Om plikten att veta

Publicerad 2003-04-16

En grundläggande rättighet i USA finns beskriven i Freedom of Information Act – rätten att veta. I en demokrati är det en av de mest betydelsefulla rättigheterna. I dagens massmediasamhälle med satellit-tv och Internet finns information tillgänglig för nästan vem som helst. Rätten till kunskap är nästan global.

Frågan är hur många som i praktiken bryr sig? Har vi mer medkänsla för offren i en massaker i Somalia eller Kambodja eller Bosnien, än ett kort lakoniskt konstaterande: usch-så-hemskt! Vi har kunskapen, men vi vill inte veta mer. Låt serberna, bosnierna och kroaterna slå ihjäl varandra. Vem skjuter vem i Angola, eller var det Sydafrika? Ytterligare ett massmord i Rwanda – bra att inte befinna sig där! Ett annat ställe att hålla sig borta från är Tjetjenien. Ken Saro-Wiwa? Jovisst, den där författaren i Nigeria som blev arkebuserad, fruktansvärt!

Det tycks uppenbart att vårt samhälles medkänsla för andra människors elände inte sträcker sig mycket längre än till en suck och ett zap till nästa tv-kanal. En läsarundersökning för en tid sedan konstaterade att få personer läser tidningarnas bakgrundsrapporter, och att bara ett fåtal människor går så långt som till att köpa en bok om så dystra ämnen.

Vi kanske helt enkelt inte orkar eller vill veta mer. Vilket kan vara ödesdigert. När det rör massmorden i Nazityskland är världen full av människor som säger »Det hade jag ingen aning om«.

I Tyskland påstår krigstidsgenerationen ofta att »Auschwitz hörde vi inte talas om förrän efter kriget« eller »Massmorden hölls hemliga, vi visste helt enkelt inte...«. Samma människor som i vanliga fall är så stolta över sin kunskap och intelligens och som gjorde framgångsrika karriärer efter kriget, påstår nu att de fullkomligt saknade all insikt och intelligens under de tolv år som nazismen satt vid makten. En typiskt konversation med en genomsnittlig 70-årig tysk – jag har haft några sådana – slutar ofta med en katastrof:

–Vi kände inte till Auschwitz.
–Förstod du inte att dina judiska grannar deporterades?
–Nej!
–Men dom försvann ju?
–Jo.
–Undrade du aldrig var de tog vägen?
Tystnad.
–Frågade du aldrig vad som hände med dem?
–Nej.
–Varför inte?
–Du kan inte förstå det idag. Det var för farligt.
–Hur kan du påstå att det var farligt om du inte kände till kz-systemet – koncentrationslägren?
–Du förstår inte det här idag.
–Du ville inte veta?
–Vi hade andra problem.
–Jovisst, men var det inte så att du verkligen inte ville veta?
–Ja, ja, ja. Därför att vi hade andra problem.

Undertryckta skuldkänslor, skammen och oviljan att erkänna misstag eller feghet, allt bidrar till att göra varje normalt samtal om kriget omöjligt. Det som hände har hänt, och kan inte göras ogjort. Däremot kan vi ställa den inte helt obetydliga frågan om det är på det sättet även idag, att »andra problem« gör oss immuna mot medkänsla?

Om så är fallet, vilka problem är det vi har som gör oss immuna mot medkänsla med exempelvis flyktingar? Det är ju faktiskt så att vi inte kan skylla på att något Goebbelskt propagandaministerium styr vårt tänkande. Vi befinner oss inte i krig och vi behöver inte gå och lägga oss hungriga, annat än möjligen frivilligt för att minska kaloriintaget.

Om vi inte gör det till en moralisk plikt att även känna till det onda i världen, så kommer vi aldrig att kunna känna medlidande för politiska flyktingar som knackar på våra dörrar – vilket är det minsta man kan kräva av personer som vill bli betraktade som anständiga människor.

Michael Schmidt
Berlin, augusti 1996

© Expo 1996
(Expo nr 4/5 -1996)
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA