Karl Pfeifer\

Karl Pfeifer

Hatet på Wiens gator

(ur Expo/Svartvitt nr 1 - 2000)
Högerextremisten Jörg Haiders valframgångar har förvandlat FPÖ till Österrikes näst största parti. Regerings-koalitionen med det konservativa ÖVP har skapat politiskt tumult i hela Europa, där en rad stater inom EU har inlett en i det närmaste unik sanktionspolitik mot en annan EU-medlem. De politiska kampanjerna har följts av demonstrationer i flera städer, inte minst i Österrikes egen huvudstad Wien. Vad bråkar de egentligen om?

På Expo är vi glada över att kunna presentera vår nye korrespondent i Österrike, Karl Pfeifer, som bidrar med två texter om läget i landet. Wien-journalisten Karl Pfeifer är en veteran i kampen mot rasism och antisemitism. Mellan 1982-1995 var han redaktör för judiska församlingens tidskrift Die Gemeinde och korrespondent för israeliska radion. Följande två texter skrevs med några veckors mellanrum. Den första texten i slutet av december, innan FPÖ och ÖVP bildat en regeringskoalition. Den andra skrevs i mars, då regeringsbildningen redan var ett faktum.

Det är bedövande att en morgon vakna och – återigen – finna tiotusentals affischer som hetsar till hat mot utlänningar i Wien: ett populär turistmål och sedan århundraden en korsväg för öst-västlig migration, en stad vars telefonkatalog bekräftar den slaviska, ungerska och italienska mixen av så många av dess medborgare.

Den ofta förnekade nostalgin kring det Habsburgska väldet tycks åtnjuta något av en pånyttfödelse. I september gick Jörg Haiders valarbetare till aktion och tapetserade staden med gula affischer som proklamerade »Österrike först« och att FPÖ »garanterade att stoppa det utländska inflödet«. Knappt någon höjde rösten mot denna nakna främlingsfientlighet.

Vid en presskonferens hos judiska församlingen berättade samfundets president Ariel Muzikant hur han hade frågat ledande politiker från olika partier varför de inte hade gjort någonting för att motverka denna främlingsfientliga agitation. De svar han fick – avsedda att trösta honom, får vi förmoda – var påståendet att ett avståndstagande från Haider »endast skulle stärka honom«. Enligt denna definition skulle österrikare tydligen vara tjurskalliga, känslokalla och skrupelfria.

I takt med Haiders framgångar under hösten kunde ett mått av nationell samstämmighet urskiljas. Socialdemokraternas ledare var »djupt förolämpad« och förnekar att Österrike är ett »naziland«. De gröna muttrade om »anti-österrikisk hysteri« i utländsk media, medan Haider anklagade utländska journalister för »ytlighet«.

Kritiska inhemska journalister undantogs inte. De anklagades för att vara nestbeschmut-zers – förrädare – vilket är en klassiskt högerextrem anklagelse mot alla som vågar påtala extremisternas missdåd.

Än mer oroande, Muzikant uppger att många – företrädesvis unga – medlemmar i det judiska samfundet överväger att packa resväskorna och emigrera. Tidigare i höst skrev jag en kolumn i Searchlight och förutspådde Haiders framgångar. Jag påpekade Österrikes gynnsamma ekonomiska läge. Inflationen är noll och arbetslösheten på 4,2 procent är en av Europas lägsta. När det gäller arbetslösheten handlar det dock om vilken statistikmetod som används; arbetslösheten ligger troligen närmare 6,9 procent, vilket är en fyrdubbling jämfört med för tio år sedan.

Enligt en rapport från socialministern är en miljon österrikare »fattiga«, varav hälften av dessa är »verkligt fattiga«. FPÖ använder dessa omständigheter för att framställa sig själva som det »bästa socialdemokratiska partiet«.

Valplattformen innehåller radikala utfästelser om stora ekonomiska fördelar för mödrar, hyressänkningar för att »kompensera österrikarna för regeringens nedskärningar«, och att minska antalet »statliga byråkrater« med två tredjedelar.

Haiders målsättning är klar: att vinna de mest ekonomiskt utsatta grupperna, de som är rädda för att bli »förlorarna« i EU. Strategin lyckades. Närmare 50 procent av österrikes arbetare röstade på FPÖ. Många blev soffliggare. För fyra år sedan deltog 86 procent av väljarkåren mot 76 procent den här gången. Socialdemokraterna och de konservativa nådde sina lägsta siffror sedan 1945.

Otroligt nog försöker det konservativa partiet, ÖVP, framställa sig som valets segerherre. ÖVP:s vice ordförande Wolfgang Schüssel utmanade väljarna några veckor före valet, och deklarerade att om hans parti trycktes ned till platsen som landets tredje största parti (vilket opinionssiffrorna antydde) skulle hans ÖVP lämna regeringskoalitionen med socialdemokraterna och gå i opposition. Han lovade också att hans parti inte skulle bilda koalition med vare sig socialdemokraterna eller Haider.

Skillnaden mellan ÖVP och FPÖ blev endast 415 röster, med det räckte för att förpassa ÖVP till tredjeplatsen.

Socialdemokraternas försök att bedriva en »amerikansk valrörelse« genom att sälja Viktor Klima som tandkräm misslyckades också kapitalt. Partiet håller ohjälpligt på att förlora sin dragningskraft. Den gamla goda tiden då medlemsskap i socialdemokraterna fungerade som en passersedel till en lägenhet och ett arbete, är för alltid borta. I ett obönhörligt framväxande IT-samhälle börjar konservativt lagda österrikare bli oroliga.

Det är i denna atmosfär som Haider sätter den politiska dagordningen och talar om för medborgarna precis vad de vill höra: att utlänningar bär skulden för allt som gått på tok. När FPÖ ställer krav på skärpt flyktinglagstiftning och asylpolitik går kraven igenom med endast nominellt motstånd; flyktingar skickas tillbaka till regimer som fängslar eller mördar dem.

Invandringen, i snart tre decennier själva motorn i Österrikes ekonomiska framgångar, har skurits ned till nästan ingenting. Inget annat land i EU har idag så låg invandring som Österrike.

Några dagar före valet hävdade FPÖ-kandidaten Thomas Prinzhorn, bisarrt men på fullaste allvar, att utländska män som är bosatta i Österrike erhåller fri hormonbehandling för att öka invandrarnas födelsetal.

Påståendet var självfallet en uppenbar lögn, men exakt den sortens propaganda som appellerar till så många österrikare. Prinzhorn är ägare till en pappersmassaindustri som »aryaniserades« av hans far – som stals från judar av nazisterna.

Tidigare under året kvävdes en svart asyl-sökande till döds i samband med att han deporterades av österrikisk polis. Den Haidervänliga tabloidtidningen Neue Kronenzeitung tog tillfället i akt att publicera en serie rasistiska artiklar som ståndaktigt försvarade de inblandade poliserna och den socialdemokratiske inrikesministern Karl Schlögl, vars popularitet aldrig varit så hög som nu.

Och två dagar efter valet rapporterade den respektebla tyska Süddeutsche Zeitung att en nyfödd baby, vars föräldrar är helt legalt bosatta i Österrike, hade deporterats till Egypten som »oönskad utlänning«.

Liberalt Forum (LIF), som bildats av genuina liberaler som brutit sig ut ur FPÖ, är idag det enda parti som på allvar bekämpar Haider och hans allierade i pressen. Partiet hamnade drygt 20 000 röster under 4-procentspärren till riksdagen sedan Neue Kronenzeitung drivit en skandalöst smutsig kampanj mot Heide Schmidt, LIF:s partiledare.

Slutsatserna är enkla. Om Haider skulle bjudas in att delta i en koalitionsregering kommer detta att utgöra en fara för demokratin i Österrike. Det skulle vara ett hot mot Europas stabilitet och få massiva internationella återverkningar.

Staten Israel kommer utan tvekan att omvärdera sina relationer med Österrike om FPÖ inkluderas i regeringen, varnar den israeliske utrikesministern David Levy. »Detta ska inte uppfattas som retorik – det är ett klart och tydligt budskap«, sa han och fortsatte: »framväxten av ett nynazistiskt parti utgör ett allvarligt och djupt oroande fenomen«. Premiärminister Ehud Barak instämde: »extremhögerns framgångar i Österrike måste vara en varningsklocka för oss alla«.

Kan socialdemokraterna, ÖVP och de gröna stoppa Haider? Det tycks som om de är oför-mögna helt enkelt därför att de idag tror att Haider inte kan stoppas. Och Haiders potentiella sympatisörer i andra partier och i massmedia börjar redan fundera på hur snabbt de kan skriva in sig i FPÖ:s medlemsregister.

Om några år kommer dessa medlöpare att ursäkta sig – precis som deras föräldrar och far-föräldrar gjorde 1945 – med att »vi kunde inte förutse vad som komma skulle«.

Karl Pfeifer
© Expo, Searclight och Karl Pfeifer, 2000


---
Karl Pfeifer
Deja vu -ett eko från det förflutna
(Expo/Svartvitt nr 1 - 2000)

När jag betraktar det som hände efter Frihetspartiets intåg i regeringen så får jag känslan av déjà vu. Rubriker i den Haidervänliga Neue Kronenzeitung som »Österrike på svarta listan« och »Österrike i skottlinjen« påminner mig mycket om 1986.

När Kurt Waldheim valdes till Österrikes pre-sident och hamnade på USA:s observationslista, utbröt samma hysteri. Många österrikare skyllde den negativa publiciteten på österrikiska socialister och en internationell judisk konspiration.

När den franska tidningen Le Monde frågade Waldheim om Österrike skulle bli isolerat med honom som president svarade han: »Inte alls. Jag har vänner i hela världen«. På journalistens fråga om hur Waldheim förklarade den internationella pressens attityd svarade Waldheim: »De är alla i händerna på Judiska Världskongressen – det är ett känt faktum«.

Jörg Haider vill nu ha en kommission som ska undersöka om president Klestil och socialisterna låg bakom de straffåtgärder som EU, USA och andra länder vidtog mot Österrike. Ord som »förräderi« har dykt upp i sammanhanget. Liksom 1986 har många österrikare svårt att förstå världens reaktion. De överraskades av USA:s, Israels och EU:s snabba reaktion på FPÖ:s koalition med det konservativa partiet. Enligt Neue Kronenzeitung är 77 procent av alla österrikare djupt chockerade över den internationella responsen till FPÖ:s deltagande i regeringen.

Ändå var Waldheims fall annorlunda. Han kunde till synes varken komma ihåg sin egen militära karriär eller aktiviteterna i armén där han var underrättelseofficer för militärhög-kvarteret. Han påstod att han visste föga om Wehrmachts härjningar i Balkan och ingenting alls om massdeportationer av judar från Tessalonika – trots att han vids den tiden var stationerad bara några kilometer därifrån. Ett typiskt fall av politisk minnesförlust, vilket är en mycket vanligt företeelse i Österrike.

Minnesförlust och bedrägeri har varit del av den österrikiska statsdoktrinen sedan 1945. Denna moraliska och historiska dualism grundade sig på lögnen att Österrike bara var ett av de länder som ockuperades av tyskarna mellan 1938 och 1945. Under det kalla kriget accepterades denna omskrivning av verkligheten och USA:s och Israels starka reaktioner på Waldheim förstods inte.

Haider blev FPÖ:s ledare samma år som Waldheim valdes till president. För Haider, som var i full färd med att integrera nazister i sitt parti, blev hat mot invandrare snart det som antisemitism var för Hitler. Han mötte nästan inget motstånd alls.

En opinionsundersökning i oktober i fjol indikerar att hälften av alla österrikare ogillar invandrare. En av de viktigaste orsakerna till Haiders framgångar är hans förmåga att spela på dessa känslor.

Ett förenat Europa kan sannerligen inte acceptera den öppna rasism som sprids av Haiders parti. Det känns främmande att se hur den österrikiska högerpressen argumenterar för att tolerans ska »gälla även Haider«, när han först undertecknar en deklaration om att han ska respektera de mänskliga rättigheterna, och några timmar senare utnämner Wiens FPÖ-ledare Hilmar Kabas, arkitekten bakom fjolårets skamliga rasistiska valkampanj, till försvarsminister.

Inget av detta kommer som någon överraskning. I februari 1995, då jag var redaktör för det judiska samfundets tidning i Wien, skrev jag en artikel med rubriken FPÖ-årsbok med nazisttoner om Dr Werner Pfeifenbergers text i partiets årsbok. Pfeifenberger var då docent på universitetet i Münster i Tyskland.

Jag skrev att Pfeifenberger hade »värmt upp den gamla nazisagan om den världsomspännande judiska konspirationen«. Han hade bland annat citerat rubriker i engelska Daily Express från 24 mars 1933: Judarna förklarar krig mot Tyskland, som bevis för att judarna i själva verket angripit Tyskland. Enligt honom skulle detta visa att det fanns ett »judiskt krigshot« mot Tyskland redan i mars 1933.

Bland Pfeifenbergers »källor« fanns Hitlers propagandachef Joseph Goebbels och den engelska nazigeneralen John Frederick Fuller, som påstod att Hitler ville »befria Tyskland från den internationella utsugarkapitalismens bojor«. Pfeifenberger anmälde mig för förtal men förlorade i tre olika rättegånger i Wien.

En av redaktörerna av FPÖ:s årsbok var Andreas Mölzer, Haiders konsult för kulturella frågor. Mölzer var också redaktör för en tidskrift som publicerade en artikel som förnekande Förintelsen i juni förra året. Så på en internationell presskonferens passade jag på att fråga Haider om förintelseförnekare i hans parti.

Jag påpekade att Freiheitlicher Akademiker-verband, en organisation som står FPÖ mycket nära, hade bjudit in Horst Mahler att hålla ett föredrag i Wien, bara elva dagar efter Haiders lögnaktiga ursäkt för »uttalanden som tillskrivits mig«. Mahler, en gång i tiden vänsterterrorist och numera nazist och historierevisionist, tog tillfället i akt att uttrycka sin beundran för Hitler.

Han påstod att »turkarna« är redo att ta över Tyskland och att »vårt folk inte längre vågar stå emot deras utplåningsförsök genom massinvandring och med hjälp av det 'judiska folket', tyskarnas fiende«. Detta skulle vara resultatet av »efterkrigstidens reprogrammering«. Jag frågade Haider: »Kan du klippa den navelsträng som förenar dig med förnekare av Förintelsen och extremhögern?« Haider svarade inte och Schüssel satt bredvid honom utan att röra en min.

Det råder ändå inget tvivel om var Haiders sympatier ligger. Han hyllade ett möte av forna SS-män för att de var så lojala mot sina överordnade. En annan gång beskrev han SS-medlemmar som »hederligt folk med god karaktär«. Tio år senare, igen på ett SS-möte, berömde han deras »självuppoffring som räddade Europa« och fortsatte med att säga att »vi i dag behöver folk som ni som vet den sanna innebörden av ordet fosterland«. En nazistisk krigsförbrytare som mördade civila och våldtog kvinnor i Italien och blev österrikisk medborgare efter 1945 var »en hängiven lojal soldat«.

FPÖ sprider nu ryktet att den nya regeringen vill påskynda processen att återlämna stulen egendom till sina forna judiska ägare, och att regeringen ska öka det statliga stödet till judiska institutioner. Men samtidigt kräver Haider att tidigare medlemmar av Wehrmacht och SS ska bli kompenserade för att de fängslades i Ryssland efter kriget.

Det är inte särskilt roligt att leva i ett land där statsministern antingen lider av självbedrägeri eller medvetet lurar befolkningen. Förbunds-kansler Schüssel påstår att det finns en världsomspännande konspiration mot Österrike som leds av österrikiska socialister som i sin tur har lyckats mobilisera konservativa politiker i resten av Europa mot Österrike. Konspirationen har bara ett enda mål: att säkra socialisternas makt i Österrike.

Antingen tror Schüssel verkligen på detta eller så är hans uttalanden avsedda att lura österrikarna. Han bedrar österrikarna ytterligare när han säger att vi inte varnades innan EU:s beslut togs.

Frågan handlar inte om »vänster och höger« som några radikala österrikiska konservativa försöker antyda. Det handlar om rätt eller fel. Rasism är fel, även om dess förespråkare plötsligt deklarerar sin kärlek till judar. Inget hederligt parti skulle ingå en koalition med rasister.
Det är skamligt att andra länder, 55 år efter att de allierade befriade landet, måste ge Österrike en lektion i demokrati eftersom vårt samhälle inte på egen hand lyckats stoppa Haider.

Karl Pfeifer
© Expo, Searchlight och Karl Pfeifer, 2000


----

Expo Bakgrund - Vad är FPÖ
(Expo/Svartvitt nr 1 - 2000)

Trots sina försök att skapa ett parti med respektabelt demokratisk fasad så befolkas Jörg Haiders parti av det sedvanliga galleriet av antisemiter och nazisympatisörer. Haider har i det närmaste oinskränkt makt i partiet och alla dessa figurer skulle inte kunna stanna kvar i FPÖ om Haider tog avstånd från dem. Här är ett axplock ur FPÖ:s medlemsregister:


• FPÖ:s biträdande borgmästare i Klagenfurt, Reinhard Gaugg, definierar »N.A.Z.I.« som »Nydanande – Attraktivt – Zelotiskt – Idérikt«

• Helmut Kowarik and Barbara Schöpfnagel, FPÖ-kandidater i Wiens regionalparlament, avslöjas som aktiva funktionärer i fascistgruppen Österreichischen Landsmannschaft, en organisation som sprider nazistisk historierevisionism, däribland Thies Christophersens bok Lögnen om Auschwitz, samt hyllar Hitlers födelsedag i sin tidning.

• FPÖ:s fullmäktigeledamot in Spittal an der Drau, Markus Ertl, hävdar på ett möte med krigsveteraner att endast 70 000 människor dödades i Auschwitz – »resultatet av engelska och amerikanska flygbombningar«.

• SS-veteranen Herbert Schweiger, tidigare vice ordförande för FPÖ i Styrein, hävdar i domstol att historiska fakta om förintelselägret Auschwitz är ett »monument av lögner«.

• Andreas Mölzer, som under Haiders ledarskap har blivit en av de mest framträdande FPÖ-ideologerna, avslöjas som regelbunden medarbetare i nynazistiska tidningar.

• FPÖ-bossen i St.Leonard, Peter Müller, hävdade 1990 med anspelning på Simon Wiesenthal: »Vi håller på att värma upp ugnarna, men inte för dig, Herr Wiesenthal. För dig finns det plats i Jörgs pipa«.

• Det nazistiska Nationaldemokratiska Partiet, som förbjöds 1988, grundades av aktivister i FPÖ:s studentorganisation, the Ring Freiheitlicher Studenten (RFS).

• Gerd Honsik, historierevisionist och terroristdömd, avslöjas som medlem i FPÖ:s studentorganisation RFS.

• Bruno Haas och Harald Schmidt, ledare för terroristgruppen Aktion Neue Rechte, avslöjas som medlemmar i FPÖ:s ungdomsorganisation.

• Medlemmar i den nazistiska gruppen Sturmtruppe Ost, som brukar marschera genom Wiens gator i bruna skjortor och svarta kängor, producerar sitt propagandamaterial i Wien-Neustadts lokala FPÖ-högkvarter. Ledaren för Sturmtruppe Ost är också ledare för en FPÖ-anknyten ungdomsorganisation.

• Medlemmar i den förbjudna nazigruppen VAPO, Folkliga Utomparlamentariska Oppositionen, deltog i flygbladsutdelning för Haiders kampanj »Österrike först« mot invandrare.

• Vid polistillslag efter den nazistiska brevbombskampanjen 1993, hittades propagandamaterial, hakkorsflaggor, stubintråd och vapen i hemmet hos en lokal FPÖ-funktionär.

• En lokal FPÖ-funktionär in Edelstauden har dömts för att ha vandaliserat ett momument för nazismens offer.

• I december 1999 dömdes en medlem i FPÖ till fyra års fängelse för att ha vandaliserat en judisk kyrkogård. Hans påstådda medbrottling, en lokal FPÖ-funktionär, befinner sig fortfarande på flykt undan polisen.

© Expo 2000
Karl Pfeifer

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA