Nazismens hat mot homosexuella

Publicerad 2003-04-17

(Expo nr 4-5 - 1997) Vid sidan av judar och »rasförrädare« finns förmodligen ingen enskild grupp som utsatts för konsekvent förföljelse i samma grad som homosexuella. I Tredje riket innebar homosexualitet vanligen en enkel biljett till utrotningslägren.

Judarna är nazismens främsta hatobjekt. Men till skillnad från judehatet – som bygger på relativt komplicerade konspirationsteorier – finns en enkel formell förklaring till nazismens homosexhat.

Nazister säger sig kämpa för den ariska rasens överlevnad. Homosexuell kärlek reproducerar inga ariska barn. Alltså döms homosexuella ut som särskilda »rasfiender«.

Nazismens hat mot homosexuella är en fråga som bitvis sysselsatt psykologer som granskat nazismens ideologi. En människas sexuella läggning tar inte hänsyn till partiprogram. Det är ett faktum att flera viktiga nazistledare, både under och efter kriget, varit homosexuella. Det idag bäst kända exemplet är förmodligen Michael Kühnen, den viktigaste ledaren för den tyska nynazismen på 1980-talet, vars gatuaktivister bland annat ägnade sig åt besinningslösa attacker mot homosexuella. Kühnen var själv homosexuell och avled i Aids 1992. Hans sexuella läggning doldes in i det sista av partiledningen.

Homosexmord i Göteborg
I Göteborg har nazister ägnat sig åt att trakassera homosexuella sedan 1970-talet. I de flesta fall handlar våldet om sparkar och slag, förnedrande tillmälen, trakasserier och olaga hot. Ibland blir våldet grovt och vid några tillfällen så grovt att det resulterar i mord.

Sedan 1984 har minst fem homosexuella män mördats av politiska skäl av svenska nynazister. Tre av dessa mord har utförts i Göteborg. I ytterligare några fall som Expo granskat har personer misshandlats till döds under omständigheter där ett samband kan misstänkas men inte helt beläggas. Hur stort mörkertalet är vet vi alltså inte.

I samtliga fall har morden utförts av individer i en snäv krets av nazister. De flesta av dessa har fått sin politiska skolning i Nordiska Rikspartiets (nrp) på 1970- eller 1980-talet.

Nordiska Rikspartiet var Sveriges mest välkända nazistgrupp under efterkrigstiden. Partiet bildades i mitten av 1950-talet och har hela tiden letts av makarna Vera och Göran Assar Oredsson. Partiet svärmade öppet för Tredje rikets ideal. Till skillnad från flera andra högerextrema sekter som av taktiska skäl gjort åtminstone ytliga avståndstaganden från hitlerismen har nrp aldrig brytt sig om det.

Partiet har aldrig varit stort. På 1960-talet fungerade Nordiska Rikspartiet (NRP) som samlingsplats för övervintrande nazister som värnade en traditionell nationalsocialism. På1970- och 1980-talet lyckades partiet attrahera en ny generation militanta ungdomar.

Partiets ungdomar samlades i NRP:s så kallade Riksaktionsgrupper (RAG). Under första hälften av 1980-talet leddes RAG av Växjönazisten Staffan Winlöf. Under hans ledning profilerade sig NRP/RAG från början som en våldsinriktad grupp. På framför allt små orter där en RAG-cell existerade sattes i system att trakassera antirasister och meningsmotståndare. Journaliser och lokalpolitiker som väckte gruppens missnöje utsattes för mordhot och telefonterror.

Demonstrationen i Växjö

1985 gav RAG upphov till stora rubriker i media, sedan nio aktivister med Winlöf i spetsen försökt hålla ett torgmöte i Växjö. Av olika orsaker hade Växjöborna fått nog av uniformerade ligister på gator och torg. En äldre kvinna slog handväskan i huvudet på en av nazisterna. Det blev startsignalen till en massiv motaktion och under några timmar jagades rag-gruppen av närmare 1 000 uppretade ortsbor. rag-aktivisterna sökte skydd på toaletten på järnvägsstationen innan polisen sent omsider kunde föra ut dem ur staden.

Kort därefter greps Staffan Winlöf och ett 30-tal av aktivisterna i RAG/Göteborg. De åtalades för en rad brott, däribland brandbombsattentat mot bokhandlar, en rökgranatattack mot ett första maj-tåg, vandalisering av judiska kyrkogården i Göteborg och flera fall av misshandel eller förberedelse till misshandel. Flera aktivister i gruppen, däribland den blivande ledaren för Sverigedemokraterna Anders Klarström, dömdes för olaga hot mot bland andra Hagge Geigert och andra kända antirasister. Staffan Winlöf och andra nyckelpersoner dömdes till straff som varierade mellan villkorligt och två års fängelse.

Politisk skolning

Göteborgsrättegångarna blev början till slutet för NRP. Många RAG-aktivister kände sig svikna av partiledningen, som gjorde sitt bästa för att distansera sig från delaktighet i gruppens aktiviteter.

NRP:s attityd mot homosexuella har ständigt präglats av hat. På interna skolningsmöten stämplades homosexualitet som en »farsot« och som ett hot mot den vita ariska rasen. Judar påstods uppmuntra homosexualitet som ett medel att utplåna rasen.

När en av NRP:s gamla aktivister åtalades för mord på en homosexuell 1990 klargjorde vice partiledaren Vera Oredsson sin inställning till homosexuella i en intervju i Aftonbladet:

»Det var rengöring. Vi betraktar inte homosexuella som människor. De är avskum. Homosexuella är så avskyvärda så jag vill inte ens ta i dem med tång.«

Med sådan grundskolning behöver ingen förvånas över att nazisternas hat mot sexuella tar sig uttryck i fysiska attacker och våldsdåd.

© Expo 1997
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA