Tryggheten dog i Nacka

Publicerad 2003-04-18

(Expo/Svartvitt nr 3/4 - 1999) Sommaren 1999 blir ihågkommen för det politiska våldet. Måndag den 28 juni utsattes journalisterna Peter Karlsson och Katarina Larsson i Nacka för ett mordförsök med bilbomb. Två dygn senare skadades en polis i Malmö allvarligt vid ett liknande attentat, och några veckor tidigare hade två poliser mördats i Malexander då nynazister med kopplingar till Nationalsocialistisk Front rånat en bank. I oktober mördades fackföreningsmannen Björn Söderberg. Dådet har väckt avsky i hela Sverige.

Isolerade incidenter eller ett mönster? Det är – som alltid – svårt att ge något entydigt svar. Vad gäller polismorden i Malexander finns ingen tvekan om att nazister var inblandade. När det gäller Nackabomben är de skyldiga fortfarande på fri fot, men allting talar för att bomben hade en högerextrem avsändare. Peter Karlsson och Katarina Larsson har under lång tid mordhotats för sina avslöjande reportage om nazismen.

Bilbomben i Malmö är fortfarande omgärdat av frågetecken. I det fallet leder polisutredningen till utkanten av Hell’s Angels, som visserligen är mera känd som en kriminell organisation, men som också innehåller en rad inslag från den högerextrema subkulturen. Sedan slutet av 1980-talet har flera före detta aktivister från bland annat Vitt Ariskt Motstånd (VAM) dykt upp i MC-världens outlaw-klubbar.

I det senaste fallet, mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg, råder återigen knappast någon tvekan om att gärningsmännen är nazister. De tre gripna ungdomarna hade anknytning till Nationell Ungdom och det så kallade »Anti-AFA«. Mordet var en ren avrättning och Söderbergs liv hade kartlagts i flera veckor före mordet.

Men serien av våldsdåd började inte i Malexander och har pågått betydligt längre än denna sommar.

I London har flera personer dödats och skadats vid attentat mot invandrare och homosexuella. USA har präglats av uppmärksammade våldsdåd. Ben Smith från Chicago sköt flera personer under en veckolång mordturné. Buford Furrow sköt urskillningslöst omkring sig på ett judiskt daghem i Los Angeles. I juni mördade Ben Williams två homosexuella i Kalifornien. Samtliga våldsmän hade kopplingar till nazistiska grupper.

Andra våldsdåd kan fogas till uppräkningen.

I skymundan av de stora attentaten i sommar brandbombades Gula Villan i Haninge, högkvarter för antirasistiska Levande Zon, och i Skåne misshandlades en judisk dirigent av nynazister. Incidenterna bekräftar tesen att nazistiska organisationer bedriver terrorism. Den enda skillnaden är att just i år har våldsdåden varit grövre och mer uppmärksammade än på många år.

I sammanhanget finns en illavarslande skillnad jämfört med våldsdåd under tidigare år.

Då Lasermannen – som faktiskt var en »ensam galning« – härjade i början av 1990-talet svarade samhället med en omfattande mobilisering. Stödorganisationer bildades, möten hölls och en symbolisk generalstrejk genomfördes. Politiker och opinionsbildare var framträdande i debatten och polisutredningen blev en av de mest välskötta genom tiderna.

Attentatet mot de två journalisterna i Nacka är inget verk av en »ensam galning«. Det var ett noga planerat och iskallt genomfört terroristdåd som syftade till att döda två journalister som skadat vit makt-industrin genom sina avslöjande reportage. Bomben var ett attentat mot själva fundamentet för vår demokrati, mot yttrande- och pressfriheten.

Det är därför anmärkningsvärt att Nackabomben inte inneburit startskottet till en motsvarande politisk debatt. En enda manifestation har hållits – på Sergels Torg samma vecka som bomben detonerade. Ett antal orädda publicister anförda av Nina Lekander, Maria-Pia Boëthius, Göran Rosenberg m fl, ställde upp.

De tog sitt ansvar. De insåg att om terrorister tillåts skrämma journalister till tystnad så har vi inte längre demokrati i Sverige.

De båda Nackajournalisterna har tidigare varit medarbetare i tidskriften Expo. Terrorismen kom därför väldigt nära oss, men bomben var avsedd för alla journalister på alla media som skriver om extremhögern.

På Expo vill vi inte spekulera om vilka som låg bakom Nackabomben – vilka som beställde attentatet och vilka som tog betalt för att utföra det. Däremot handlar en stor del av detta nummer om terrorism, dess ideologer, organisationer och internationella kopplingar.

Det finns en orsak till det. Myndigheterna fortsätter att hantera nazismen som en »ungdomsföreteelse« bestående av fulla skinnskallar som busar på lördagskvällen och mest är ett problem för de sociala myndigheterna. Den beskrivningen är möjligen bekväm, men den är inte sann. Om inte annat borde Nackabomben för alltid ha dödat den sortens oskuldsfulla tolkning.

© Expo 1999
Expo

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA