera och använda skrämselpropaganda och ohederliga argument med obefintlig relevans. Är det inte Hitler som egentligen står bakom EU? Då protesterade bland annat Expressen.

Ja-sidan ligger dock efter i opinionsmätningarna och valdagen närmar sig. Nu är plötsligt alla knep tillåtna. Det handlar inte längre om att framföra sakargument för eller mot EMU – det handlar om att smutskasta och behäfta motståndarna med dunkla syften.

Expressens nye medarbetare heter Johan Rinderheim, Sverigedemokraternas "chefsideolog" och fullmäktigeledamot i Nynäshamn. I vad som får betraktas som årets största politiska magplask har debattredaktionen inbjudit honom att behäfta centerledaren Maud Olofsson med den sörja som rinner ur extremhögern.

MAUD OLOFSSON ÄR inte överraskande upprörd och känner sig utpekad som högerextremist. Det har hon all anledning att känna. Själva poängen med att publicera Rinderheims artikel är nämligen att påvisa att hon och centern i något avseende står för de storsvenska nationella funderingar som Rinderheims eget parti gör. Vilket naturligtvis inte är fallet och vilket Expressens debattredaktion självfallet vet.

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt, konspirationsteoretiskt och antidemokratiskt parti. Centern är ett demokratiskt parti med en tradition att utesluta rasister, konspirationsteoretiker och antidemokrater. Senast för några månader sedan uteslöt partiet en kommunledamot i Skövde som svävade på målet i den demokratiska renhållningen.

ATT SVERIGEDEMOKRATERNA ÄR emot EMU och framför allt EU är inte särskilt märkligt eller överraskande. Partiet driver en storsvensk isolationistisk politik där EU uppfattas som ett hot helt enkelt därför att det öppnar dörrarna för en rörlig arbetsmarknad och det därmed finns risk att diverse mörkhåriga och brunögda personer kan slinka in i landet. Mörkhåriga och brunögda personer har i den sverigedemokratiska propagandan en särskilt benägenhet att vara brottsbelastade och begå gruppvåldtäkter. Alltså är partiet mot EU. Så långt är allt begripligt.


DESTO MINDRE BEGRIPLIGT är att Expressen i EMU-debattens sista skälvande dagar väljer att öppna portarna för den sortens debatteknik som vanligen bara utmärker antidemokratiska partier som Sverigedemokraterna. Man frestas att instämma i Falu-Kurirens kärnfulla ledarstick. Vet hut.

För att i någon mån ge en intellektuell legitimitet till valet av Johan Rinderheim som medarbetare hävdar Expressen att det är "relevant" att granska Sverigedemokraternas syn i EMU-frågan och därmed Maud Olofssons kopplingar till extremhögern. På ledarplats framförs till och med påståendet att publiceringen av Rinderheim är att betrakta som ett led i Expressens bemötande av rasism och intolerans. Den fråga som därmed infinner sig är förstås hur en okommenterad publicering av Sverigedemokratisk propaganda kan sägas vara en "granskning" eller ett "bemötande". Det är naturligtvis nonsens.

Än märkligare blir argumentationen då företrädare för Expressen hävdar att Maud Olofsson själv valt att göra gemensam politisk sak med Sverigedemokraterna och (i torsdagens Expressen) även Nationalsocialistisk Front.

Med exakt samma debatteknik kan det enkelt beläggas att Expressen och ja-kampanjen valt att ställa sig på samma sida som Morgens Glistrup, som ju är en varm anhängare av EU. Eller varför inte Hells Angels och diverse gangstersyndikat som sannerligen inte har något emot att en gemensam valuta införs i Europa eftersom det underlättar tvätten av knarkpengar. Det är inte svårt att plocka fram tio punkter där formuleringarna i SD:s partiprogram överensstämmer med hjärtefrågor på Expressens ledarsida – ska vi därmed dra slutsatsen att det är något skumt med Expressens politiska grundsyn eftersom värderingarna delas av högerextremister?

DET MEST BESYNNERLIGA är dock att Expressen under dagen efter-diskussionen inte tycks ha insett att de begått en intellektuell blunder av närmast kosmiska proportioner. Genom att välja Sverigedemokraterna som tidningens samarbetspartner i ambitionen att chikanera Maud Olofsson har tidningen infört en ny politisk ekvation i Sverige.

Först har Expressen fastslagit att argument som framförs av Sverigedemokraterna äger samma oantastliga legitimitet och intellektuella värde som normala demokratiska partier. Det är nämligen själva poängen med att okritiskt upplåta plats till Johan Rinderheim, som utan tvivel småskrattade hela vägen hem till partikansliet efter att ha åstadkommit den främsta propagandaframgången sedan han lanserade våldtäktskampanjen i slutet av 1990-talet. Att Rinderheim dagen efter publiceringen tog avstånd från sitt eget stöd till Maud Olofsson på SD:s egen hemsida är konsekvent. Hans förhoppning är att centerväljare ska lockas att betrakta SD som ett politiskt alternativ, och i den ambitionen har han nu fått ett reklambistånd av Expressen som inte kan värderas i pengar.

Sverigedemokraterna har därmed uppnått en målsättning som partiet eftersträvat sedan deras företrädare gick omkring uniformerade och släpade knogjärnen i marken – nämligen att svensk media ska framställa partiet som vilket normal demokratisk samtalspartner som helst.

DÄREFTER HAR EXPRESSEN fastslagit att det är ingen skillnad mellan centern och Sverigedemokraterna. Det betyder att i nästa valrörelse måste antingen centern uteslutas från borgerligt samarbete eller de borgerliga partierna gemensamt deklarera att det är okej att samarbeta med sverigedemokraterna.

Expressen var alltså den första tidningen i Sverige som föll för den frestelse som mediakollegor i Österrike och andra länder tidigare fallit för – och därefter bittert ångrat. Nämligen tron att den nationella rörelsen går att utnyttja i egenpolitiska intressen. Typexemplet var då Mitterrand försökte utnyttja Le Pen för att splittra de borgerliga väljarna i Frankrike. Den enda effekten där var att stödet för Le Pen ökade till tio procent.

För Expressens kampanjmakare återstår bara att snarast sätta sig på skolbänken igen. De kan börja med att göra studiebesök hos redaktörerna Lindqvist på Falu-Kuriren och Koskinen på Norrtelje Tidning. De räds inte att publicera insändare från extremhögern, men de gör det genom att ge svar på tal och granska deras argument, inte genom att låta sig utnyttjas som megafon i egenpolitiska intressen. Så agerar demokrater.
Stieg Larsson

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA