Nazister i massmedia

Publicerad 2003-04-16

De fyra tidningarnas uthängning av nazister är uppenbarligen en känslig fråga. Så fort uthängningen var ett faktum drog en rad proffstyckare blankt stål mot tidningarnas chefredaktörer. Några av kritikerna uppvisade en häpnadsväckande okunnighet. En TV-soffa bjöd in lämpligt utvalda tyckare för att klämma åt Anders Gerdin och Joakim Berner, och lyckades t o m pressa in en ledande nazipropagandist på telefon, som fick låtsas att han var »oskyldigt utpekad«.

Kritikerna använder tre huvudargument mot uthängningen.

• Publiceringen är ett »brott mot pressens etiska regler«.

Det är förvisso sant. Men pressens etiska regler är en överenskommelse som har till syfte att värna individens integritet mot snaskiga övergrepp. De har inte till syfte att vara ett skydd för organiserade brottslingar.

• De är »oskyldiga tonåringar«.

Påståendet att nazismen är en modenyck är en myt som fått gro i alltför många år. Effekten blir att myndigheterna – i brist på bättre alternativ – kallar in socialarbetare i tron att nazister är ungdomar med alkoholproblem eller trassliga hemförhållanden.

Nazismen är en politisk rörelse. Nazister blir nazister av exakt samma skäl som andra blir folkpartister eller socialdemokrater – av tro och övertygelse. För att bekämpa en politisk rörelse krävs en politisk motmobilisering.

• Det mest förrädiska argumentet: media tummar på nazisters »demokratiska rätt« att vara nazister.

Uthängningen är en markering om att journalister tröttnat på mordhot, bilbomber och beskjutningar. Den bör ses som det demokratiska samhällets sätt att slå tillbaka – om än med aningen »utomparlamentariska« medel.

© Expo 2000
(Expo/Svartvitt nr 1 - 2000)
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA