Junge Freiheit

Publicerad 2003-04-16

Flygplatsen i Frankfurt var fylld till bristningsgränsen. Jag hade missat planet till Paris. Nästa avgång var två timmar senare och jag fick slå ihjäl tiden i transithallen. En affärsman i grå kostym och fotriktiga skor satte sig bredvid mig och ställde ned en taxfreepåse med ett diskret klirrande. När han vecklade upp Dagens Nyheter insåg jag att han var svensk.

Vi började samtala – han ville prova sin skoltyska – och jag fick veta att han var på väg till Nürnberg. Vi ägnade oss åt artigt småprat när min blick råkade falla på en rubrik i hans dn. Medan min granne pladdrade på om Nürnbergs Saure Wurst bokstaverade jag texten »En revolutionär nyhöger«. Artikeln illustrerades med en bild av den högerextrema studenttidningen Junge Freiheit.

Min granne märkte min nyfikenhet och riktade sin uppmärksamhet mot artikeln på sidan två i DN Kultur den 11 januari. Das ist über Deutschland, nickade han.

Jag frågade vad texten handlade om, och denne svenske gentleman översatte minsann hela artikeln för mig.

Ironiskt leende

Artikeln handlade om Junge Freiheit och dess redaktörer. Den slog fast att tidningen »i olika sammanhang beskrivits som högerextrem«, översatte min granne. Då kunde jag inte låta bli ett ironiskt leende. De enda som någonsin skulle beskriva JF som något annat än högerextrem är förmodligen redaktörerna själva. Men formuleringen i DN-artikeln antydde att den kanske inte var högerextrem.

Med stigande förvåning lyssnade jag medan min översättare arbetade sig genom en lovsång till en ung, välutbildad, revolutionär tidning och dess självutnämnde »konservative« chefredaktör – en beundrare av Carl Schmitt – som sade sig vara »hjärtligt trött på att bli stämplad som nazist«.

Artikelförfattaren slog fast att han själv tvivlade på att det gick att ställa JF i den »nynazistiska buren«.

När min granne avslutat översättningen satt han tyst en kort stund. Was ist denn diese Junge Freiheit? frågande han konfunderat.

Bra fråga. DN-artikeln gav inget svar alls. Tvärtom; den var faktiskt djupt missvisande.

Låt oss börja med Carl Schmitt, ledstjärnan för JF:s redaktör. På 1920-talet var han Tysklands ledande expert på konstitutionella frågor, och en ursinnig kritiker av parlamentarismen i Weimarrepubliken. Han var inte nazist, men kanske mer än någon annan legitimerade han nazismens konstitutionella maktövertagande.

Liksom Schmitt föraktar Junge Freiheit demokratiska institutioner. Den kallar sig paradoxalt nog konservativ samtidigt som den förespråkar antiparlamentarism. Den är gränslös i sitt förakt för liberalismen. Den sprider revisionistisk propaganda och fungerar som brobyggare mellan extremhögern och den konservativa ultrahögern; mellan antisemitism och patriotism.

Kritikerna brukar kalla JF en tidning för »skinheads med gymnasiekompetens«. Definitionen både träffar och missar målet.

Intellektuellt språkbruk

Sympatisörerna kallar JF för »intellektuell«. Tidningen har ett sorts intellektuellt språkbruk; redaktörerna är trots allt huvudsakligen studenter. Men det är inte den vanliga universitetsjargongen, utan ett specifikt tyskt språkbruk som talas i Burschenschaft: studentklubbar med rötter i 1800-talet, med namn som »Teutonia« eller »Danubia«.

I dessa pojkklubbar (kvinnor var oftast förbjudna) innebar medlemskap en trohetsed till oskrivna lagar. Det var en livslång lojalitet som bokstavligt ristades i blod; i klubbarna praktiserades den sabelfäktning som gav mensurärr i ansiktet. Ärret var det evigt synliga slutbetyget, ett attribut för extremt konservativa nationalister. På 1930-talet drogs de till nazismen. Junge Freiheit talar Burschenschaftens språk – en elitistisk form av nationalistprosa som snobbar med latin och svärmar för stortyska dagdrömmar.

JF är absolut ingen succé utanför de egna leden. I Tyskland finns redan två stora konservativa röster – Frankfurter Allgemeine Zeitung och Die Welt – som redan säger det JF försöker säga, men på ett språk som alla begriper. Och de som tappat all heder köper hellre den högerextrema Nationalzeitung.

JF har gott om skribenter men ont om läsare. Den borde ha gått till Valhalla för länge sedan, men överlever tack vare ett massivt stöd från Vertriebenenverbände, den reaktionära – inte den konservativa – delen av den tyska högern, som ännu gör anspråk på de delar av Tredje Riket som idag är Polen och Tjeckien. Det är huvudsakligen annonser från sudettysken Herbert Fleissners förlagsimperium som håller JF vid liv.

–Ja ja, avbröt min granne artigt, men vem bryr sig?

Ett tag blev jag svarslös. Vem bryr sig egentligen? Tja, den tyska säkerhetspolisen. Och uppenbarligen en svensk skribent i DN. Vem är det förresten?

Ovanlig flirt

Vi tittade längst ner i texten. Den var signerad Per Landin. Vem är det? undrade jag. Min svenske vän skakade på huvudet. Ich weiss nicht, men nog verkar han sympatisera med Junge Freiheit.

Men hur kommer det sig att en sådan figur får utrymme i DN Kultur, undrade jag. Det är ju inget debattinlägg.

–Vi har yttrandefrihet, sa min granne och reste sig. En del gillar ju Close Encounters of the Third Kind, att flirta med det ovanliga. Eller så är redaktören aningslös. Vem vet, sa han till avsked.

Ja, vem vet? Men han borde ha sagt Close Encounters of the Third Reich.

Michael Schmidt
© Expo 1996
(Expo nr 3-1996)
---
Författaren och filmaren Michael Schmidt är en av Expos fasta skribenter.
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA