071003_kult_extremister.jpg\

Hatet mot demokratin

Hade de utomparlamentariska politiska grupperna fört verksamhetsberättelser hade man i dessa kunnat läsa om fönsterkrossning, brandbomber och hot mot politiska motståndare. Här gäller våld som politisk metod. I "Extremister" beskriver journalisten Magnus Sandelin de bokstavstrogna utomparlamentariska grupperna, vars medlemmar lever för "kampen".

I Sandelins fokus står tre olika politiska extremfalanger – nazister, autonoma vänsterextremister och fundamentalistiska islamister – vars anhängare varit inblandade i attacker mot civilsamhället de senaste åren. Först ut för granskning är "nazistcellen" från Västerås. Sandelin intervjuar några av de inblandade och försöker spåra uppkomsten till deras hat. Gruppen ägnade sig åt att krossa fönsterrutor på skolor och RFSL:s lokaler för att orsaka ekonomisk förlust hos kommunen. Allt enligt den modell som frontfiguren presenterat i sin förtäckt skönlitterära skrift "Revolution i välfärdstaten". Skadegörelsebrotten var första fasen i vad gruppen uppfattade som en arisk revolution mot samhället.

Men "Extremister" handlar alltså även om personer på vänsterkanten med en, milt uttryckt, svartvit världsbild. Sandelin beskriver hur en anställd på McDonald's i Nyköping 2006 fann en bomb på kundtoaletten. Bomben var skarp men ett tekniskt fel gjorde att den inte detonerade. Bakom dådet stod två aktivister i Antifascistisk aktion. Sandelin kritiserar "Bokkaféet" i Jönköping som tillhandahåller lokaler till samma grupp, men även det statliga "demokratibidrag" som går till Revolutionär Kommunistisk Ungdom. Han menar att det finns en naiv slapphänthet gentemot vänsterextrema ungdomar och spekulerar i om detta kan ha sin grund i föräldragenerationens eget politiska engagemang under vänstervågen.

Avslutningsvis skriver Sandelin om de unga män som i al-Qaidas namn kastade in en brandbomb i en vallokal i Kista i Stockholm 2005. Han intervjuar unga islamistiska fundamentalister som bland annat ägnar många timmar om dagen åt att slötitta på inspelningar av avrättningar genomförda av terrorister i andra delar av världen.

Sandelins tes är att dessa grupper, trots ett uttalat förakt för varandra, har likadana åsikter vad gäller våldsdyrkan, känslan av att stå ovanför lagen, konspirationstänkandet och hatet mot demokratin. Inte minst är antisemitismen, om än av skilda anledningar, högst levande i alla grupperingarna.

Bokens tilltal är trevande, rör sig mellan essä och journalistik. Sandelin antyder egna erfarenheter av pubertal radikalism och en tveksam hållning till begrepp som demokrati. Men dessa personliga referenser fyller ingen egentlig funktion. Och trots en uppriktig vilja att finna svaret på varför unga människor söker sig till extrema politiska rörelser, blir det hela mest svävande. Nazistiska sympatier förklaras med bland annat personliga tragedier eller en "taskig uppväxt". Och vad gäller de islamistiska killar som intervjuas i boken uttrycker den ena av dem rädsla för att vara psykopat. Mycket av deras tankar känns just så – snarare tvångsmässigt sjuka än politiska. Då är det svårt att dra samhällspolitiska växlar.

Extremister – en berättelse om politiska våldsverkare i Sverige
Magnus Sandelin
Bokförlaget DN
Anna Amnéus

Verktyg: