Nazismens hemliga doktriner – ockultismens roll inom nazismen

Publicerad 2003-04-17

(Expo nr 4/5 - 1997) I somras höll tyska nazister för sjunde gången en »konferensvecka« i den lilla tyska byn Hetendorf nära Hamburg. Deltagarna var en blandning av allt från ideologer långt ut på högerkanten till militanta nazister. Nazistmötet i Hetendorf, som hålls årligen, innehåller sådana skilda ingredienser som ideologiska diskussioner, »germanska« tävlingar och »germanska« religiösa högtider. Veckans absoluta höjdpunkt var dock firandet av sommarsolståndet. Man kan fråga sig varifrån nazisternas intresse för detta kommer.

Den fascination som nazister hyser för hedniska religioner, runmytologi och »gamla gudar« är emellertid inte ny. Intresset för dessa fenomen går så långt tillbaka i tiden som till slutet av 1800-talet. Tankar om nation och folk, förenade med en vurm för det »oförnuftiga« och exotiska växte sig då allt starkare i många europeiska länder. I synnerhet gällde detta Tyskland, där diverse föreställningar om Volk und Heimat (folk och hemland) florerade. Såväl små ockulta organisationer som olika sorters hedniska rörelser fann i den tyska staten en idealisk jordmån för sina idéer.

Blodmysticism

Inspirationen hämtades från så skilda håll som vikingamytologi och Friedrich Nietzsches idéer. Redan vid denna tid hade rörelserna inslag av den »blod & jord«-ideologi som senare kom att anammas av nazisterna, det vill säga tanken att det hos varje folkslag finns ett slags evigt, biologiskt »blodsband« till den jord där man fötts. Däremot omfattade man vanligen inte öppet rasistiska teorier, utan koncentrerade sig i stället i första hand på att förena olika idéer om just nation och folk.

Den som först populariserade begreppet om en »arisk« ras var i stället Madame Blavatsky, en av den ockultismens portalfigurer. I diverse ockulta cirklar förenade hon darwinism, österländsk mysticism, västerländsk ockultism och engelsk science fiction. Hon lanserade också sin egen rasteori, framlagd i boken The Secret Doctrine – Den hemliga doktrinen – där hon utvecklade sin »teosofiska« världsåskådning baserat på något hon kallade rot-ras-begreppet. Enligt Blavatsky utvecklades mänskligheten i cykler av pånyttfödelse, reinkarnation, till dess att den så småningom nått den högsta, överlägsna livsformen i form av den »ariska« rasen. Underlägsna raser var dömda att dö ut.

Dessa ovetenskapliga idéer vann terräng i Tyskland på 1890-talet och vidareutvecklades på ett olyckligt sätt av två av Blavatskys samtida, Guido von List och Jörg Lanz von Liebenfels.

von List kombinerade rot-ras-teorin med delar av Arthur de Gobineaus rasteori, och egna tankar om »Volk« och runskriftens ursprung. Han deklarerade frankt att »arie-tyskar« var civilisationens ursprung och själva kärna. Sin nya religiösa tro kallade von List »ariosofi«.

Perverterad kvasiteologi

Under tiden utvecklade Lanz von Liebenfels sin teori, »teozoologin«, som bygger på en sorts perverterad teologi och vad han hävdade var vetenskapliga rön. Han menade att jorden en gång hade befolkats av »gudalika arier« med övernaturliga krafter. Dessa krafter, påstod han, gick förlorade när »arierna« förökade sig med ett gammalt egyptiskt odjur.

På detta sätt skapades enligt von Liebenfels alla »mörka, underlägsna raser«, som han kallade »de kulturförstörande aporna«. Ett återvändande till de blonda och blåögda »ariska gudarna« skulle endast vara möjligt genom strikt åtskillnad folken emellan. År 1900 grundade han Nya Templarorden, en sammanslutning som svärmade för tyskt världsherravälde och extrem antisemitism. Det tyska kulturella klimatet fortsatte att utgöra en gynnsam grogrund för »folkhedniska« idéer. Figurer som von List och Lanz von Liebenfels fick även ett visst ideologiskt inflytande i de fascistiska kretsar som växte fram i Weimarrepubliken, det vill säga Tyskland före Hitlers maktövertagande.

Thulesällskapet

1918 grundades Thulesällskapet i München av Rudolf Freiherr von Sebottendorf. Sällskapet tog sitt namn från det förmodade gamla »ariska« urhemmet, det mytomspunna nordligt belägna men geografiskt diffusa Thule. Dess inflytande växte, och snart kunde man räkna 1 500 medlemmar i Bayern, varav 250 enbart i München.

Thulesällskapet producerade en mängd pamfletter och bildade egna paramilitära organisationer – en del av dessa bar redan då hakkors på sina uniformer. För medlemskap krävdes att man kunde bevisa ett »renrasigt ariskt« påbrå sedan minst tre generationer tillbaka.

Det är därför inte överraskande att Thulesällskapets medlemsförteckning uppvisade ett stort antal namn på personer som senare blev tongivande inom nazistpartiet; Alfred Rosenberg, Julius Streicher, Heinrich Himmler, Hermann Göring och Ruldof Hess var alla aktiva i denna herrklubb, som också räknade Guido von List och Jörg Lanz von Liebenfels bland sina medlemmar.

Det är oklart om även Hitler var medlem av Thulesällskapet, men enligt vissa källor ska han ha åtminstone ha bevistat ett antal av sällskapets möten. Det råder dock ingen tvivel om att sällskapet hade ett betydande inflytande på hur den nazistiska ideologin utvecklades. Thulesällskapets målsättning att bekämpa allt icke-tyskt, dess rasism och antisemitism, dess »blod & jord«-mysticism och de ariosofiska religiösa idealen återfanns senare som några av huvudinslagen i den nazistiska ideologin. Hitler själv deklarerade: »Var och en som uppfattar nationalsocialism som enbart en politisk rörelse vet nästan ingenting om den. Den är till och med mer än religion, den är en önskan om att skapa en ny människa.«

Ariska riddare

Under de kaotiska åren på 1920-talet, när nationalismen fick ett massivt uppsving i Tyskland, kunde de olika tyska »folkhedniska« grupperna ytterligare öka sitt inflytande. För många av dem blev 1933 och det nazistiska maktövertagandet en »gyllene gryning« som öppnade vägen mot en ny »arisk« era.

Men deras drömmar om att nå erkännande som statsreligion under naziregimen krossades brutalt. Efter att nazistpartiet anammat deras ritualer, symboler och några av de viktigaste trossatserna förbjöds själva organisationerna, även Thulesällskapet.

Senare blev Heinrich Himmler nazisternas främste förespråkare för Thulesällskapets mysticism. Himmler ville att ss skulle bli den andliga och fysiska elitstyrkan, de »rena ariska riddarna«, avlade av särskilt utvalda blonda och blåögda soldater som genom sina erövringar skulle sprida den ariska rasen världen över.

Himmler satte upp »SS-kloster« som smyckades med runsymboler, där »andliga« invigningsriter för SS-män ägde rum. Nazisternas egen blandning av hedendom och idéer om det germanska förflutna, kom med tiden att rättfärdiga i stort sett allt det som är utmärkande för nazismen: führerkulten, betoningen av den nationella identiteten, rasmystiken, rashygienen, eutanasiprogrammet (mördandet av psykiskt sjuka och utvecklingsstörda) och slutligen Förintelsen.

Efter kriget försvann de »folkhedniska« kulterna från den offentliga scenen, eftersom allt sådant förbjöds av det allierade styret efter krigsslutet. Det dröjde dock inte länge innan rörelsen ombildades och etablerade sig igen. 1951 grundades rasföreningen Artgemeinschaft i Berlin.

Föreningen, som existerar än idag, har spelat en central roll under efterkrigstiden som bevarare av gamla nazistiska ideal. Artgemeinschaft förespråkar att den »germanska rasen« ska återvända till sina gamla rötter – det andliga och biologiska »folkhemmet«, till en hierarki där de starkaste styr. I sina publikationer citerar föreningen gång på gång naziideologer och kultfigurer som Houston Stewart Chamberlain.

Ideologisk ryggrad

Sedan 1980 leds Artgemeinschaft av stjärnadvokaten Jürgen Rieger, som uppmärksammades då han köpte Sveneby säteri i Töreboda. Reiger, som blivit känd som den viktigaste advokaten för den tyska militanta nyfascistiska rörelsen, är också en av de ledande medlemmarna i Nordiska Ringen. Båda organisationerna, Nordiska Ringen och Artgemeinschaft är huvudorganisatörer av den årliga »konferensveckan« i Hetendorf och spelar en viktig roll som ideologisk och organisatorisk ryggrad för tysk fascism.

Flera andra liknande sällskap har bildats i Tyskland, bland andra Armanerorden (1976), och dess frontorganisation Europeiska rasföreningen för naturreligiösa grupper. Dessa och andra organisationer har tydliga kopplingar till nynazismen.

Ekologiförklädd rasism

1980 bildades Thuleseminariet, som försöker utvecklas till en tysk motsvarighet till franska GRECE-institutet – en sorts rasistisk »intellektuell« think-tank. Thuleseminariets organisationsstruktur är hemlig, men seminariet verkar för att alla människor ska »återvända« till deras ursprungliga religioner och kulturella rötter, för att därigenom bevara ras, kultur och miljö. Budskapet, som framförs under termen »etnopluralism« har tydliga inslag av rasism, och en dragning till ekofascism; in- och utvandring är »oekologiskt« och skadligt för naturen, hävdar man.

Med sammankomster som konferensveckan i Hetendorf utgör de den religiösa, politiska och ideologiska stommen för militanta fascistiska gatuaktivister. De förespråkar dessutom en antihumanistisk, hierarkisk, rasistisk och antisemitisk världssyn, ofta dold under en »tillbaka till naturen«-retorik.

Sammanfattningsvis kan man säga att även om grupperna som nämnts knappast har något stort inflytande på det tyska samhället, ska deras betydelse inte underskattas. De senaste åren har flera av dessa grupper upplevt en ökad medlemstillströmning, och i vissa ungdomsgrupper finns en tendes att uppfatta ockultismen som ett kult och modefenomen.

© Expo och Searchlight 1997

---
Lästips
The Occult Roots of Nazism‚ Nicholas Goodrick-Clarke ( IB Tauris & Co, 1992)
Eco-fascism, Janet Biehl och Peter Staudemeier (AK Press, 1995)
Die Götter des New Age, Peter Kratz (Elefanten Press, 1994)
Entspannt in die Barbarei, Jutta Ditfurth (Konkret Literatur Verlag, 1996)
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA