gk_henrik_rydstrom.jpg\

Henrik Rydström är fotbollsspelare i Kalmar FF och är skribent i Barometern och krönikör i fotbollsmagasinet Offside.
FOTO: Expo

Hat är inte alltid dåligt

Jag tror att det var säsongen 2000. Vi mötte Umeå i Superettan och i slutskedet hörde jag hur några ur vår klack utstötte apliknande ljud när Umeås svarte anfallare Steve Galloway hade bollen.

Efter matchen när mina lagkamrater, som inte hade hört det jag hörde, gick ut mot klacken och tackade dem för stödet på sedvanligt sätt, vände jag ryggen till. Även om det rörde sig om ett fåtal neandertalare ur vår klack kunde jag inte förmå mig att tacka övriga fans.

Istället letade jag upp Steve Galloway och bad om ursäkt för det som kom från läktaren. Hans ögon var vänliga när han svarade att det inte var någon fara, "jag är van". "Du ska aldrig vara van vid något sådant", replikerade jag, men insåg det naiva i min kommentar.

Jag tycker att man många gånger tillskriver oss spelare ett ansvar som vi aldrig kan leva upp till. "Hur kan ni tacka er klack när de ropade både det ena eller det andra under matchen?", kan jag få höra och då försöker jag förklara att dels kan vi spelare inte uppfatta allt som massan av fans sjunger och skriker, dels är fotbollsarenan ett forum som inte kan bedömas utifrån ordinära premisser.

På en arena ska det vara tillåtet att häva ur sig veckans uppbyggda frustration; det ska vara tillåtet för motståndarfans att bli förbannad på mig och vråla invektiv åt mig eftersom jag är där för att besegra den skrikande personens favoritlag. Och när två spelare börjar munhuggas på planen säger de saker till varandra som de aldrig skulle säga vid sidan om.

Men den verbala fajten handlar om att mäta varandra, att skaffa sig ett mentalt övertag eller åtminstone inte skaffa sig ett underläge och då är det egentligen inte så viktigt vad som sägs, utan att någonting sägs. Det är att slags poserande, ett positionerande.

Man kan tycka att det inte ska finnas något sådant inom idrotten, att vi är en stor, härlig familj; vi möts, vi kämpar, vi är föredömen och vi ska tävla i en anda av rent spel. Då säger jag: vilken verklighet lever du i? Fotboll handlar om att besegra en motståndare. Det är kontexten som vi aldrig får glömma.

Ivar Lo-Johansson skrev 1946 i Jag tvivlar på idrotten att det "harmoniska är dess [idrottens] värsta fiende och bekämpas därför också både med näbbar och klor. […] Det ligger i nöjets natur att det skall vara nedbrytande och förstörande, mer eller mindre visserligen, men där det är mer, så vinner det." Enligt Ivar Lo-Johansson är raseriet och rädslan två känslor som hör ihop med idrotten och som faktiskt får den att växa.

Jag säger inte emot. Men till skillnad från Lo-Johansson ser inte jag det som någonting negativt.

I moralpanikens Sverige får man dock inte diskutera sådana här saker. Tendensen i samhället går mot att utrota alla yttringar av aggressivitet, att fördöma det, och jag förstår givetvis varför. Men jag tror att det är fel väg. stället tror jag att man måste skilja på hat och hat; man måste skilja på den känslan som kan frigöra kraft, en positiv kraft, och på den som bara bryter ner och skadar. Men när vi klumpar ihop allting, när vi brännmärker alla former, omöjliggör vi diskussionen. Vi borde erkänna att i viss mängd kan destruktiviteten vara en grundförutsättning för vårt välmående.

Detta innebär inte att jag accepterar huliganism, våld eller hot som yttrar sig efter en fotbollsmatch. Tvärtom. Att AIK som förening kryper för en liten falang av sin på många sätt eminenta klack är ynkligt och att Lazio har uppenbara högerextrema grupper bland sina fans är sorgligt.

Men detta pack, detta yttersta bevis på mänsklighetens svartaste sidor och brist på värdighet, ska inte frånta oss andra rättigheten att för en stund släppa fram andra sidor av vår personlighet än de behärskade och sansade. Det destruktiva, det negativa och det brutala finns hos oss alla, och vi är många som faktiskt kan handskas med det. Som inte låter det sippra ut i våra ådror och förgifta oss. När vi reagerar och blir upprörda, skriker hemska saker, betyder inte det automatiskt att vi också kan gå ännu längre. Vi är många som kan hata, men bara för stunden, för att vår själ, vårt innersta, måste släppa ut det svarta. För att vi därigenom kan nå harmoni.

Att visa att man tar avstånd ifrån och vill utrota rasismen inom fotboll samtidigt som man värnar om rätten att på en arena få bete sig primitivt – är en intrikat och svår balansakt. Och vad gör vi med dem som inte har spärrarna? De som ser lockelsen i att överlåta sig, följa efter, marschera med i den osynliga skaran och låta sig förgiftas, frätas sönder av hatet fullt ut? Jag vet inte. Men jag tror att de skulle ha hatat lika mycket oavsett vad.
Henrik Rydström

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA