Sverigedemokraterna från insidan

Sammanfattning av de olika kapitlen i boken "Sverigedemokraterna från insidan".

Kapitel 1


Därför vänder jag Sverigedemokraterna ryggen

Tommy Funebo tillhörde under många år den innersta kretsen av Sverigedemokraterna. I vintras hotades han av uteslutning efter att han anklagat flera styrelseledamöter i partiet för att vara nazister. Tommy Funebo valde själv att lämna partiet strax före årsskiftet 2003/2004.

För Expo berättar Tommy Funebo att det tog lång tid innan han förstod hur Sverigedemokraterna fungerade. Han säger bland annat att partiets profilfråga – invandringen – inte diskuteras särskilt mycket inom partiet.

– Skulle invandringspolitiken diskuteras öppet så är det stor risk för splittring av partiet. Det finns ju de som har höga poster i partiet som tycker att man ska upprätta en stor manual med busstidtabeller till Bosnien och sånt där. De skulle ju inte komma överens med den grupp som förespråkar en politik som den Sten Andersson företräder, där invandringen till Sverige ska harmoniseras med omvärlden, säger Tommy Funebo.

Tommy Funebo beskriver Sverigedemokraterna som ett mycket slutet parti där många partimedlemmar är helt omedvetna om hur partistyrelsen fungerar.

– Många vanliga aktivister, sådana som kommer på de lokala mötena skulle bli förbannade om de fick sitta och lyssna på ett vanligt partistyrelsemöte. Det man främst slås av är kaoset på styrelsemötena, säger Tommy Funebo.

Han förklarar också varför han nu väljer att berätta om Sverigedemokraterna.

– Skulle jag styras av känslor skulle jag inte säga ett smack till Expo, det är alltför många människor som jag tycker om, som skadas av denna bok. Kalla det hellre kallhamrad taktik. Jag anser att SD står i vägen för seriösare och mer demokratiska politiska alternativ, vilka det nu än kan bli.

Kapitel 2


Historien om Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har under senare år fått ett tillskott av nya aktivister som inte belastas av ett förflutet i den "nationella rörelsen" men som lockas av partiets försäkringar om att det är alltigenom demokratiskt. Till dessa hör till exempel Sten Andersson.
Men flertalet nykomlingar i partiet har dock ingen aning om partiets bakgrund och roll i den nationella rörelsen. Sverigedemokraterna förblir ett antidemokratisk parti oavsett den officiella retoriken.
Sverigedemokraterna grundades 1988. Bland grundarna fanns framför allt veteraner från olika nazistiska och fascistiska grupper, till exempel Leif Zeilon och Sven Davidsson. Den förste partiledaren Anders Klarström har bland annat uppmärksammats för mordhot mot programledaren Hagge Geigert.

Om man ser till partiets historik måste dock resultatet i valet 2002 ses som en stor framgång. Men i dag är Sverigedemokraterna är partiet som balanserar mellan framgång och undergång. Motsättningen mellan "förnyare" och "veteraner" hor att spränga partiet och sedan valet 2002 har Sverigedemokraterna skakats av interna motsättningar. Uteslutningsärenden har öppnats mot flera förtroendevalda och ett antal medlemmar har själva valt att lämna partiet.

Kapitel 3


Organisationen – Sverigedemokraternas "kreativa kaos"

Sverigedemokraterna är ett parti med en antidemokratisk struktur. I stället för att principen en person – en röst ska gälla, har Sverigedemokraterna tagit beslut om ett annat system när ombud ska väljas till partiets riksårsmöte. Det är inte antalet medlemmar som avgör hur många ombud ett distrikt ska få, utan hur många invånare det finns i distriktet. Det betyder att Göteborg/Västdistriktet och Stockholmsdistriktet har fler ombud än Skånedistriktet, oavsett hur många medlemmar det sistnämnda rekryterar.

Internt finns en växande kritik mot hur partiet fungerar. Jan Milld, redaktör för den tidskriften Blågula frågor, skriver till exempel i ett internt medlemsbrev: "Vad jag saknat inom SD:s Stockholmsdistrikt, sedan jag gick med sommaren 2002, är möjligheter att över huvudtaget kommunicera med andra medlemmar. Som ny medlem har jag knappt kunnat märka av att jag gått med. Vi medlemmar har till stor del hållits isolerade från varandra."

En ständig källa till konflikter har varit "Bunkern", Sverigedemokraternas rikskansli i Stockholm. Kanslipersonal har kommit och gått och konflikter bland de som arbetar på kansliet har varit en återkommande punkt på partistyrelsens dagordning. Flera gånger har Skånedistriktet krävt att rikskansliet ska flyttas söderut.

Det saknas dock inte idéer om hur Sverigedemokraterna ska få ordning på sin organisation. Expo har bland annat tagit del av Sverigedemokraternas "Organisationsskiss", där olika ansvarsområden regleras i detalj.

Trots den omfattande byråkratin i Sverigedemokraterna, så är det fortfarande ett litet parti. Antalet medlemmar ligger kring 1400, men de är ojämnt spridda över landet och den lokala aktivitetsnivån är ofta låg.

Kapitel 4


Den växande folkrörelsen?

Sverigedemokraterna framställer gärna partiet som en växande folkrörelse. Men trots att partiet gick kraftigt framåt i det senaste valet har antalet medlemmar bara ökat marginellt. När valrörelsen år 2002 började hade partiet närmare 1200 medlemmar. I dagsläget har partiet 1400 medlemmar.

Sverigedemokraternas medlemmar finns framför allt i Skåne och Blekinge –tillsammans utgör de två distrikten en tredjedel av partiets medlemmar. Förutom de distrikten är Västsverige och Stockholm partiets starkaste områden.

Ett annat problem för Sverigedemokraterna är att få medlemmar väljer att bli aktivister - till exempel dela ut flygblad. Partiet har gjort bedömningen att det behövs cirka 2 000 aktivister för att valrörelsen 2006 ska lyckas. I början av oktober 2003 gör dock partiledaren Mikael Jansson i ett internt brev bedömningen att det finns mellan 200 och 250 aktivister.

Också i Sverigedemokraternas Ungdomsförbund är medlemsantalet lågt. Ordföranden Jimmie Åkesson har koncentrerat sitt arbete till moderpartiet. Om SDU hade varit mer aktivt hade förbunden troligen kunnat rekrytera en del medlemmar som nu i stället gått till Nationaldemokraterna ungdomsförbund.


Kapitel 5


Interna strider i det enade partiet

Den 13 december 2003 samlades Sverigedemokraternas partistyrelse till krismöte. Expo har fått tillgång till bandupptagningar från mötet, som visar på ett utbrett missnöje med partiledaren. SD-Kurirens chefredaktör Richard Jomshof sade bland annat:

– Jag kan ju nämna också att mitt förtroende för Jansson har totalt fallerat under det senaste året här.

Kenneth Sandberg, fullmäktigeledamot i Kävlinge, sade rakt ut partiledaren måste bort:

– Då ska jag vara ärlig, ärligt talat från min sida sett så tycker jag att Mikael är urhopplös, det är bara så och det är med stor vånda jag har kommit fram till det för jag tycker egentligen att man måste ha ett jävligt bra alternativ innan man börjar ifrågasätta det man har för partiets skull.

Kritiken mot Mikael Jansson rör sig på flera plan. Det handlar inte bara om hans oförmåga att ta itu med interna organisatoriska problem, utan också om att han saknar den karisma som en partiledare behöver ha för att vinna stora framgångar.Sverigedemokraterna vill gärna framstå som ett enat parti. I själva verket präglas partiet av interna stridigheter och fraktioner. Dessutom vill många ledande medlemmar avsätta partiledaren Mikael Jansson.

Partistyrelsen är splittrad i tre olika fraktioner. Bunkerfraktionen består av "det gamla gardet", med partiledare Mikael Jansson, Johan Rinderheim och Torbjörn Kastell i spetsen. Förnyarna är en grupp som framför allt består av representanter från Skåne och Blekinge. Västfalangen slutligen består av Jimmy Windeskog, Gorm Lind och Rolf Weine Berg. Fraktionerna har olika syn på partiets utveckling, men konflikterna mellan dem handlar i första hand om makten över partistyrelsen – och partiledarposten.


Kapitel 6


Sverigedemokraternas ekonomi och finansiärer

Framgångarna i valet 2002 betydde ett ekonomiskt uppsving för Sverigedemokraterna. För första gången får Sverigedemokraterna ett stort mandatstöd och direkt efter valet fick partiet tillbaka de pengar som spenderats på valsedlar. I Malmö nådde partiet ett så bra resultat att det nu kan avlöna en politisk sekreterare.

Ändå är partiet fortfarande beroende av enskilda finansiärer som ställer upp med stora lån eller gåvor. En av de finansiärer som skänkt stora belopp till Sverigedemokraterna är Lars Erik Aldin. Han har bidragit med upp till två miljoner kronor till partiet. Aldin är mångmiljonär och har varit engagerad i olika "nationella" grupper sedan 30 år tillbaka.

Sverigedemokraterna har vid två tillfällen tagit emot bidrag för specifika insatser. Den första gången var det franska Front National som sponsrade partiet. Den andra insatsen har uppmärksammats i flera medier på sistone – det handlar om Bernard Mengal från Belgien. Mengal finansierade trycket av ett flygblad, innan partiet upptäckte att han hade rasistiska värderingar.

Trots att Sverigedemokraterna fått bättre ekonomi efter valet 2002 saknar partiet fortfarande ekonomiska resurser – bland annat saknas möjlighet att anställa partiledaren på heltid.


Kapitel 7


Den sverigedemokratiska vandeln

Inför valet 2002 avslöjade Expo att hela 23 procent av medlemmarna i partistyrelsen hade varit straffade för brott under 1990-talet. Detta skadade partiets trovärdighet och föranledde partistyrelsen att tvinga offentliga valkandidater att lämna in en så kallad vandelsförsäkran – ett papper där de redogör för tidigare politisk verksamhet och garanterar att de inte är straffade.
Partistyrelsen lovade att dessa vandelsförsäkringar aldrig skulle visas för någon utomstående. Nu finns de i Expos arkiv.
Expo har kartlagt Sverigedemokraternas offentliga kandidater, politiska bakgrund och ideologiska utfästelser. Den vanligaste ideologiska förklaringen till varför en person vill kandidera för Sverigedemokraterna är "nationalist", "nationaldemokrat" eller "nationalkonservatism". Kandidaterna anger sin politiska uppfattning som "Bevara Sverige svenskt", "Svenskhet", "Sverige främst" och "Sverige för svenskar". Sådana markeringar är tillräckligt för att hamna på partiets valsedlar.


Kapitel 8


Ett intresseparti för svenskar

Expos granskning visar att Sverigedemokraternas medlemsregister innehåller en brokig skara. Där finns såväl dansbandsmusiker, som LO-arbetare och rikemanspensionärer.

Medlemmarna är framför allt män i relativt hög medelålder. Partiets ungdomsförbund fungerar inte riktigt.

Utmärkande för medlemmarna är också att de har en låg inkomst. En relativt stor andel egenföretagare finns bland medlemmarna. En genomgång visar dock att konkurser är vanliga i företag som drivs av sverigedemokrater.

När det gäller vilka som egentligen röstar på Sverigedemokraterna visar flera undersökningar att partiet framför allt lockar till sig väljare i klassiskt socialdemokratiska områden. En undersökning i Mölndal, där Sverigedemokraterna 2002 tog två mandat i kommunfullmäktige, visar att partiet fick röster i områden där de boende har en lägre utbildningsnivå, lägre inkomst och lägre kapitalägande än genomsnittet. Det är i regel också områden där hyreslägenheter är den vanligaste boendeformen.

Sverigedemokraterna är i högsta grad medvetna om var deras väljare finns. Expo har tagit del av en rapport om hur partiets tillväxtarbete ska bedrivas. Partiets egen slutsats i rapporten är: "Satsa på socialdemokratiska, centerpartistiska och miljöpartistiska väljargrupper".

Kapitel 9


Sverigedemokraternas internationella nätverk

Sverigedemokraterna har genom åren samarbetat med flera främlingsfientliga partier ute i Europa.

I början av 1980-talet knöts till exempel kontakter med dåvarande nazistpartiet British National Party. I dag har Sverigedemokraterna avsagt sig kontakter med BNP, men fanns så sent som 2004 fortfarande med på BNP:s egen lista över broderpartier.

Vidare har Sverigedemokraterna haft kontakt med Euro-Nat, en organisation skapad av franske Jean-Marie Le Pen. Euro-Nat fungerade som en mötesplats för några av Europas mest extrema partier. I slutet av 1990-talet var Euro-Nat mycket aktivt, men tycks nu ha avsomnat.

Kontakterna med partier ute i Europa har dock flera gånger orsakat Sverigedemokraterna problem, framför allt när deras partiledarna slinter med tungan. Jean-Marie Le Pen sade till exempel 1987 att Förintelsen var en historisk "detalj", något som orsakade stora rubriker i hela Europa. Hittills har dock Sverigedemokraternas strategi varit att försvara broderpartierna. Le Pens uttalande avfärdades följaktligen av Sverigedemokraterna som "lögn" och "förtal".

På senare tid har Sverigedemokraterna fokuserat på ett fåtal partier ute i Europa. Det handlar framför allt om Dansk Folkeparti och Front National. Valet i Danmark 2001 då Dansk Folkeparti blev landets tredje största parti var något av en uppenbarelse för Sverigedemokraterna, som därmed fått ett parti att använda som föredöme. Förtjusningen tycks dock inte vara ömsesidig - Dansk Folkeparti uppger att partiet inte har några offentliga kontakter med Sverigedemokraterna.


Kapitel 10


Sverigedemokratisk medieretorik

Sverigedemokraterna utmålar invandrare som brottslingar. Under januari 2004 handlade till exempel mer än var tredje nyhetsartikel på SD-Kurirens hemsida om invandrare som begår brott. I vissa fall har Sverigedemokraterna också lyckats framgångsrikt med att föra ut detta budskap i medierna. Ett sådant exempel är gruppvåldtäkten i Rissne, då Sverigedemokraterna genom flygbladsutdelning och kampanj, lyckades få medier att skriva om de misstänkta gärningsmännens invandrarbakgrund.

Ett mer aktuellt exempel på hur Sverigedemokraterna lyckats få ut sitt budskap i medierna är de många artiklar som skrivits efter att partiet i flera kommuner föreslagit att bärandet av slöja eller burka ska förbjudas i skolorna.

Quick Response har granskat hur Sverigedemokraterna skildras i media och konstaterar bland annat att partiets företrädare ofta kommer alldeles för lätt undan i jämförelse med andra partiers företrädare - de får till exempel inte följdfrågor i samma utsträckning. Journalister tycks också ofta ta för givet att det räcker med att skriva att Sverigedemokraterna är ett "främlingsfientligt" parti, utan att närmare förklara varför.

Sverigedemokraterna själva ser den mesta publiciteten som god publicitet. De gånger partiet utsätts för kritiska granskningar avfärdas kritiken oftast som en del i en konspiration mellan medier och politiker - och stärker på så vis medlemmarnas egen grupptillhörighet genom att skapa en känsla av att partiet är utsatt för en sorts attack från det omgivande samhället.

Köp boken
Expo

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg: