Välkommen hem, Daniel

Publicerad 2003-05-14

På en krog i Prag samlas en grupp respektabla svenska Nationaldemokrater (ND) för att förhandla med nynazister från Nationella Sociala Blocket. De träffar Philip Vavra, partiets inofficielle ledare, och ett tjeckiskt ombud för amerikanen William Pierce, en av världens mest kända förespråkare för politisk terrorism och raskrig. I gruppen finns också en katt bland hermelinerna.

Daniel Poohl, 20, från Uddevalla, var betrodd i ND:s högsta ledning och sågs som en påläggskalv i partiet. Vavra Suk, partiets chefsideolog, ville att han skulle sitta vakt på partiets kansli, han erbjöd honom också att flytta in i ett kollektiv tillsammans med flera av partiets aktivister. Under resan till Tjeckien hade han partiets uppdrag att dokumentera verksamheten. Han var utrustad med videokamera.

Filmade partiets aktiviteter


Det var bara ett problem med Daniel. Han är journalist och i själva verket redaktionssekreterare på tidskriften Expo. Under två månader följde han partiets arbete och uppbyggnad från insidan och började så småningom göra en propagandafilm för ND. Han fick hela tiden maningar om att vara extremt försiktig med filmerna så att de inte hamnade på villovägar.

Vad partiet inte visste var att Expo betalade filmkostnaden och efter varje inspelning kopierades allt material på tidningens redaktion. Det blev förvisso en film om ND, men istället för att visas på propagandamöten hamnade den i Folkhemmet i TV.

Parti med två ansikten


Daniel Poohl kommer från Åsensbruk i Dalsland. Han blev antirasist i början av 1990-talet, då en flyktingförläggning etablerades på orten och några kompisar plötsligt blev rasister.

– Rasismen blev ett mode. Det fanns inget rasistiskt parti på orten, men helt plötsligt gick ungdomar omkring i bomberjacka och kängor och imiterade det de sett på TV. Det var i samma veva som Ultima Thule slog igenom. Vit makt-musik blev en del av ungdomskulturen.

– Det kändes som att rationella människor slutade tänka. Jag tyckte att det var avskyvärt och blev skolans antirasist, men jag har aldrig varit aktiv i någon grupp.

• Du var medlem i Nationaldemokraterna i flera månader. Kan du summera intrycken?

– Det är ett parti med två ansikten. Då jag först tog kontakt såg jag bara fasaden. Partiet försöker hålla en respektabel fasad utåt. Från början kändes det därför som att påståendena att de var »rasister« var lite överdrivna.

– Men desto mer jag kom innanför fasaden rämnade den bilden. När man träffar nationaldemokrater på tu man hand – som jag gjorde under resan till Prag – framträder en öppen och vulgär rasism.

•Kan du ge något exempel?

– Jargongen bygger på ett främslingshat som är närmast tröttsamt enfaldigt. Vi kunde inte passera en invandrare utan att någon vräkte ur sig »kolla svartskallen, fy fan«. När en av dem kläckte ur sig att »om vi skulle importera tio negrer som våldtar Mona Sahlin får vi se vad hon säger sen«, var det ingen som reagerade.

• Sånt sa de rakt upp och ned framför din filmkamera?

– Nej, absolut inte. De sa en sak då kameran var på och en annan när den var av. Därför var jag ofta tvungen att smygfilma.

• Är Nationaldemokraterna nazister?

– Nej. Däremot är det ett »nationellt« parti som samarbetar med nazister. Det finns länkar mellan ND och till exempel Nationell Ungdom.

• Sverigedemokraterna påstår att ND ser »judar och frimurare bakom varje hörn«.

– För en gångs skull har SD rätt. ND:s tankevärld bygger på konspirationsteorier.

• När den här texten publiceras har filmen om ND visats och du har offentligt framträtt som infiltratör. Hur tror du att ND-are kommer att reagera?

– Det är naturligtvis svårt att säga. Några kommer att bli väldigt ilskna medan andra blir besvikna. Då jag skulle filma ett möte var några av aktivisterna oroliga och partiorganisatören Tor Paulsson förklarade att jag arbetade på partiet uppdrag och att han personligen gick i god för att filmen inte skulle hamna i orätta händer.

• ND påstår att de avslöjade dig.

– Det är naturligtvis nonsens, men vad annat kan de säga. Min tid i ND upphörde i mitten av oktober då boken Sverigedemokraterna gick till tryckeriet och jag avbröt alla förbindelser med partiet. Först en månad senare, då filmen nästan var klar, började de ana ugglor i mossen.

Försöker rädda ansiktet


– Därefter vidtog ett antal märkliga förklaringar som, antar jag, syftar till att åtminstone försöka rädda något av nationaldemokratins ansikte.

– Vad gäller deras eminenta »säkerhetstjänst«, så var det huvudsakligen de som skjutsade mig runt på aktiviterna så att jag kunde filma så mycket som möjligt.

Dessutom fick jag ett brev av dem flera veckor efter jag brutit kontakten. Där stod det att jag blivit utsedd till chef för deras bulletingrupp.

• Var du aldrig orolig över att bli avslöjad?

– Jo, ofta. Speciellt i början. Jag hade fått instruktioner från Expo om hur jag skulle bete mig och vad jag fick säga. Jag fick till exempel inte själv göra mig skyldig till spridande av rasistisk propaganda och det blev ofta en balansgång.

–Ibland var jag övertygad om att de skulle genomskåda mig. Samtidigt visste jag ju att andra personer från Expo fanns i närheten och kunde rycka in om det blev problem.

(Expo 4-2001)
Stieg Larsson

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA