FRONT NATIONAL - Fascism som de missnöjdas väckelserörelse

Publicerad 2003-04-17

(Expo/Svartvitt nr 2 - 1999) Sveriges främste kännare av Front National heter Bim Clinell och är korrespondent för Sveriges Radio i Paris. Hon har på nära håll följt Fronten i tio år och har nyligen skrivit boken De hunsades revansch, som kartlägger partiet bakom kulisserna. Expo har träffat Bim Clinell.

Det unika med Front National är att partiet lyckats sitta på så många stolar samtidigt. Inom partiet samlas allt från traditionella fascister till ultrakatolska grupper och vanligt folk som är missnöjda med det politiska etablissemanget.

Fronten har sitt starkaste fäste i Sydfrankrike, där i genomsnitt 27 procent av befolkningen röstar på Le Pen. Sydfrankrike är den region där fascistiska strömningar alltid varit starka, även före andra världskriget. Bim Clinell menar att det finns flera faktorer som spelar in:

–En viktig orsak är att det är den region där det italienska inflytandet är starkast. Det var i Italien fascismen först uppstod och Mussolini var populär i Sydfrankrike redan på 1920-talet. En annan orsak är att Sydfrankrike också är en krisdrabbad region. Där finns den mest utbredda korruptionen och maffian.

• Fronten beskriver sig som ett »anti-maffiaparti«.

–Det är ett av de viktigaste inslagen i partiets image. De framställer sig som ett »rättviseparti« eller ett »renhetsparti« som kämpar för den lilla människans rätt. Fronten kämpar för lag och ordning, för traditionella värden, familjen och samhället.

Fronten växer i ett Frankrike där kommunistpartiet förlorat trovärdigheten, och där de etablerade partierna, både socialister och borgare uppfattas som representanter för korruption och maktfullkomlighet.

–Vi får inte glömma att det finns en genuin social oro i det franska samhället. Vanligt folk har en känsla av maktlöshet. De är trötta på myndigheter som bemöter dem med arrogans och politiker som ignorerar dem. Det är exakt den miljö och det samhällsklimat som Fronten frodas i, och som partiet också driver fram.

• Hur kan Fronten driva fram ett samhällsklimat?

–Det är en del av strategin, eller rättare sagt, det är själva kärnan i Frontens verksamhet. Fronten erbjuder något som inget av de andra partierna erbjuder – nämligen drömmar och framtidstro. Helt enkelt ett klart och tydligt ideologiskt budskap. Det finns visserligen en personkult kring Le Pen, men partiets styrka är att det är ett genuint gräsrotsparti.

–Det här är något som jag märker kan vara svårt att förklara här hemma i Sverige, kanske därför att vi fortfarande har ett starkare socialt skyddsnät. I Frankrike är utslagningen skoningslös. En banktjänsteman med synnerligen god inkomst som förlorar jobbet kan vara uteliggare ett år senare. Fronten fångar upp dessa människor och erbjuder ett socialt nätverk, nästan som en parallellvärld till det officiella Frankrike.

• Ungefär som en religiös väckelserörelse.

–Det är en bra liknelse. En person som ansluter sig till Fronten förlorar vanligen sin gamla bekantskapskrets. Samtidigt organiserar sig Fronten på gräsrotsnivå; i kvarterskommittéer, stadsdelsråd, sportklubbar och liknande. Medlemmarna kan alltså tillbringa hela sin tillvaro i enbart andra medlemmars sällskap.

–Dessutom är Fronten lysande när det gäller att tillfredsställa medlemmarnas egon. De tas om hand, de får intern kaderskolning i studiecirklar, de premieras med belöningar och förtjänstmedaljonger och andra småsaker som stärker sammanhållningen bland personer som annars känner sig utanför i samhället.

–Det är helt enkelt trevligt att vara med i Fronten, vilket skapar en känsla av »vi och dom«; att tillhöra en rättänkande elit. Utanför partiet finns ondskefulla krafter som förföljer och trakasserar medlemmarna. Det skapar ett belägringstillstånd.

• Det är svårt att bryta med Fronten.

–I många fall är det omöjligt. Det innebär att bryta med sina vänner och hela sin tillvaro. Avhoppare har vittnat om vilken svår process det är. Det handlar i vissa fall om att skaffa psykologisk hjälp, nästan som avprogrammering.

–En annan faktor som känns igen från religiösa sekter är trakasserier mot avhoppare. En avhoppare fick till exempel en likkista i miniatyr skickad till sig. Andra har varit tvungna att flytta till en annan stad.

Front National har alltid varit välfinansierat, hävdar Bim Clinell. På 1970-talet finansierades Fronten av bland annat den antikommunistiska sekten Moon-kyrkan och välbärgade Vichynostalgiker, och till viss mån av katolska extremistgrupper. När partiet valdes in i EU-parlamentet på 1980-talet stärktes ekonomin väsentligt. Idag har partiet över 2 000 kommunalt förtroendevalda och 275 avlönade landstingsråd.

–Fronten är ett extremt välskött parti, där ingenting sker av en slump, säger Bim Clinell. Det finns en strategi för i stort sett allt; hur politiska kampanjer bedrivs, hur debatt ska föras, hur medlemmarna utbildas.

• Berätta om partiskolningen.

–Om man jämför med andra politiska organisationer är utbildningen mycket effektiv. »Bibeln« är ett dussintal handböcker som i detalj beskriver hur verksamheten ska bedrivas. Det handlar inte bara om ideologi, utan även praktiska instruktioner om hur flygblad ska formuleras, hur affischkampanjer går till, hur pressen ska hanteras och hur möten organiseras. Skolningen är påkostad men ger också resultat. Utbildningen sker på partiets kursgård, slottet Neuvy Sur Barangeon, som köptes av Central-afrikas förre diktator Bokassa för några år sedan.

• Du har följt Sverigedemokraternas valkampanj i Haninge. Ser du några likheter med Frontens kampanjer?

–Det är inte bara likheter, det är en nästan skrattretande blåkopia av Frontens kaderskolning. Jag är övertygad om att SD:s strateger har gått samma utbildning. Det är inte orimligt med tanke på att ideologen Carl Lang – som har skrivit skolmaterialet – är en stor Sverigevän. Han är gift med en svenska och har sommarstuga på Västkusten. Det finns även andra personsamband mellan partierna.

I en intervju med Bim Clinell avslöjade den förre andremannen Bruno Megret kärnan i taktiken: »Vi svarar inte på argument. Vi misskrediterar motståndaren«. Fronten använder flera knep för att väcka sympati och hamna i massmedia.

–Smutskastning av motståndare är en vanlig taktik. Fronten är bra på angiveri och på att gräva fram skit om folk. Har du använt narkotika? Har du fått kvarskatt? Det kan också vara rena insinuationer; motståndaren beskrivs som paranoid, maktlysten eller korrumperad.

–En grundtaktik är dock att beskriva sig själva som »offer« för politiskt våld och terrorkampanjer. Detta fyller två funktioner; dels förstärks belägringsmentaliteten bland de egna medlemmarna, dels väcker det sympati hos allmänheten.

–I Frankrike finns gott om exempel på hur effektiv taktiken är. När valkampanjen inleds letar Fronten reda på en »huvudfiende«, gärna en motsvarighet till Levande Zon i Haninge. Därefter sker en serie mystiska incidenter; valombud »misshandlas«, partiets bokhandel »vandaliseras« eller något liknande. Incidenterna polisanmäls och Fronten kallar till dramatiska presskonferenser.

–Detta får i sin tur tre effekter; för det första rapporterar lokaltidningen om »attentaten«. Det är dramatiskt och aktuellt. Däremot skriver de inte om att polisutredningen någon tid senare läggs ned i brist på bevis, avsaknad av vittnesmål eller helt enkelt därför att det inte finns något att utreda. Då är det ingen nyhet.

–Den andra effekten är att etablerade politiker tvingas ta avstånd från attentaten. Det blir en fråga om »yttrandefrihet«. Därmed förstärks intrycket att attentaten verkligen ägt rum.

–Den tredje effekten är förstås allmänhetens reaktion. Om det står i tidningen att Fronten utsätts för en »terrorkampanj« så väcker det sympati och skapar ett hat mot de »skyldiga«.

–Det är nästan omöjligt att avgöra om en enskild incident verkligen har ägt rum eller inte, men gång på gång har det avslöjats som bluff.

Kampanjen i Haninge var standard. Alla ingredienser fanns där. Motståndarna isolerades, lokalpressen köpte SD:s story och några kommunpolitiker började försvara SD:s rätt till yttrandefrihet. Och precis som i Frankrike – när polisen i efterhand tillfrågas så visar det sig att det saknas bevis och att ärendena avskrivits.

• Är du inte väl cynisk, Bim Clinell?

–Låt mig avsluta med en spådom. Jag misstänker att någon ledande Sverigedemokrat inför EU-valet kommer att utsättas för ett »överfall« av något slag. Det kommer att saknas både vittnen och bevis, men i SD:s propaganda kommer man ändå att kunna utpeka någon sorts »anarkist« som skyldig.

Stieg Larsson/Expo
© Expo 1999

---
Not: Några dagar efter denna intervju blev SD:s kommunledamot i Haninge, Johan Rinderheim, överfallen i tunnelbanan. Han fick ett knytnävsslag i ansiktet. Överfallet skedde enligt SD »troligen« därför att han framträtt i programmet Mosaik. Av »klädseln att döma« var gärningsmannen »troligen vänsteraktivist«.
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA