Sverigedemokraterna och avhopparen

Publicerad 2004-06-03
Tommy Funebo är en destruktiv person, rasar Sverigedemokraternas partiledare Mikael Jansson. Det är i princip Janssons enda kommentar till media då hans förre nationelle partiorganisatör med dunder och brak hoppat av från Sverigedemokraterna och lämnat över flera tusen sidor interna partidokument till arvfienden Expo. Dessa dokument utgör nu stommen i boken Sverigedemokraterna från insidan som Expo och Hjalmarson & Högberg förlag kommer ut med denna vecka.

Jo, Tommy Funebo kan förmodligen uppfattas som en "destruktiv person" från Mikael Janssons horisont. I återstoden av samhället torde han betraktas som en person med ett visst mått av civilkurage. För första gången sedan Sverigedemokraterna grundades har en person i ledande befattning fått nog och tagit bladet från munnen.

I samband med den stora fraktionsstriden mot Hembygdspartiet i mitten av 1990-talet satt jag en kväll och pratade med en avhoppare från Sverigedemokraterna. Personen i fråga hade lämnat SD på grund av de interna bråken men hade till skillnad från flertalet andra avhoppare valt att inte gå till Hembygdspartiet. Det var ett nazistiskt parti och avhopparen i fråga var inte nazist. Han hade sent omsider insett att han inte heller var Sverigedemokrat. Hans analys var enkel. Sverigedemokraterna var inte ett demokratiskt parti och följaktligen hade han inget i SD att göra. Han var nämligen demokrat – om än ärkekonservativ.


DENNE AVHOPPARE VAR förvisso inte partiorganisatör eller styrelseledamot, men hade en position som gav honom ett visst mått av insyn bakom kulisserna i partiet. Den historia han hade att berätta om det dagliga livet i Sveriges "mest demokratiska parti" – det här var alltså på den tid då styrelsen till hälften bestod av öppna nazister – var tämligen bisarr. Jag föreslog att han skulle gå ut offentligt och framträda med sin berättelse. Det ville han inte.

Orsaken var enkel. Han var rädd att det skulle få konsekvenser. Han var rädd att det skulle föranleda hotelser och till och med våld mot honom. Han visste vilka figurer som utgjorde partiets torpeder (några av dem finns fortfarande kvar i ledande befattning) och han visste hur andra avhoppare eller interna kritiker hade behandlats.

Några av dessa avhoppare, till exempel en av partiets grundare, hade utsatts för en lång hatkampanj som till och med drabbat hans föräldrar då två ledande medlemmar smög omkring i busken utanför deras bostad. En annan partikritiker som var känd från närradiosändningar i Stockholm misshandlades så grovt att han hamnade på sjukhus. Den avhoppare jag pratade med hade nyss blivit småbarnsförälder och ville inte utsätta sig för sådana risker. Det är begripligt. Han tog steget att lämmna information och försvann därefter i tysthet ut i kulisserna.


AV EN SLUMP stötte jag ihop med honom för något år sedan – i dag är han moderat och trivs förträffligt med tillvaron. Han bor i småstad och har politiska förtroendeuppdrag. Mötet med mig var en påminnelse om den tillvaro han hade haft för tio år sedan. Han såg generad ut. Då vi drack kaffe visade han bilder på sin dotter. Han skakade på huvudet och sa att han inte kunde begripa hur han en gång i tiden hade varit så korkad att han gått med i ett "nationellt" parti.

– Det är ingen som vet att jag var med i Sverigedemokraterna på den tiden, sa han. Jag har faktiskt aldrig berättat det för någon. Jag är rädd för att det en dag ska avslöjas. Det vore en katastrof för mig.

Varför det?

– Därför att det naturligtvis kommer att vinklas på ett sätt som skulle skada min politiska verksamhet och det parti jag idag är med i.

Okej. Det är en begriplig förklaring. Det är en del av avhopparens vardag. Nu tror jag för all del att just den här avhopparen inte kommer att drabbas av dramatiska problem. Han är fortfarande (som han uttrycker det) konservativ, men han är inte rasist och han har framför allt aldrig varit nazist. I några korta tonår var han med i Sverigedemokraterna. Han kommer inte ens ihåg varför han blev medlem, mer än att en kompis var det och att det söps ordentligt på kompisgängets fester.


NÄR TOMMY FUNEBO nu hoppar av från Sverigedemokraterna står han inte inför en avundsvärd situation. Han är – som han själv uttrycker det – konservativ men inte rasist. Han är dessutom demokrat vilket innebär att han i ett antal år varit medlem i fel parti. Han är arbetslös och har inte alltför lysande utsikter att i en nära framtid hitta en arbetsplats där man är beredda att acceptera en avhoppare från ett ökänt nationellt parti.

Varför gick han med i Sverigedemokraterna?

Den frågan kan han möjligen inte helt förklara ens för sig själv. Det brukar vara så. Man går med i ett parti av Sverigedemokraternas karaktär av endera två skäl.

Antingen är man i grund och botten antidemokrat och omfamnar vissa fascistiska eller nationella ideal som till exempel antisemitism eller rasism.

Eller så är man inget av det ovanstående men upplever ett främlingsskap gentemot de normala demokratiska partierna – man uppfattar det som att det etablerade samhället på något sätt inte räcker till eller inte arbetar för medborgarnas bästa. Jag tror att det är ungefär av det skälet som Tommy Funebo gick med i Sverigedemokraterna.

Det fascinerande med avhoppare är att nästan alla berättar nästan identiska historier. De rycktes med av något skäl som de knappt kan förklara för sig själva i efterhand – de kan ha fastnad för ett klistermärke eller läst ett flygblad eller haft en kompis som ledde in dem i rörelsen. De kommer in i partiet med goda intentioner och inser inte att de i själva verket har hamnat i en politisk sekt där helt andra regler, koder och lagar gäller jämfört med det normala samhället. Det bisarra blir vardag. Hatpolitik blir rutin. Konspirationsteorier blir normaltillståndet.


DÄREFTER INFALLER EN period av anpassning. Det är under denna period som agnarna skiljs från vetet i sekten. De som inte kan anpassa sig försvinner ganska omgående. De som försöker anpassa sig och leva upp till krav på beteenden, åsikter och intern retorik kan stanna. De måste då ofta göra våld på sig själva.och sina egna åsikter.

Tommy Funebo berättar att han i efterhand upplever att han har varit naiv – han har trott på försäkringar och löften och han har velat tro att skönhetsfläckarna i partiet var kvarvarande rester på väg att suddas ut. Detta självbedrägeri går till en viss gräns, men förr eller senare kommer det ögonblick då den tvivlande aktivisten måste fatta ett beslut. För Tommy Funebos del betydde det att han var tvungen att lämna Sverigedemokraterna. Det blev ett anständighetskrav.

Det normala är att avhopparen i tysthet försvinner ut i kulisserna. Tommy Funebo valde den besvärliga vägen vilket innebär att han utsätter sig för Sverigedemokraternas (och andra nationella grupper) hat. Han förmår inte att ljuga. Han berättar sanningen om vad han upplevde i Sverigedemokraterna.


YTTERLIGARE EN SKILLNAD mellan Tommy Funebo och vanliga avhoppare är att han kan backa upp sina påståenden med dokument – styrelseprotokoll, budgetförslag, organisationsplaner, intern e-post och till och med bandinspelningar från ytterst sekretessbelagda krismöten.

Tommy Funebos avhopp kommer att sätta spår i Sverigedemokraternas partistruktur. Det kommer att ta ett år eller till och med längre tid innan konsekvenserna uppenbaras.

Dels innebär det att i stort sett alla de påståenden som partiets kritiker gjort – däribland Expo – nu kan dokumenteras i partiets egna papper. Då vi hävdar att SD är ett antidemokratiskt nationellt parti så kan påståendet styrkas.

Dels har vi fått en ovärderlig kunskap om hur livet ter sig bakom den politiska sektens slutna fasad – det som partiledningen till varje pris vill dölja för vanliga partimedlemmar. Något är fel i ett parti där den interna debattnivån når en röstnivå där anställda på partikansliet beskrivs på följande vis:

"[Han är] lat, gravt alkoholoserad, feg, snål, introvert, saknar initiativförmåga, oekonomisk, asocial, slarvar med hygienen, nedlåtande attityd mot människor som inte super eller sitter i styrelsen…"

Men han är ju nationell. Det är det som räknas i partiet.

Tommy Funebo säger att om vanliga medlemmar hade insyn i partistyrelsens verksamhet så skulle de bli rasande över hur verksamheten sköts. Det är därför vanliga medlemmar inte har insyn i Sveriges mest demokratiska parti. Om de ska få den insynen så måste de läsa böcker som Expo ger ut. Och det är därför Mikael Jansson kallar Tommy Funebo för en "destruktiv person".
Stieg Larsson

Verktyg: