Right-Wing Women (Redaktörer: Margret Power, Paola Bacchetta)
Routledge 2002

Lockbete eller valkyria?

Publicerad 2003-05-26

Kvinnor blir allt vanligare inom rasistiska och fascist­iska rörelser, skriver stats­vetaren Lisbeth Lindeborg i Sydsvenskan. Men frågan är om kvin­norna som används i kampanjerna är något annat än lock­beten i lyxför­packning?

Enligt Lindeborgs krönika försökte nu belgiska Vlaams Blok i den nyss avslutade valrörelsen, locka till sig kvinnliga väljare genom att utlova jämställdhet. Om det är dessa löften som legat bakom det främlingsfientliga partiets valframgång efter det belgiska parlamentsvalet eller inte är svårt att sia om. En av Vlaams Bloks kandidater var en före detta Miss Belgien som tidigare varit kandidat för de liberala.

Många högerextrema partier stoltserar enligt Lindeborg med politiskt engagerade kvinnor. Typexempel är Danskt Folkeparti med Pia Kjersgaard som partiledare och Front National med Le Pens dotter Marine som vice partiledare. Fronten håller sig också med den forna världsstjärnan Brigitte Bardot som nyligen uppmärksammades sedan hon släppt en grovt islamofobisk bok.

I ett historiskt perspektiv har kvinnor förekommit i den nationella rörelsen. Kvinnans roll har visserligen varit reducerad till reproduktion och fostran, men jämställdhetsperspektivet dyker upp och vissa av feminismens ideal skymtar under extremhögerns fana.

Antologin Right-Wing Women, redigerad av Paola Bacchetta och Margaret Power (Routledge, UK, 2002), tar upp kvinnors roll i högerextrema grupper runt om i världen, både i industrialiserade västländer och länder i Tredje världen. Eftersom de flesta högerextrema organisationerna är utpräglat antifeministiska har Bacchetta och Power försökt utröna vad det är som lockar kvinnorna till högerextremismen. Deras slutsats är att kvinnor ofta lockas av klassiska problem som rör det sociala livet – kriminalitet, droger och våld mot kvinnor. I antologin beskrivs även de aktiva högerextrema kvinnornas attityder till feminismen. Även om de aldrig själva skulle beskriva sig som "feminister", eftersom det betraktas som ett skällsord inom extremhögern, finns det tydliga drag av feminism i deras politiska aktivitet.

Till exempel har världens äldsta rasistorganisation, Ku Klux Klan, under långa perioder aktivt rekryterat kvinnor med löften om sociala aktiviteter, utöver deras mest primära uppgift; att föda och fostra renrasiga barn. Periodvis har det sålunda funnits många aktiva kvinnor i organisationen men dessa har aldrig fått tillgång till de maktpositioner som männen naturligt har i och med att de är män. Det har inneburit att en viss typ av feminism väckts hos de aktiva kvinnorna. En av Ku Klux Klan-kvinnorna säger i en intervju att hon hoppas att hennes dotter aldrig kommer gå med.

I Sverige lyser kvinnorna med sin frånvaro i den nationella rörelsen. Det finns visserligen en och annan kvinna representerad och inslaget kvinnor har ökat under senare år, men svensk högerextremism är huvudsakligen en patriarkal mansvärld där idealkvinnan står vid spisen och föder nordiska lintottsbarn. Även ordet kvotering är ett skällsord inom extremhögern.

Några få kvinnor har funnits inom partitopparna. Vera Oredsson har suttit i partiledningen för Nordiska Rikspartiet och är förmodligen den mest kända och mest organisatoriskt framgångsrika kvinnliga högerextremisten hittills, även med dagens mått mätt. Hon tog visserligen enbart över som partiledare då hennes make Göran Assar Oredsson inte hade tid att sköta partiledarskapet, men ingen annan kvinna har haft en motsvarande ideologisk position inom den svenska extremhögern.

I dagens nationella och främlingsfientliga organisationer finns det inga kvinnor i toppositioner, i vare sig Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna eller Nationalsocialistisk Front. I Sverigedemokraterna är tre av 25 partistyrelseledamöter kvinnor. Nationaldemokraterna är statistiskt något bättre – där är tre av 16 partistyrelseledamöter kvinnor. Ingen av dessa kvinnor har någon framträdande roll i partierna.

Till skillnad från herrsidan är det ungdomliga inslaget av kvinnor obefintligt i både SD:s och ND:s partistyrelser. De sex kvinnor som sitter i partistyrelserna är samtliga medelålders eller pensionärer. Vad de försöker locka till sig är oklart, kan det månde vara unga pojkar som behöver en extramormor?

Däremot kan yngre kvinnor med en vilja till aktivism skönjas vid en snabb blick på webbsajterna. I det nazistiska och antifeministiska NSF har det förekommit en del kvinnor, både som aktivister men även på toppositioner.

Intressant är dock är att de har särskilda kvinnogrupper. Det vanligaste är att kvinnor förekommer som flickvänner, fruar eller döttrar till de nynazistiskt lagda männen i de flesta extremhöger grupper, både i Sverige och i andra länder. Högerextrema partier är då inte heller något flickorna söker sig till utan snarare hamnar i. Och denna position är allt annat än framträdande. Rapporter från socialnämnder avslöjar också att många flickor i högerextrema patriarkala miljöer är väldigt utsatta och lätt blir utnyttjade i en värld av kriminalitet och droger.

Även om livet för en kvinna i det svenska samhället inte är en dans på rosor, så måste jag säga att det måste te sig lättare än i en extremistorganisation där normalt jämnställdhetstänkande och feminism aldrig stått högt i kurs. Men att de högerextrema partierna nu börjar tänka om för att anpassa sig till rådande ordning är klart. Kvinnornas stöd är viktigt, inte bara i reproduktionen utan även vid valurnorna.
Cecilia Englund

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA