455_steen_464.jpg

Tor Paulsson (lilla bilden) och Anders Steen.
FOTO: Expo

Nationaldemokraterna

Publicerad 2003-05-14

Nationaldemokraterna grundades sommaren 2001 som en utbrytning ur Sverigedemokraterna. På Expo höll just Stieg Larsson & Mikael Ekman på att skriva boken Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen (Ordfront 2001). För att snabbt få fram information om det nybildade partiet anlitade de Expos redaktionssekreterare Daniel Poohl, som i några månader mellan augusti till den 12 oktober då manuskriptet gick till tryckeriet, var Expos mullvad inom Nationaldemokraterna.

Följande kapitel är ett utdrag ur kapitel 9 i boken Sverigedemokraterna (2001). Det har skrivits gemensamt av Stieg Larsson, Mikael Ekman & Daniel Poohl.

Nationaldemokrater med dubbel agenda

I augusti 2001 samlades drygt 150 personer i Brygghuset i Stockholm. Vid dörren stod vakter med öronsnäckor och kontrollerade att inga obehöriga släpptes in. Media tillhörde definitivt den kategorin. Vakterna vägrade svara på frågor om vilka som höll möte inne i lokalen. Det som skedde på Brygghuset var att ett nytt parti, Nationaldemokraterna, bildades som en utbrytning ur Sverigedemokraterna. Utbrytarna hävdade att SD höll på att »liberaliseras« och att partiorganisatören i själva verket var infiltratör för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad.

De enda journalisterna på plats var Mikael Ekman från Expo och Johan Ander och Henrik Hansson från Expressen. De stoppades i entrén. När de bad att få tala med någon ansvarig kom Anders Steen och Tor Paulsson ut. Steen ville inte svara på frågor. Tor Paulsson skrek att journalisterna var »djävla terrorister« och att om de inte avlägsnade sig från platsen inom tio sekunder skulle han »hjälpa« dem därifrån. Därefter började han demonstrativt nedräkningen. Expo och Expressen beslöt att det var bättre att gå därifrån än att utmana ödet. De fick »sällskap« av två vakter som under tystnad följde journalisterna i 400 meter.

– Jag hade inte räknat med den sortens hotfulla uppvaktning, sa Expressens Johan Ander efteråt. Jag visste förstås att det handlade om ett högerextremt parti, men jag trodde att det skulle gå att bevaka som vilket parti som helst.

Så är inte fallet i den »nationella« världen. Där ses journalister som fiender – »djävla terrorister«.

Traditionell smutskastningskampanj
Partisprängningen hade varit under uppsegling en längre tid och blev offentlig på Sverigedemokraternas partikongress i april 2001. I ett kryptiskt pressmeddelande förklarade partiledningen att två personer från den föregående partistyrelsen inte »hade fått förnyat förtroende«.(1) De hade sparkats från partistyrelsen och blev kort därefter uteslutna ur partiet.

De uteslutna var två av nyckelpersonerna bakom valframgången i Haninge, Anders Steen och Tor Paulsson. Steen var en av partiets två fullmäktigeledamöter i Haninge medan Paulsson tidigare varit partiorganisatör. Summariska uteslutningar är inget nytt i den »nationella« rörelsen.

Tor Paulsson anklagades för att ha försökt bygga en »hemlig, parallell organisation« inom Sverigedemokraterna, samt för att ha bedrivit en kampanj för att misskreditera partiledningen. Anders Steen anklagades för att ha bistått Paulssons kampanj.(2)

Den förste som uttalade stöd för de uteslutna var partiveteranen Tomas Johansson, ordförande i SD-Stockholm, som hävdade att formalia för uteslutningen ej följts och att ett yttrande som han hade skrivit inte behandlats av partistyrelsen. Brevet hade på något sätt »kommit bort« på partikansliet.(3)

Under de närmaste månaderna följde en traditionell smutskastningskampanj där de respektive fraktionerna i god »nationell« ordning kastade skit på varandra. De uteslutna menade att partiledningen bara var ute efter personlig makt och höll på att anpassa sig till de etablerade partierna genom att »liberalisera« partiprogrammet.

– Partiledningen försöker tiga ihjäl oss genom att inte tala om våra insatser. De känner sig hotade och vill nu statuera exempel genom att plocka bort Paulsson och mig, uppgav Anders Steen.(4)

De menade även att Sverigedemokraterna var ett »odemokratiskt parti«:

– Partiledningen snackar om demokrati och åsiktsfrihet, men de agerar på samma sätt som nomenklaturan i Sovjet gjorde, sa Anders Steen.

Partiorganisatören Tommy S. Funebo, som efterträtt Lars Emanuelsson och Tor Paulsson, utmålades som infiltratör, möjligen för Mossads räkning.

Funebo svarade med att påstå att Steen och Paulsson var nazister och att de »såg judar och frimurare bakom varje hörn«.(5)

Ytligt sett driver Nationaldemokraterna en »hårdare« linje än Sverigedemokraterna, men någon större ideologisk skillnad mellan de båda partierna finns knappast. Bråket tycks huvudsakligen handla om personmotsättningar som övergått i en intern maktkamp. Däremot tycks det som om de uteslutnas stöd var större än vad SD räknat med.

Steen och Paulsson fick stöd från flera partiveteraner i Stockholm, däribland Henrik Enmark, Tomas Johansson och ledaren för SD:s seniorgrupp Harry Edlund. Bland de yngre rebellerna fanns Vavra Suk, Marc Abramsson, Fredrik Bergman och Robert Almgren, som tidigare varit framträdande namn inom ungdomsförbundet. Det var många av dessa som samlades på Bryggarhuset i Stockholm den 12 augusti 2001.

Eftersom normalt, öppet, journalistiskt arbete om Nationaldemokraterna inte är möjligt tvingades tidskriften Expo att wallraffa. Journalisten Daniel Poohl från Uddevalla, 20 år, tidigare medarbetare på bland annat Värnpliktsnytt, åtog sig uppdraget att för en tid ansluta sig till det nya partiet. Medan Tor Paulsson och hans vakter var upptagna med att avvisa journalisterna utanför entrén bänkade sig Daniel inne på Brygghuset. Här är hans egen berättelse från det hemliga mötet.

Med välstruken skjorta
Innan jag kontaktar Nationaldemokraterna har jag diskuterat med andra medarbetare på Expo vad jag får säga och hur jag kan uppträda. Jag hade två strikta förhållningsorder.

Vad som än händer får jag inte själv på något sätt ta initiativ till någon aktion eller kampanj. Jag får heller inte uppmuntra spridande av rasistisk propaganda eller annan illegal verksamhet.

Mitt uppdrag är att dokumentera – ingenting annat. Det innebar att jag är tvungen lära mig att uttrycka mig mycket exakt och låta Nationaldemokraterna själva dra sina slutsatser av mina ord. När jag till exempel vid ett tillfälle får frågan om varför jag »engagerat mig« svarar jag att att det berodde på att jag märkt att det kommit väldigt många invandrare till min hemort.
Påståendet är helt sant – det var därför jag blev antirasist – men Nationaldemokraterna gör en helt annat tolkning av mina ord.

Min första kontakt med partiet är till Tor Paulsson på telefon. Han blir entusiastisk över att en ung, till synes nationell kille är intresserad av Nationaldemokraterna och innan vi hunnit avsluta samtalet har han bjudit in mig till deras första stormöte. Jag packade min väska och åkte till Stockholm.

Det var en regnig dag. Min skjorta var välstruken och håret prydligt snedkammat. Jag försökte göra intryck av att vara bortkommen och naiv. Jag visste inte hur stor risken var att jag skulle avslöjas, men jag hoppades att mitt agerande skulle avleda misstankarna.

Klockan 12.25 befann jag mig på den avtalade mötesplatsen vid Östra station där jag mötte Marc Abramsson, Robert Almgren och ytterligare några personer i min ålder. Det hela var välplanerat. 12.30 skulle vi åka till möteslokalen. Stämningen var lite tryckt, men snart släppte nervositeten.

Jag kände mig väldigt ensam och utelämnad, men precis innan vi gav oss av såg jag en Expomedarbetare i närheten. Han höll uppsikt och jag förstod att den säkerhetsplan vi kommit överens om fungerade.

Jag fick åka tillsammans med Robert Almgren. Bakom ratten satt en sammanbiten man med strikt klädsel och öronsnäcka. När vi närmade oss lokalen meddelade han via ett internt kommunikationssystem att vi vi var på ingående. Säkerheten var högt prioriterad. När vi anlände gick vi snabbt in i Brygghuset. Den förste som mötte mig i hallen var Anders Steen som guidade oss vidare till möteslokalen.

Det var fullt med folk, barnskrik blandat med pensionärer. Alla pratade med varandra. Folk tycktes uppfyllda av förvissningen att något stort var på gång – att kampen börjar idag. Det fanns ett drag av väckelsemöte som skrämde, men som samtidigt lugnade mig. Dessa människor var alldeles för upptagna av sig själva för att avslöja mig.

Antisemitisk propaganda
Jag blickade över lokalen och försökte hitta Tor Paulsson som bjudit in mig. I ett hörn hade ett tiotal personer samlats runt ett bokbord som sköttes av en kvinna i medelåldern.

På bordet fanns klistermärken med slogans som »Sverige åt svenskarna« och böcker till försäljning. Titlarna var »Bakom Gorbatjovs kullisser«, »Sovjetiskt inflytande i Sverige« och »Under skorpionens tecken« av Jüri Lina, »Holocaust, Bakgrund, frågor och problem« av Lars Magnusson, »Förintelsebluffen i Auschwitz« av David Cole och en bok av Jürgen Graf sim heter "Förintelsen". Alla böcker var skrivna av kända revisionister.

Daniel Poohl häpnade över att försäljning av den sortens antisemitisk propaganda kunde pågå helt öppet på mötet. Nationaldemokraterna försökte ju trots allt profilera sig som respektaba.
Även Anders Steen insåg tydligen problematiken och avbröt kommersen:

– Du får ta bort de här böckerna, de passar sig inte här, snäser han och pekar på tre av böckerna.

– Man han sa ju att jag bara skulle säga att jag sålde dem personligen så skulle det gå bra, protesterar hon.

Anders Steen lyssnar inte, han är inte upprörd över böckernas innehåll, han är bara rädd att de ska skada partiets anseende. Den här dagen ska allt vara perfekt.

Jag hinner precis köpa »Förintelsebluffen i Auschwitz« innan den försvinner från bordet. Jag bänkade mig på första parkett och det tog en stund innan jag insåg att jag satt mig i raden av talare på mötet. Stämningen var förväntasfull när Harry Edlund, ordförande för Nationaldemokratiska Seniorer, inledde mötet. Han klargjorde att det inte fanns tid att ställa frågor till talarna. Lokalhyran var 1 000 kronor i timmen och mötet måste hållas kort.

Förste talare var Anders Steen. Han verkade ha glömt incidenten vid bokbordet och går självsäkert och bestämt upp på scen. Han möts av kraftiga applåder. Det grundande mötet handlar inte om att en partistyrelse ska väljas. Anders Steen är redan partiledare. Vem som utnämnt honom och under vilka former det skett framgår inte.

– Jag brukar aldrig vara nervös, men i dag är jag det, för detta är något av det största jag varit med om. Jag är överväldigad, säger han högtidligt.

Anders Steen vill ena den nationella fronten och tar ett tydligt avstånd från Sverigedemokraterna. Han vill göra klart att han är ansiktet utåt, men att det är viktigt att partiets medlemmar vet om att alla är lika viktiga.

– Jag tål inte falskhet och feghet, de som är såna kan jag krossa, säger han.

Näste talare är Vavra Suk, själv invandrare från Tjeckien. Han presenteras som något av partiets ideolog. Det är han som har skrivit ihop stora delar av partiets stadgar. Han förklarar en av partiets viktigaste principer är »rätten till liv«. Han menar att etablissemangets partier står för döden, medan Nationaldemokraterna står för livet.

Talarna avlöser varandra. En av dem är Marc Abramsson, ledare för Nationaldemokraternas ungdomsförbund, NDU. Han lägger ut texten om behovet av en ungdomsrörelse där kamplust och lojalitet är ett krav.

När jag senare lär känna Marc framstår han som en genuint sympatisk och trevlig människa – något jag upplever hos många av partiets medlemmar. Det är ibland svårt att jämka samman den bilden med den politik de representerar.

Hitlerhälsning
Talen innehåller alla samma tema. Brytningen med Sverigedemokraterna är inget negativt utan något som stärker det nya partiet. Den nationella kampen har legat i träda i flera år men ska nu genom det nya partiet få en pånyttfödelse.

Tor Paulsson förklarar entusiastiskt att partiet har tryckt 300 000 flygblad som ska delas ut i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Örebro. Han använder sig av en liknelse.

– Det är viktigt att det frö man sår med är friskt annars blir det ingenting, säger han. Han menar att den nya ledningen är ett friskt frö och att medlemmarna ska få det att växa.

Jag har råkat hamna bredvid Anders Steens flickvän Marie Sjöqvist. Hon sneglar på mig för att se min reaktion, jag nickar då och då hon gör samma sak tillbaka.

Talarna avhåller sig från rasistiska påhopp, men till slut blir ivern för stor för en av deltagarna på främre raden. Han höjer armen i Hitlerhälsning till sin kompis som sköter ljuset. Han heter Henrik och när han senare håller ett tal blir applåderna öronbedövande.

Han använder sig också av en liknelse för att förklara det han vill säga:

– Om det ligger någon under en filt i fören på en sjunkande båt så behöver han ingen som säger att vattnet bara blir högre, han behöver ingen som säger att båten börjat spricka. Han behöver inga fler argument, han behöver någon som säger vad han ska göra. Det är där vi ska hjälpa till.

Paus på bakgården
Under pausen var alla mötesdeltagare tvungna att gå ut bakvägen. Någon förklaring gavs inte men Daniel Poohl snappar upp att det är en säkerhetsfråga. Daniel hade noterat att Tor Paulsson och Anders Steen hade avlägsnat sig från mötet i några minuter och återkommit tydligt irriterade. Det han inte kände till var att det var vid det tillfället som journalisterna utanför entrén blev bortjagade och att det var anledningen till att mötesdeltagarna bara fick hämta luft på bakgården.

Under pausen höll Daniel kontakt med Expos medarbetare via SMS-meddelanden på mobiltelefonen.

Daniel berättar att han under pausen också hann skaffa sig en bättre bild av mötesdeltagarna. Han förvånas av att deltagarna bestod av folk i alla åldrar. En skinnskalle i militärkängor och bombarjacka minglade med 80-åriga seniorer. Snart var mötet åter igång. Daniel Poohls anteckningar:

Efter ytterligare några korta tal äntrade Tor Paulsson podiet för ett eldigt slutanförande. Hans budskap innehöll lite av politisk substans men desto mer av peptalk och entusiastiska maningar att arbeta hårt för det nya partiet. Tor är en stark och karismatisk talare. Ska vi klara av det? ropar han. Ja, skriker publiken.

När Anders Steen försöker avsluta mötet är stämningen på topp. Tor Paulsson verkar ha glömt bort att han redan stigit av podiet och avbryter:

– Nu tycker jag att vi alla sjunger nationalsången med alla verserna, skriker han.

Alla utom jag reser sig hastigt upp. Själv är jag så fascinerad av det kaotiska skådespelet på mitt livs första högerextrema möte att jag för en sekund glömt bort vem jag låtsas vara. Jag reser mig snabbt. Ingen vet vem som ska börja. Till slut fattar Tor Paulsson som står bredvid mig mod och tar ton. Jag låtsas kunna alla verserna, och noterar att jag inte är den ende bland nationalisterna som stakar mig.

På väggen vajar svenska fanan till nationalsången. Det är lätt att ana att hela församlingen tänker på de ord Anders Steen tidigare sa:

– Ni är med om något historiskt, idag kan ni känna historiens vingslag.

Jag vandrade ut ifrån lokalen till ett envist kvarhängande regnväder. Jag rufsade till snedluggen, släppte ut skjortan och och tog ett djupt andetag. 150 personer hade deltagit på mötet. Tyvärr var jag nog den ende som lämnade Brygghuset i ett omtumlat tillstånd. De andra kommer att vandra ut därifrån med en stark tro på något de kallar »räddningen från mångkulturen« – en tro på ett nytt nationellt parti.

Skribent på hemsidan
Daniel Poohls wallraffande i Nationaldemokraterna fortsätter i ytterligare två månader. Under den tiden förser han Expo med ett övermått av information, bland annat videofilmer från interna möten. Redan några dagar efter det första mötet träffar han Tor Paulsson, som är mycket intresserad av att rekrytera Daniel men vill först veta mer om honom.

Det är en varm dag och vi går ner mot ett friluftsområde och slår oss ned i skuggan på en bänk.
Tor Paulsson förklarar att det är viktigt att det finns personer med kunskap i partiet. Jag förstår att avsikten med dagens möte både är att känna mig på pulsen och samtidigt lista ut vad jag kan tillföra partiet. Tor är utan tvekan motorn i Nationaldemokraterna. Han dominerar fullständigt på möten. Det är svårt att säga emot och nästan otänkbart att ta en strid med honom. För första gången i mitt liv börjar jag begripa hur vanliga ungdomar kan fastna i en sekt med en karismatisk ledare.

Jag försöker leda in samtalet på att jag kan skriva texter för partiets hemsida på Internet. Jag tycker om poesi och förklarar att min åsikt är att nationalism handlar om så mycket mer än invandrarfrågan. Det handlar om vårt kulturarv som vi måste värna.

– Precis, utbrister Tor Paulsson slår sin knutna vänsterhand i sin högra.

Därefter är han lättare att prata med, men jag hinner knappt få en syl i vädret. Han förklarar intensivt hur han ser på det nya partiet.

– Vi har två sidor, en utåt som är mer dämpad för att inte vårt anseende ska skadas, men internt måste vi ha en högre ribba så att vi kan ha en debatt, säger han kryptiskt

Innan vi skiljs åt ger han mig propaganda och flygblad som han vill att jag ska dela ut i Uddevalla. När vi sitter nere i tunnelbanan och väntar på tåget kan jag inte låta bli att fråga vad han tycker om nazister i partiet. Han svarar:

– Vi vill inte ha några skinnskallar för de skadar vårt anseende. Men om de är kommunister eller nazister spelar ingen roll. Om de är med ND är de nationaldemokrater. Vi utestänger inte några partier, för vi tycker att det är odemokratiskt. Vi har inget i stadgarna som tar avstånd från nazister.

Mitt första uppdrag består i att skriva en text till Nationaldemokraternas hemsida. Den produceras samma kväll på Expo. Deras förhållningsorder är att texten inte får vara rasistisk eller tillföra något till partiet.

Vi löser problemet genom att plocka fram en gammal text om »nationell stolthet« som sverigedemokraten Johan Rinderheim skrev i tidningen Gjallarhornet på 1980-talet. Rinderheim är en av de sverigedemokrater som Nationaldemokraterna tycker väldigt illa om. Vi kortar ned texten och skickar den.

Tor Paulsson blir överförtjust över den intellektuella ådra jag uppvisar och jag framstår plötsligt en tillgång för partiet. Av en slump publiceras texten på ND:s hemsida precis samtidigt som de publicerar ett våldsamt angrepp på Expo. Texterna hamnar efter varandra.

Tiden närmast efter det första mötet bor jag i Uddevalla. Tor Paulsson börjar ringa mig och vi håller nästan daglig kontakt. Han har försett mig med närmare 500 flygblad och stöter hela tiden på mig att jag ska börja dela ut dem. Jag lovar att göra det. I verkligheten delar jag ut ett enda flygblad. Det går till en bekant som ringer till Nationaldemokraterna och beställer ett informationspaket. Det bekräftar att en flygbladsutdelning ägt rum och i Stockholm är de nöjda över kontakten. Jag får fler nummer att ringa, fler personer att ta kontakt med. Jag ringer till Jonas som sköter hemsidan, jag ringer Marc i ungdomsförbundet. Jag är snabbt inne i partiet. Snabbare än vad jag trodde skulle vara möjligt.

Demokratisk fasad
Efter några veckor »flyttar« Daniel upp till Stockholm och börjar besöka ND-möten. Hans roll i partiet är klar; han tillhör de »kulturella« och bidrar med enstaka artiklar till hemsidan – texterna lånas från äldre SD-texter. Daniel uppträder under sitt riktiga namn och när partiledningen får reda på att han studerat tre år på medialinjen på gymnasiet frågar de om han kan hantera en videokamera. Det kan han inte neka till. Daniel Poohls anteckningar:

Inom kort får jag uppgiften att göra en presentationsvideo om partiet. Det ger mig möjlighet att göra personliga intervjuer med partiledaren Anders Steen och filma flygbladsutdelningar och andra aktiviteter som jag annars inte skulle ha fått chansen att dokumentra. Uppdraget betyder dessutom att jag har en ursäkt för att slippa dela ut rasistiska flygblad.

Daniel Poohls slutsats är att det nya partiet sjuder av självförtroende men det är också ett parti med två sidor – en demokratisk fasad utåt och med ett intolerant rasistisk budskap inåt. Nationaldemokraterna mäter sin styrka i jämförelse med Sverigedemokraterna. I verkligheten utgör ND en minoritetsfraktion med aktivister huvudsakligen i Haninge, Stockholm, och Helsingborg. På möten hävdar ND att de tagit över alla aktivister från Sverigedemokraterna och att SD inom kort troligen kommer att rasa ihop. Daniel Poohl:

- SD har ett dåligt namn, det är ihopkopplat med skinnskallar. Men vi har ett nytt namn så vi slipper det, berättar Tor Paulsson för mig.

Nationaldemokraterna har gått ut med bittra angrepp på SD:s partiledare Mikael Jansson, men har också övertagit Janssons strategi för hur partiets fasad ska byggas upp.

Precis som Sverigedemokraterna tar Nationaldemokraterna avstånd från nazism i alla offentliga sammanhang. Internt är medlemmarna betydligt mer öppna för tanken att nazister kan vara medlemmar i partiet. Det är få partier som skulle tillåta försäljning av antisemitiska skrifter på sina möten eller tillåta Hitlerhälsningar utan att någon reagerar.

ND försöker också aktivt locka till sig folk från andra »nationella« grupper.

– Officiellt ska vi inte samarbeta med andra nationella grupper, men inofficiellt kan vi byta information och erfarenheter, säger aktivisten Steve Ahlberg.

– Det är många ur den nationella rörelsen som hört av sig och varit positiva. De säger att det är detta de har längtat efter, berättar Marc Abramsson, ledare för Nationaldemokratisk Ungdom.

Program mot främmande befolkningsinslag
ND räknar med att det stora genombrottet kommer att ske först i valet 2006 och planerar att enbart satsa lokalt i valet 2002 – i Haninge, Huddinge, Tyresö och Mölndal. Deras valkampanj kommer främst att gå ut på att sprida mängder av flygblad och propaganda på de utvalda orterna.

En skillnad mellan Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna är partiets stadgar, som utformats av bland andra Vavra Suk. De fyra första punkterna är »eviga« och får under inga omständigheter ändras på framtida kongresser. Stadgarna kretsar alla kring temat »rätten till liv«, som också är partiets ideologiska grund.

Målsättningen fastslår att partiet syftar till »att ge den nationella rörelsen i Sverige politisk makt«. I partiets Principprogram fastslås att »den svenska kulturen står inför ett förfall och en yttre massiv påverkan som allvarligt hotar dess existens«. Nationaldemokraterna strävar efter att »hålla andelen främmande inslag i befolkningen på en sådan nivå« att den inte påverkar folkets sammansättning. Partiet vänder sig mot utomeuropeisk invandring.

Programmet har formulerats med stor försiktighet. Ordet ras nämns överhuvudtaget inte och allt som kan vara »känsligt« har tonats ned och Nationaldemokraterna framhåller gång på gång »alla folks lika värde« – bara de inte beblandas med varandra. En detalj i programmet är värd att nämnas: »Partiet ska kasta ljus över och begränsa den makt som utövas av slutna sammanslutningar med tvivelaktiga internationella lojaliteter«. Meningen förklaras inte närmare, men blir intressant i ljuset av att en av Sverigedemokraternas anklagelsepunkter mot de uteslutna Steen och Paulsson var att de såg »judar och frimurare bakom varje hörn«.

Under ett möte med en av aktivisterna får Daniel Poohl veta att resonemangen till stor del lånats av den kandensiske rasisten Richard McCulloch. Aktivisten, som tillsammans med vännen Vavra Suk, utformat Principprogrammet ger Daniel en pamflett med en intervju som han låtit göra med McCulloch. På pamflettens baksida finns reklam för den nazistiska gruppen Nationell Ungdom. Efter att en lång diskussion erbjuder sig aktivisten även att plocka fram de revisionistiska böcker som såldes på stormötet och som bygger på konspirationsteorier om judar.

Nationaldemokraterna är organiserade i olika arbetsgrupper som koordineras av partiledningen.(6)

• En Konfliktlösningsgrupp med uppgift att lösa personmotsättningar inom partiet är den första grupp som nämns i stadgarna. Gruppen tycks vara tillkommen som ett resultat av erfarenheterna från Sverigedemokraterna, och för säkerhetsskull har även en »Extra Konfliklösningsgrupp« startats för att lösa konflikter i Konfliktlösningsgruppen.

• Hemsidesgrupp och Bulletingrupp.

• Registergrupp, med uppgift att granska »aktivisternas prestationer«.

• Administrativ grupp, Ekonomigrupp, Planeringsgrupp. Utbildningsgrupp, Ideologigrupp samt Belöningsgrupp för att uppmuntra aktivister.

• Säkerhetsgrupp, som har till uppgift att »ansvara för informationsinhämtning« och »upprätthålla hög informationssäkerhet i rörelsen«.

Det var »säkerhetsgruppen« som höll i arrangemangen vid mötet på Brygghuset och eskorterade bort journalisterna (och samtidigt körde Daniel Poohl till det första mötet). Under flygbladsutdelningar cirkulerar säkerhetsstyrkan runt i området och fungerar som sambandscentral.

Svenska Motståndsrörelsen
I samband med splittringen fick Expo ta emot en uppsjö av tips från mer eller mindre anonyma sverigedemokrater som menade att Nationaldemokraterna var nazister och lierade med av Nationell Ungdom. Liknande påståenden framfördes på olika chattsidor på Internet. En stor del av tipsen får anses producerade av SD:s propagandaavdelning, men en av Daniel Poohls uppgifter är att undersöka hur det förhåller sig på den punkten.

Frågan om vilka andra grupper som Nationaldemokraterna samarbetar med är svår att ta upp. Det är inte bara utåt som man håller tyst om det, även internt är hemlighetsmakeriet stort. Men i samband med ett möte hemma hos Tor Paulsson kan han inte hålla sig från att berätta vad han anser vara en mycket god nyhet.

– Vi har fått in mycket bra folk, smart folk. Vet du vilka Svenska Motståndsrörelsen och Nationell Ungdom är? 100 personer från dem har gått över till oss.

Det finns fler belägg för kopplingen mellan ND och Nationell Ungdom. I ett internt mail-utskick till partiaktivister glömde avsändaren att täcka adresslistan; Där fanns namn som till exempel Daniel Friberg, en känd naziaktivist. Mailet skickades bara till sådana som garanterat skulle stödja Nationaldemokraterna.

Hos nazister i Prag
Daniel Poohls anteckningar: I början av september får Expo veta att en resa till Tyskland är planerad. Jag blir ombedd att försöka lista ut vad det handlar om. Det finns ingen möjlighet för mig att ta upp frågan på ett naturligt sätt när Vavra Suk plötsligt ringer till mig och frågar om jag har möjlighet att följa med på en resa utomlands. Jag frågar vart vi ska åka och får veta att det handlar om Tjeckien och Tyskland.

Chansen är för god för att försittas. En delegation bestående av partiledaren Anders Steen, ideologen Vavra Sük, seniorledaren Harry Edlund, aktivisten Fredrik Bergman och flera andra åker för att knyta kontakter bland meningsfränder utomlands. Resan går via Prag till Passau vid österrikiska gränsen, där Deutsche Volksunion (DVU) håller ett massmöte med omkring 2 000 deltagare. Daniel Poohl har i uppdrag att videofilma och dokumentera mötet för Nationaldemokraternas räkning.

Expos kollegor i Tyskland håller ett diskret vakande öga över färden. Reseberättelsen kommer inte, som ND tror, att bli en propagandafilm för partiet, utan så småningom en TV-film om extremhögern i Sverige. Då Daniel återkommer från resan går manuskriptet för denna bok till tryck och hans tillvaro i den »nationella« gemenskapen måste upphöra.

Om jag tidigare hade varit tveksam till om ND skulle etiketteras« som »rasister« så fick jag under Pragresan klarhet. I och med den långa tiden tätt inpå varandra slutade de snart att vakta sin tunga. Bilfärden fylldes av rasistiska skämt om muslimer, judar och – då vi närmade oss Prag – om roma. Varjde dag präglades av uttalanden som att judar är »äckliga människor« och »Vi borde skaffa oss tio negrer som kan våldta Mona Sahlin, så får vi se vad hon säger sen«. För mig var det värsta trots allt inte att höra på detta, utan att jag, på grund av den roll jag spelade, var tvungen att låtsas vara road.

Väl framme i Prag lämnades också klara besked om partiets inställning till nazister. I programmet ingick ett möte mellan Anders Steen och Philip Vavra, en av ledarna för Nationella Sociala Blocket i Tjeckien. Mötet arrangerades av Vavra Suk som dessutom är bekant med Philip Vavra.

Under tredje kvällen i Prag dökVavras bror upp med ett gäng skinnskallar från Sverige på väg till en vit makt-konsert i Slovakien. Det blev livliga politiska diskussioner. Skinnskallarna stöttade Nationaldemokraterna och man hade många liknande åsikter om till exempel judar. Efter mötet ändrades tonen. En av nationaldemokraterna fastslog att skinnskallarna bara var »öldrickande drägg« som inte var seriösa. Tidigare under resan förklarade även en av nationaldemokraterna att han ansåg att nazister bara tror att de är nazister isjälva verket är de bara ett offer för systemet.

Researrangör är Reine Wikström som en gång i tiden satt i Anders Klarström första styrelse. Höjdpunkten ska bli ett besök hos Gerard Frey, men något har glappat i kommunikationerna och Anders Steen får i princip bara hälsa på Frey. Det beslutas att ett bättre möte ska förberedas till nästa års DVU-kongress.

Det är i dagsläget omöjligt att avgöra om Nationaldemokraternas kommer att lyckas. Till ND:s fördel talar det faktum att några av Sverigedemokraternas viktigaste aktivister och trotjänare har anslutit sig till utbrytarna. Det råder heller ingen tvekan om att partiet har en skicklig organisatör i Tor Paulsson, och att det råder en stor optimism bland medlemmarna.

Bortfallet av aktivister borde normalt vara kännbart för vilket parti som helst, men Sverigedemokraterna har officiellt valt att helt ignorera utbrytningen. Inom Sverigedemokraterna räknar man med att konkurrenterna snart kommer att vara blamerade i olika nazistiska sammanhang, vilket inte får anses vara särskilt osannolikt. SD har upplevt splittringar tidigare och räknar med att Nationaldemokraterna kommer att rasa ihop lika grundligt som en gång Hembygdspartiet gjorde.





Noter
1. Pressmeddelande från SD, april 2001, publ på SD:s hemsida.
2. ibid.
3. Tomas Johansson, SD-Haninges hemsida, odaterat, maj 2001.
4. Intervju med Anders Steen av Jonas Sundberg, Expo 010526 .
5. Intervju med Anders Steen av Jonas Sundberg, Expo 010528 .
6. Nationaldemokraternas stadgar.
Expo

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA