Andres Lokko förvånas över den nationella musikens uppenbara svårigheter att nå utanför de egna leden.
© Expo

Det vita oljudet

Vit makt-musiken är ett av extremhögerns viktigaste propagandaredskap. Men hur bra är egentligen musiken? Expo lät musikrecensenten Andres Lokko tillbringa två veckor med nödrim och plakatrefränger.

"Vi lever i en alltmer krympande och gränsöverskridande värld och i en sådan är det viktigt för människor att känna hemhörighet i sitt eget land och att människor känner sin nationella förankring. Om inte vi Svenskar får känna aktning och stolthet över vårt eget land utan att bli kallade rasister så är det svårare att visa andra respekt för deras identitet och särdrag.”

Detta är ett citat från den nationalistiska poporkestern Ultima Thules hemsida som pryds av svenska fanor mot en klarblå himmel. Strax därpå skriver de i samma manifest – eller vad man ska kalla det – att deras kritiker inte borde, jag citerar: ”använda ordet ’rasism’ som ett skällsord” samt att ”vi har tagit fasta på vår rätt att vara stolta över vårt eget land och vi accepterar inte [att] några obskyra proffstryckare [sic!] ska sammankoppla vår musik med rasism och nazism.”

Ok. Då vet jag. Men eftersom jag är själva antitesen till ”obskyr” proffstyckare så kan jag ju berätta att även jag givetvis sammankopplar Ultima Thules musik med rasism och högerextremism, i synnerhet efter att ha läst deras egna och mycket märkliga ”avståndstagande”. Och jag gör det på samma sätt som jag för all framtid sammankopplar deras forne sugardaddy Bert Karlsson med Ny Demokrati, Sveriges en gång största framlingsfientliga parti, snarare än med schlagerfestivaler och Fame Factory.

När jag relativt nyligen, mitt i den Fame Factory-koma Sverige hamnat i, påpekade detta i en krönika i Expressen svarade Bert Karlsson dagen efter att han absolut inte är invandrarfientlig men i samma genmäle, bara några rader senare, spottade han ur sig den avsevärt mycket ärligare kommentaren att jag givetvis skulle hålla med om hans åsikter om invandringspolitiken om jag var hundraprocentigt svensk. Vissa ränder går aldrig ur.

Musiken som traditionellt ackompanjerar denna högerextremistiska gråzon och de grader i helvetet som skiljer luddigt ”nationalistisk” musik från uttalat nynazistisk propaganda kan vara svåra att upptäcka med blotta ögat. Utan texthäfte i handen kan de kalla den vad de vill. Men om man, som ett tankexperiment, väljer att stanna där och faktiskt försöker – hur svårt det än verkar – att bortse från lyriken – hur låter då egentligen Det Vita Oljudet?

Det första som slår en är just vilken enorm ansträngning det är att frikoppla musikens eventuella kvalitéer från den politiska agendan. Och är det ens eftersträvansvärt? Efter att under några veckor ha ägnat oproportionerligt mycket tid i sällskap med detta som oftast kallas vit makt-musik så är svaret: Nej.

Frågar du utövarna av den här musiken själva ser de förmodligen en oerhörd bredd. Från Division S högst primitiva metal (litegrann som den brukar låta när Beavis & Butthead målbrottssjunger med i en Judas Priest-video), en svårförklarlig kärlek till Ebba Grön (i synnerhet när det är dags för albumets ”finstämda” ballad), urvattnad ska och psychobilly (så som rockabillyn lät när den mötte det som återstod av punken i 80-talets början) ända fram till hyfsat välkamouflerad dödsmetal.

Och så Det Vita Oljudets allra märkligaste subgenre – en förvånansvärt (i alla fall i denna kontext) subtil annektering av nationalistiska och pronazistiska visor från 20- till 40-talet.

Men det som är Det Vita Oljudets minsta gemensamma nämnare är hur våldsbenägen den alltid framstår som. Den är nästan undantagslöst beredd att slå sönder flaskan mot bardisken för att trycka upp den i ansiktet på första bästa oliktänkande.

Samtidigt som våldsglorifieringen är den här musikens starkaste försäljningsagument är det också just den som sakta men säkert gjort genren allt mer marginaliserad och obetydlig, omöjlig att ta till sig för någon annan än de redan övertygade. Chansen/risken att någon som inte redan har ”Blod & Ära” tatuerat över halsen någonsin trillar över musiken vi pratar om är obefintlig. Den är helt enkelt alldeles för undermålig. Varför är den då det?

Ett av grundproblemen är den i sammanhanget ideologiskt korrekta ambitionen att under inga omständigheter låta sig influeras av ”svart” musik. Detta ställer givetvis till med problem och kräver både skygglappar och avancerad historierevidering. I och för sig ligger det här i högerextremistens natur, men håller vi oss endast till det musikaliska uttrycket blir det djupt komiskt, lika obehagligt som omedvetet underhållande.

För en genre som i texter – och inte minst i sin estetik – slår sig för bröstet med sina historiekunskaper är det förstås fascinerande att se hur den musikaliska bakgrund som genomsyrar allt de gör givetvis går att härleda till samma ”svarta” rötter som all modern musik vilar på.

Man behöver inte gå långt bakåt för att rita en röd tråd från inspirationskällor som metal, punk och en ständigt återkommande stelopererad version av ska som går raka vägen tillbaka till svart r´n´b, soul och jamaikansk musik. Den är givetvis bortskuren med kirurgisk precision från musik i fråga men lik förbannat behöver man bara gå tillbaka ett led eller två för att hamna hos svarta innovatörer. Detta tar oss automatiskt till nästa problem – omöjligheten för musiken att utvecklas.

Det Vita Oljudet har ju högst oretoriskt stängt så gott som alla de dörrar till inspiration som står vidöppna för all annan politisk musik. Enda vägen framåt stavas således metal. Den enda musiken här ute på högerkanten som antyder någon musikalitet är den som tagit steget fullt ut i just renodlad metal.

Det mest uppenbara exemplet är Triskelon – döpta efter en flamländsk variation av hakkorset – som för det otränade örat lätt kan misstas för relativt avancerad och mörk shortsmetal tills man inser att de egentligen är nazister från Trollhättan och genast återgår till att lyssna på Korn igen.

Medan Fyrdungs brötiga avart, Endless Prides kängpunk-hybrid och Vit Aggressions anglofila oi saknar alla de musikaliska förutsättningar som krävs för att lura någon annan än den redan välvilligt inställde. Ironiskt nog präglas mycket av musiken av samma naivistiska – jag hatar att använda nästa ord i den här kontexten men kan inte låta bli, kom ihåg att vi för ett ögonblick lovade att förtränga vad texterna handlar om – charm och amatörism som kännetecknade det svenska 70-talets progg. Stelt och yxigt med nödrim och plakatrefränger upprepas samma slagord i text efter text.

Ofta är det väldigt svårt att se varför de valt musiken som plattform. Det låter som om de sjunger med största motvilja, nästan under pistolhot. I ett mer oskyldigt popsammanhang hade man som kritiker enkelt kunnat säga att de sjunger för att de inte har något val.

Men man måste ändå undra varför inga andra influenser tillåts få plats i den här slutna världen. Var är countryinfluenserna? Var är de radiovänliga powerballaderna? Var finns melodierna som får den potientiella radhusrasisten att slentrianheila vid utegrillen?

Med lite god vilja hör man dem hos konstellationen Motståndssånger, arvtagare till Svensk Ungdom, som är den enda pedagogiska musik jag hört i genren. Hos Motståndssånger möts svensk folkmusikton, väna flickröster och den svenska visans uppdaterade svar på Darth Vader (där vi kanske kan se Thåström och Stefan Sundström som Luke Skywalker och Han Solo?) på Junibacken. Där uppnås just den effekt jag tror all politiskt musik eftersträvar. Musiken puttrar på, man sätter på en kopp kaffe och börjar sakta nynna med i den trevliga lättnynnade refrängen: ”Svenskarnas Sverige det finns inte längre/Vårt Sverige är multikulturellt/Ja, vårt Sverige är multikulturellt/ Svenskarnas Sverige det finns inte mer…”

Andres Lokko
Andres Lokko

Verktyg: