Falangister och fotbollssupportrar

Publicerad 2003-04-17

(Expo nr 3 - 1997) Lördagen den 23 november 1996. Tre tusen personer samlas i Valle de los Caídos domkyrka, en kolossal byggnad som ligger fem mil norr om Madrid. Syfte: den traditionella minnesmässan för general Francisco Franco, som dog 1975 efter nästan 40 år vid makten.

Franconostalgikerna sjunger de spanska fascisternas – Falangens – sång Cara ai sol (Mot solen) och viftar med spanska flaggor med svarta örnar på. Det är samma manuskript år efter år, och samma skådespelare för den delen.

Den politiskt organiserade extremhögern i Spanien har sedan Francos död genomgått åtskilliga interna dispyter, och har på grund av detta visat en total oförmåga att erbjuda sina potentiella väljare ett »seriöst« alternativ. Högerextremisternas valresultat brukar tala för sig självt. Bara vid 1977 års val lyckade Fuerza Nueva – ett renodlat fascistparti som numera mest fungerar som bokförlag – få ett enda parlamentsmandat; den gamle frankisten Blas Piñar. I bästa fall har högerextrema partier tillsammans uppnått halvannan procent röster.

Demokratiskt oförmögna

En rimlig förklaring till extremhögerns svaghet i Spanien, i jämförelse med framgångarna i grannländer som Italien och Frankrike, är fascisternas oförmåga att acceptera ens de mest elementära reglerna för demokratin. Medan extremhögern i Frankrike och Italien gör allt för att integrera sig i systemet och framstå som respektabla demokratiska partier, präglas deras spanska motsvarighet av ett egensinnigt och delvis självvalt utanförskap. Processen påbörjades redan strax efter Francoregimens upplösning, då de två största högerpartierna – Uníon de Centro Democrático (UDC) och Alianza Popular (AP) – övergav frankismen och plötsligt förvandlades till ivriga försvarare av det nya systemet.

De som inte »bytte skjorta« tillhörde den så kallade bunkern, vars enda politiska mål var att till vilket pris som helst återgå till de gamla tiderna. Än så länge har extremhögern inte kunnat frigöra sig från denna absurda önskan eller förnya sig, vilket inneburit att majoriteten av spanjorerna vänt dem ryggen.

Under de senaste tre åren har flera försök gjorts att förena extremhögern i Spanien. Kraven på detta kommer delvis från extremhögerns internationella rådgivare och finansiärer, vars önskan är att skapa ett parti som skulle kunna spela samma roll som Front National i Frankrike eller Alleanza Nazionale i Italien. De två viktigaste högerextrema partierna, Alianza para la Unidad Nacional (AUN) och Democracia Nacional (DN), strider om just den rollen i Spanien.

AUN är en koalition av fyra högerextrema organisationer: Movimiento Social Epañol, Movimiento Católico Español, Frende de Alternativa Naciona och Nacíon Joven. Koalitionen skapades av Ricardo Saéns de Ynestrillas, en av den spanska extremhögerns centralfigurer. Han är son till en högt uppsatt militär som dödades av den baskiska separatistorganisationen ETA, och själv inblandad i mordet på en baskisk parlamentsledamot.

Saéns de Ynestrillas är en ivrig motståndare till den parlamentariska monarkin eftersom »kungen plundrar landet till förmån för sin egen familj«. Han kräver också dödsstraff för »fiender till Spanien«: invandrare och de katalanska och baskiska separatisterna. Som ägare till budbyrån Ultra-Express misstänks han ligga bakom distributionen av nynazistiska publikationer.

Organiserar militanter

Huvudkonkurrenten DN organiserar ett stort antal före detta militanter från högerextrema organisationer som Falangen, Juntas Españolas, Frente Nacional de Trabajo, samt medlemmar i det formellt upplösta nynazistiska partiet CEDADE.

Både DN och AUN hoppas på en till synes otänkbar upplösning av Partido Popular, Spaniens största högerparti som sedan maj 1996 regerar i koalition med de borgerliga baskiska och katalanska nationalisterna. För högerextremister som Saéns de Ynestrillas är koalitionen antipatriotisk och oacceptabel.

En populistisk variant av högerextremismen finns även i Spanien. Jesús Gil y Gil, ordförande i fotbollslaget Atlético de Madrid, är känd för impulsiva och stundom profascistiska uttalanden. Gil y Gil styr på ett auktoritärt sätt turistorten Marbella, centrum för både det spanska jetsetet och för knark- och vapensmuggling. För några år sedan vann Gil y Gils parti Grupo Indipendiente Líberal (alltså GIL) kommunalvalen med stor marginal. Partiets målsättning är lite svepande att »rensa Marbella från tiggare och horor«.

Det är dock huvudsakligen utanför de formella partierna som extremhögern, vanligen i form av nynazistiska grupper, är mest aktiv. Universitetsvärlden har sedan länge varit en rekryteringskälla för nynazismen. Strategin är dubbelriktad; å ena sidan försöker högerextremister få inflytande på universitetsledningarna, å andra sidan rekryteras nya medlemmar genom olika intellektuella eller kulturella projekt.

Det blir allt vanligare att nynazister kamouflerar sig bakom populära rörelser som New Age eller miljörörelsen. Sambandet mellan esoterisk världsåskådning och fascistisk ideologi är inte nytt – det fanns betydande inslag redan i Hitlers Tredje rike.

I Aragón i norra Spanien har för andra året i rad hållits en kongress under rubriken »Tradition, jord och ras«, som lockat aktiva nazister från hela världen. I den esoteriska tidskriften Próxima Milenio publiceras texter av bland andra den nazistiske historierevisionisten Joaquin Bochaca och Fernando Sánchez Dragó. Den sistnämnde är en av den spanska fascismens ideologer, som bland annat hävdar att »mänsklighetens förfall skedde när Jahveh – ondskans Gud – lierade sig med Israel«.

Antisemitisk litteratur, i synnerhet förnekandet av Förintelsen, förekommer trots att en lag som omfattar hets mot folkgrupp, rasism och främlingsfientlighet antogs i början av 1995. Spanskspråkiga nynazistiska skrifter, klassiker som Sions vises protokoll och nazirevisionistiska böcker som David Irvings Hitler’s War produceras produceras huvudsakligen i Sydamerika.

I december ifjol greps Pedro Varela, tidigare ordförande i nazigruppen cedade och ägare till bokhandeln Europa i Barcelona. Polisen beslagtog över 8 000 nazistiska böcker och videoband.

Varela åtalas för hets mot folkgrupp – ett pilotfall och första gången den nya lagen används – för att i dagstidningen El Periódico hävdat att »judarna är intresserade av Förintelsen därför att de lever på tyskarnas pengar« och att judarna »fick slita hårt och äta lite i koncentrationslägren, men det fanns inga gaskammare«.

Skinheads och fotboll

Nynazismens mest påtagliga ansikte i Spanien är utan tvekan skinnskallarnas våldsdåd i framför allt storstäderna. Mellan 1991-1995 utförde skinheads 12 mord, huvudsakligen i Madrid och Barcelona.

I september 1995 publicerade säkerhetspolisen en rapport som angav antalet registrerade skinnskallar till 2 331. Samma rapport uppger att mer eller mindre organiserade skinheadgrupper finns i 40 procent av spanska orter med fler än 25 000 invånare.

Skinheadvåldet har ökat dramatiskt på 1990-talet. Under perioden 1983-1990 greps endast 54 skinnskallar för något brott; motsvarande siffra för åren 1991-1995 är 926 gripanden.

Enligt polisstyrelsens talesman Manuel Giménez är skinnskallar bara »ointelligenta bråkmakare« och »snorungar«. Antirasistiska organisationer, offer för fascistiskt våld och även den viktiga fackföreningen för poliser, spme, är emellertid mycket kritiska mot myndigheternas och polisens agerande när det gäller kampen mot skinnskallevåldet. Kritikerna anser att myndigheterna helt enkelt underskattat problemets omfattning.

En orsak till myndigheternas attityd beror möjligen på att många skinheads faktiskt tillhör polisen, Guardia Civil eller armén. Ett exempel på detta är att var tionde medlem i den nynazistiska organisationen Bases Autónomas tillhör spanska armén. Bases Autónomas ligger bakom en rad våldsdåd och minst tre mord de senaste åren; Lucrecia Pérez (1992), Susana Ruíz (1993) och Ricardo Rodríguez (1995).

Skinnskallar söner till polisen

Vid ett uppmärksammat mord på David Martín i Arganda del Rey i oktober 1995, avslöjades att flera av de inblandade skinnskallarna var söner till ortens polismän. Och när Guillem Aquillo mördades av fem skinheads i Valencia 1993 avslöjades att gruppen hade aktivt ekonomiskt stöd från polisen och andra institutioner.

Fotbollsarenorna är en viktig mötesplats för spanska skinheads. Nästan varje spanskt lag har sin egen supportklubb – ultragrupper – som får stöd i form av pengar, kontor och billigare biljetter från fotbollslagens styrelser. Varje helg mobiliseras mellan 4 000 och 13 000 »ultras« till matcherna. De flesta ultragrupperna använder nazistiska symboler, däribland hakkors, frankismens flagga, ss-symboler eller märken från Bases Autónomas.

Vid upprepade tillfällen har »ultras« hotat och trakasserat afrikanska och sydamerikanska spelare. Real Madrids supportgrupp Ultra Sur, liksom Barcelonas Boixos Nois, är mycket aktiva supporterklubbar med stora inslag av skinheads. Ultra Sur och Boixos Nois är ansvariga för åtminstone två mord, flera mordförsök och oräkneliga mindre våldshandlingar. Det finns slutligen starka kopplingar mellan ultragrupperna och öppet nynazistiska organisationer.

Carlos Sermiento/Expo
© Expo 1997
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA