Lågintensiv terrorism

Publicerad 2003-04-19

(Expo/Svartvitt nr 3/4 - 1999) Nazistisk terror handlar inte enbart om spektakulära mord. Den vanligaste formen av terrorism är ett lågintensivt vardagsvåld som riktas mot invandrare, homosexuella och antirasistiska gräsrötter. Under 1990-talet har Expo rapporterat om hundratals sådana incidenter från alla delar av landet.

Vid åtminstone ett 20-tal tillfällen under senare år har misshandeln varit så grov att gärningsmännen åtalats för mordförsök - den nazistiska dödsstatistiken hade alltså enkelt kunnat vara betydligt längre.

Den enklaste formen av lågintensiv terror tar sig uttryck i form av olaga hot, trakasserier och hets mot folkgrupp. Syftet är att skrämma antirasister och meningsmotståndare till tystnad.

Den politiskt organiserade terrorn tar sig även uttryck i form av misshandel, grov misshandel, brandbomber mot flyktingförläggningar och attentat eller vandalisering av invandrarklubbar och politiska motståndares lokaler.

Kampanjerna har en tendens att äga rum periodvis; en sommar följd av intensiva kampanjer mot flyktingförläggningar kan följas av en period av relativt lugn. Periodiciteten beror oftast på yttre faktorer, t ex att en ny organisation bildats, att ett visst parti har inlett en kampanj eller att en viss händelse uppmärksammats i massmedia.

Självbedrägerier

Att våldet sker periodvis har även bieffekten att rasistiska våldsdåd tidvis får kraftig uppmärksamhet i massmedia, för att därefter helt försvinna från rapporteringen.

Det innebär att attityden till nazismen ofta präglas av ett »faran över-tänkande«. Allmänheten får intrycket att gripandet av en eller två gatuaktivister innebär en slutpunkt för extremhögern och myndigheterna lurar sig själva att tro att deras insatser inneburit att ärendet »hanterats« på ett tillfredställande sätt.

Ett typexempel är en polisman i Norrköping som Expo pratade med i april i år. Han förklarade att »det hade varit oroligt i Östergötland« några år, men att myndigheternas insatser hade lett till att »läget blivit bättre«. Några veckor senare mördades två poliser i Malexander.

Myndigheterna har länge haft en ambivalent attityd till hur extremhögern ska hanteras.

Regeringen har i både regeringsförklaringen och genom konkreta projekt inom ramen för Europaåret mot rasism markerat sin vilja att bekämpa rasistiska organisationer. Projektet Levande historia är unikt i Europa och invandrarministern har tagit flera viktiga initiativ. Åtgärderna har samtidigt präglats av ojämn kunskap om extremhögerns nya roll i Europa.

För myndigheterna är hanteringen av nazismen något av ett dilemma. Å ena sidan har myndigheter oftast en välgrundad avsky mot rasism. Å andra sidan vill ingen regering i världen offentliggöra att deras land har problem med nazister.

Därför finns en inbyggd reflex att tona ned problematiken. Regeringens kritiker, inte minst bland gräsrötter och invandrarorganisationer, menar att attityden innebär att myndigheterna sticker huvudet i sanden.

Polisen tagen på sängen

På Expo har vi i flera år noterat att det finns stora skillnader i kunskap om högerextrema grupper i olika polisdistrikt och bland åklagare.

Vissa polisiära myndigheter, däribland Läns-kriminalens samordningsgrupp i Stockholm, polisen i Västerås och Örebro m fl, har goda kunskaper och bedriver ett aktivt arbete mot dessa grupper. Andra polisdistrikt saknar i det närmaste helt insikt i problematiken.

Den bristande insikten får skandalösa konsekvenser.

Polisen i Stockholm har i flera veckor spanat på de personer som nu är gripna för mordet på Björn Söderberg. De har kunnat konstatera att nazister ägnat sig åt att kartlägga hans liv i minst två veckor före mordet. Poliser med insikt skulle ha reagerat och varnat Björn Söderberg. Nu lämnades han istället åt sitt öde och polisen stod handfallen när attentatet genomfördes.

Säkerhetspolisen har i en rad år närmast mekaniskt förkunnat att nazister inte utgör ett hot mot demokratin och att man på Säpo har »god kontroll på de olika grupperna«. Bland nazismens offer har sådana försäkringar klingat alltmer ihåligt.

De senaste månadernas våldsdåd och inte minst kritiken mot Säpo, har dock lett till att man på Säpo börjat komma till insikt om att de missbedömt situationen. Det blir en intressant omvärdering.

© Expo 1999



Offer för nazistiskt våld



Under 1990-talet har minst ett dussin människor dödats av nazistisk terror i Sverige. Här är några av dem.

• 1990
En 32-årig homosexuell knivmördas med ett 50-tal knivhugg på parkeringsplats i Göteborg. Mördarna ha-de en bakgrund i Nysvenska Rörelsen och Nordiska Rikspartiet.

• 1995
Asylsökanden Gerard Gbeyo, Klippan, knivhöggs till döds av lokala aktivister i Riksfronten.

• 1995
14-årige John Hron, Kungälv, misshandlas och torteras till döds av fyra nazister. En av dem är i dag aktiv i Ariska Brödraskapet, två har anknytning till nazigrupper i Göteborg.

• 1995
Den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson, Västerås, knivhöggs till döds av en ledare för Västra Aros SA.

• 1995
Konstnären Per Skoglund mördas av två nynazister med anknytning till den naziockulta gruppen Svarta Orden i Göteborg. Anledningen till mordet var att nazisterna trodde att han var
homosexuell.

• 1997
En homosexuell invandrare in Uddevalla mördas av lokala nazister.

• 1999
Poliserna Olov Borén och Robert Karlström mördas i Malexander av aktivister från NSF respektive Riksfronten.

• 1999
Fackföreningsmannen Björn Söderberg, Stockholm, mördas. De misstänkta har anknytning till Anti-AFA och Nationell Ungdom.

Under 1990-talet har ytterligare minst fem personer mördats av gärningsmän med anknytning till extremhögern. Det handlar om interna uppgörelser eller bråk, till exempel det ännu ouppklarade Fryshusmordet på 17-årige Anders Gustafsson.

Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA