Sverigedemokraterna skaffade nyligen en valambulans som de körde omkring med i Orsakampanjen. Den kommer nu väl till pass.
© Daniel Olsson/Expo

Parti med hög promillehalt

Publicerad 2003-05-15
Det kommer det att bli fascinerande att studera Sverigedemokraternas utveckling under det kommande året, om inte annat så ur ett rent kulturantropologiskt perspektiv.

Årets partikongress är saligen överstökad och SD-Kurirens hemsida basunerade stolt ut budskapet att partiet stod mer enat än någonsin tidigare. Två veckor senare deserterar Mats Strandberg från partiet. Han väljer att hoppa av till ärkefienden Nationaldemokraterna, som tacksamt tar emot alla tänkbara smulor från SD:s bord. I samma veva meddelar ND att även den lokale aktivisten Christer Carlsson i Karlskrona går till ND.

Att Carlsson hoppat må vara hänt. Han var visserligen en kort tid lokal partiorganisatör för SD, men han är tveklöst en andraplansfigur utan större politisk betydelse. Men Mats Strandberg är en helt annan historia. Han är en av två vice ordföranden för Stockholmsavdelningen och valdes till den posten så sent som i mars i år. Han är heller ingen kuf ur det vanliga klientelet, utan en vuxen människa med ordnat liv, familj, arbete och slips och kavaj - just den sortens person som SD vill lyfta fram som den rumsrena och städade ryggraden i partiet.

DÄRTILL TILLKOMMER ATT SD-Stockholm de senaste två åren förlorat en så väsentlig del av sin aktivistkader att det skulle få vilket normalt parti som helst att vrida sig i smärta. Bland avhopparna finns sådana som Henrik Ehnmark, i flera år välkänd profil i närradion; där finns Tomas Johansson, ideologen som städade upp efter den förra fraktionsstriden med Hembygdspartiet; och där finns Sven Davidsson som var en av partiets grundare. Där finns en rad av nästa generations nyckelaktivister från SD:s ungdomsförbund.

Det finns skäl att påstå att åderlåtningen varit så kraftig att SD:s Stockholmsavdelning håller på att förblöda.

Inget av detta tycks dock bekomma partiledningen som med en axelryckning avfärdar ND som ett nazistparti och förklarar att det bara är bra att två tredjedelar av den egna Stockholmsavdelningen försvinner ut i terrängen. På förekommen anledning meddelar partiorganisatören att partiet inte "sitter i möte", vilket Expo oförsiktigt uppgav efter att ha talat med partiorganisatören i går.

SVERIGEDEMOKRATERNA ÄGNAR stor möda åt att försäkra journalister och politiker att det "nu har blivit ett rumsrent parti". De hävdar att inslaget av nazister och kriminella som genom åren befolkat partiet har varit "barnsjukdomar". De jämför sig gärna med socialdemokraterna som de menar hade anarkister i leden i början av förra seklet. Och varje gång de haft en uppslitande splittring så förklarar de segervisst att nu är barnsjukdomarna över och partiet har blivit demokratiskt. Detta mantra framförde de då två tidigare vice partiledare efter varandra gick över till Nationalsocialistisk Front. Det upprepade de efter splittringen med Hembygdspartiet 1996 och de hävdar detsamma efter katastrofen med Nationaldemokraterna 2001.

Desto viktigare är det att förstå orsakerna till splittringen. Nationaldemokraterna uppstod sommaren 2001 sedan Anders Steen och Tor Paulsson uteslutits ur SD.

Anders Steen satt då som fullmäktigeledamot i Haninge, en av partiets sammanlagt åtta ledamöter och följaktligen en person som partistyrelsen inte gärna borde ha velat bli av med. Tor Paulsson hade tidigare varit partiorganisatör och internt hyllats som den som la upp strategin inför valet 1998. Det var alltså inte två andraplansfigurer som summariskt sparkades från partitoppen och anklagades för att vara nazister och för att ha försökt skapa ett parti inom partiet.

SD:s LEDNING HADE möjligen trott att det skulle bli en snabbt överstånden affär, men det allmänna missnöjet med partiledare Jansson var vid den tiden så utbrett att en stor del av Stockholmsavdelningen revolterade. Istället för att försvinna ut i periferin blev Steen nominell partiledare för ett eget parti med Paulsson som chief whip.

Det märkliga är att det var nästan omöjligt att urskilja någon dramatisk politisk eller ideologisk skillnad mellan de två fraktionerna. SD hade upptäckt att Steen och Paulsson, som året innan varit nyckelpersoner i utformandet av SD:s politik egentligen var "nazister", men båda fraktionerna fortsatte att driva mer eller mindre samma politik.

ND har sedan dess förvisso nazifierats kraftigt genom inflödet av en mängd aktivister från främst Nationell Ungdom och partiet har goda förbindelser med likasinnade grupper i Europa. Bland medlemmarna finns också flera kända propagandister som tidigare varit demokratiska antisemiter i SD, men som enligt SD nu blivit antidemokratiska antisemiter i ND. Men någon avgrundsdjup skillnad mellan ND och SD existerar knappast. Bägge partierna säger sig vara "nationella", hatar EU, förespråkar apartheid, vill ha ett etniskt renat Sverige och motsätter sig alla former av invandring.

DEN VERKLIGA ORSAKEN till splittringen var snarare personliga motsättningar och gammal hederlig maktkamp. Inom SD:s aktivistkader rådde (och råder) ett utpräglat missnöje med ledarskapet. Det gäller inte minst i Stockholm där veteranerna Torbjörn Kastell och Johan Rinderheim med flera, styrt partikansliet på ett sådant sätt att de fått öknamnet bunkermaffian.

Det är symptomatiskt att då Mats Strandberg hoppar av till ND anger han sju separata punkter som skäl. Han nämner då bland annat "otillfredsställande social kompetens", "bristfällig organisation", "rädsla för öppenhet", "avsaknad av måttfullhet med alkohol" och "bristande förankring i näringsliv" etc.

Notera det - i hela sitt brytningsdokument nämner Mats Strandberg inte ett ord till kritik mot den politik som SD bedriver. Han är sur på att det sitter ett antal socialt inkompetenta nollor och dricker öl på kvällarna nere i partibunkern på Södermalm och därmed fortfarande hellre strävar efter hög promillehalt än procent.

Kamraterna på partikansliet är dessutom så hemlighetsfulla att till och med medlemmar i Stockholmsstyrelsen av "säkerhetsskäl" inte har blivit insläppta i bunkern. Sedan splittringen med ND har säkerheten ytterligare skärpts. Till det pikanta i bilden hör dock att systern till en av ND:s ledare går som huskatt på SD:s partikansli.

EN FÖRE DETTA sverigedemokrat mailade till Expo häromdagen och undrade vad vi skulle ägna oss åt om SD nu blev rumsrent och de 6-8 propparna i systemet försvann. Jag mailade tillbaka och förklarade att jag nog inte skulle vänta med andan i halsen på att SD skulle bli ett demokratiskt parti och att det nog fordrades lite fler uteslutningar än den siffra han hoppfullt angav.

Frågan är istället vad partiets "förnyare" nu ska ta sig till. Jan Milld i Haninge, som anslöt sig sommaren 2002, har redan levererat en svidande intern kritik över bristen på intern demokrati. Vi publicerade delar av brevet i förra numret av Expo. Hur länge ska han stanna kvar? Och vad ska Sten Andersson i Malmö hitta på - han fick ju "försäkringar" från partiledningen om att partiets barnsjukdomar tillhör det förflutna innan han hoppade av från moderaterna. Hur länge ids han stanna kvar?

Och en än intressantare fråga - vart ska de ta vägen efter SD? De har ju bränt sina broar och inget normalt parti vill ju gärna ha dem tillbaka.

Och frågan är också vart Mats Strandberg ska ta vägen då han upptäcker att utflykten från SD till ND kanske inte helt uppfyller hans förhoppningar. Strandberg har inom SD blivit känd för att vara en EMU-förespråkare. Han har just anslutit sig till ett parti som driver vildsinta kampanjer mot EMU.
Stieg Larsson

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA