Film för tolerans

I Stockholm hölls den 20-22 april dokumentärfilmfestivalen "Människan i världen". Det är en internationell festival som handlar om mänsklig värdighet och tolerans – sett från Förintelsens horisont. Den har getts vartannat år sedan 1999. 200 bidrag från hela världen inkom i år till festivalens organisationskommitté, varav tjugo stycken visades under helgen.

Filmerna med direkt koppling till Förintelsen dominerar helgen, vars stora dragplåster var "Porträttfotografen", en polsk dokumentär om före detta Auschwitzfången Wilhelm Brasse. Brasse var porträttfotograf och fick i uppdrag av nazisterna att dokumentera samtliga fångar – ofta bara timmar innan de sändes till gaskammaren. När befrielsen av Auschwitz närmade sig gömde Brasse undan negativ och fotografier, vilket ledde till att 50 000 bildbevis på nazisternas övergrepp bevarades till eftervärlden. Brasse själv kunde aldrig förmå sig att återuppta sitt yrke efter befrielsen, i alla människor han fotograferade såg han Auschwitzfångarna och deras skräck.

I Berlin räddades 2 000 judar undan döden av vanliga tyskar som inte upplevde sig ha något annat val än det medmänskliga. I den ryska "Frågor till Gud" spårar regissören Alexander Andreev dessa vardagshjältar. I "En pojke och en flicka" av den polska regissören Slawomir Koehler minns en man och en kvinna sin barndom i Warszawaghettot. Deras berättelser visualiseras med arkivbilder och dokumentären glider på så sätt mellan nu och då. Svartvita bilder på utmärglade människor och lik som dumpats på trottoarerna varvas med dem från dagens Warszawa. Över en av massgravarna har man byggt ett parkeringsdäck, konstaterar den nu vuxna pojken med en påtagligt svårtolkad blick.

Bland de dokumentärer som saknar en omedelbar koppling till Förintelsen är det starkaste bidraget den polsk-ryska dokumentären "Barnen från stationen Leningradsky". Regissören Hanna Polak har dokumenterat ett par av de 30 000 hemlösa barn som lever i och kring tågstationen Leningradsky och försörjer sig genom tiggeri och prostitution. Det är en smärtsam berättelse om konstanta övergrepp och ständig rädsla. Barnen är utsatta för vuxenvärldens fullständiga godtycke och vittnar om hur de misshandlats av sina föräldrar, av barnhemspersonal och av polis.

Tårarna är, av naturliga skäl, gemensamma för samtliga av festivalens filmer. Kollektiv sorg som visas genom personliga tragedier och gör att gråten sprider sig också i biosalongen. De flesta av festivalens dokumentärer är mellan 20 och 30 minuter långa. Det räcker. För efter ett par timmar är man liksom så utmattad av eländesintryck att filmerna har svårt att nå fram. Och ändå skulle det naturligtvis inte kunna vara på något annat sätt.
Anna Amnéus

Verktyg: