081130_bakgrund_1.jpg\

30 november - Dagen då man möter fienden

Publicerad 2008-11-30

(2008-11-30) Extremhögerns firande av 30 november har långa anor. Historikern Heléne Lööw berättar om en tradition som fått nytt liv.

Karl XII har sedan 1800-talet varit en omstridd person i svensk historia, kring vilken många vetenskapliga och politiska strider har stått. I Lund började studenterna redan 1853 att årligen fira Karl XII:s dödsdag med fackeltåg och kransnedläggning vid Karl XII-huset. Under första världskriget gjordes ett uppehåll i högtidlighållandet på grund av att de flesta studenter var inkallade.

När det blev tal om att återuppta firandet efter kriget, gick det inte att få majoritet för detta i studentkåren. Då grundades 1921 en fristående förening. Från 1921 till 1950 höll föreningen årliga fackeltåg den 30 november. Sverker Oredsson, hävdar i sin bok om Lunds universitet under mellankrigstiden och andra världskriget, att det är möjligt att se 30 november-föreningen som ett gemensamt företag för Lunds nationella och nationalsocialistiska studentklubbar och föreningar. I föreningens styrelse återfanns till exempel ofta de aktiva medlemmarna i dessa. Enligt Sverker Oredsson, var Karl XII något av ett föreningsband mellan det nationalsocialistiska Tyskland och delar av den svenska opinionen. När Adolf Hitler fyllde 50 år den 20 april 1939, uppvaktades han till exempel av Svensk-tyska föreningen och Samfundet Manhem med en Karl XII statyett.


1938 kom Karl XII och 30 november-föreningen att dominera kårpolitiken. Det hela började med att 30 november föreningen skrev till Lunds studentkår och begärde att kåren skulle överväga att göra högtidlighållandet till kårens officiella fest. Drivande i frågan var Sam Aurelius, som tidigare hade varit ordförande i Nationalsocialistiska studentförbundet, sektion Lund. Till förslaget hade även en redovisning av kostnaderna för 1937 års firande lagts - summan uppgick till 420,65 kr. Studentkårens beredningsutskott avstyrkte föreningens äskande, med motiveringen att firandet omfattades av alltför få deltagare samt att kostnaderna skulle medföra en avsevärd utgiftsökning för studentkåren.

Förslaget kom dock att behandlas vid kårmötet och där tillstyrktes Aurelius förslag med bred marginal (318 för Aurelius och 108 för beredningsutskottet). Efter kårmötets beslut diskuterades frågan av kårens beredningsutskott och representanter för 30 november-föreningen. När ärendet återvände till kårmötet, var förslaget att studentkåren skulle stå för 30 november firandet upp till en kostnad av 400 kronor samt att högtidstalet borde hållas av studentkårens ordförande. Deputerademötet tillstyrkte förslaget, men föregående års kårordförande Georg Borgström reserverade sig mot beslutet. Den 9 maj sammanträdde kårmötet, men mötet ajournerades.

Två dagar senare avgjordes frågan. Aurelius yrkade på att kårmötet skulle besluta att återuppta firandet av Karl XII:s minne i de former 30 november-föreningen föreslagit. I debatten hade Aurelius stöd av kårvicen Sven A H Svensson, samt av de framträdande medlemmarna i Nationella studentklubben Torsten Ljunggren, Gösta Lindeberg och Erik Melander, samt av NSAP/SSS partiideolog Per Dahlberg.

Den främste företrädaren för motsidan var Georg Borgström, som underströk att ett ja till förslaget var ett politiskt ställningstagande och han vädjade till alla politiskt neutrala studenter att rösta nej och slå vakt om kårens politiska oberoende. Vid omröstningen erhöll Aurelius förslag 320 röster och borgströms 146 – men detta var inte tillräckligt då två tredjedelars majoritet krävdes. En namninsamling företogs med krav om ett nytt kårmöte vilket hölls den 15 november – men inte heller denna gång lyckades Aurelius fraktionen få två tredjedelars majoritet.

1965 återupplivades föreningen av Lars Hultén. Vid sidan av fackeltåget den 30 november varje år arrangerade föreningen nationaldagsfirandet den 6 juni. 30 november-föreningen har även givit ut medlemsskriften Karolinskt i Lund, vilken i huvudsak har innehållit historiska artiklar och redogörelser för gångna års firande, rättsprocesser mot motdemonstranter och föreningens kamp för att få förnyade tillstånd till firandet.

Firandet har stundtals hållits under andra paroller än Karl XII, 1971 års parad i Lund den 30 november hölls till exempel under parollen "för det fria och eviga Sverige mot kommunismen, våld och förtryck." Högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag innehåller mer än kransnedläggningen. På förmiddagen den 30 november har det genomförts en så kallad gravrunda på en kyrkogård i Lund där medlemmarna tänder marschaller på avlidna medlemmars gravar. Det har även hållits en "högtidlig åminnelse och tyst minut för de hädan gångna", det vill säga de medlemmar och före detta medlemmar som eventuellt avlidit under det gångna året.


Under 1930-talet kom Karl XII-firandet – förutom av 30 november-föreningen i Lund – att tas upp framför allt av det nationalsocialistiska Lindholm partiets ungdomsorganisation - Nordisk Ungdom (NU). Karl XII:s dödsdag blev Nordisk Ungdoms speciella högtidsdag. Högtidlighållandet av den 30 november var under 1930-talet, inte enbart förbehållet nationalsocialistiska och extremnationalistiska grupper utan firades även av andra grupper i samhället, till exempel hölls stor flaggning och paradering av karolinska drabanter på Skansen med medverkan av Nordiska museet. Karl XII:s dödsdag högtidlighölls även inom krigsmakten till exempel vid krigsskolan på Karlberg. 1934 upphörde dock firandet på Skansen.

Under efterkrigstiden har det nationalsocialistiska och extremnationalistiska firandet av Karl XII varit koncentrerat till Stockholm och Lund. Men under 1930-talet firades Karl XII av nationella och nationalsocialistiska grupper på många orter i landet. Karl XII-kulten innehöll även betydligt mer än högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag. Nordisk Ungdom (NU) firade slagen vid Poltava, Narva och så vidare. De anordnade läger i karolinsk anda. Där det hoppades över svärd som hölls över brinnande eldar och svors trohet till "den karolinska hjältetraditionen". Det fanns särskilda instruktioner för hur firandet skulle gå till. I dessa uppgavs bland annat att om mötet hölls inomhus skulle en tavla eller byst av kungen finnas i anslutning till talarstolen, om högtiden hölls utomhus, skulle det i anslutning till denna bedrivas fälttjänstövningar i "karolinsk anda", om en krans nedlades vid något minnesmärke, skulle denna vara av granris med gula och blå band, på det enda bandet skulle det stå Nordisk Ungdom och på det andra Soldatkonung.

Det är en vanlig uppfattning att bråk i samband med firandet är något som kom under 1980-talet men så är det inte. Redan under 1930-talet förekom slagsmål i samband med Karl XII firandet. Vid Nordisk Ungdoms fackeltåg till Karl XII:s minne i Halmstad 1936 utbröt bråk och slagsmål sedan ett tusental motdemonstranter samlats för att förhindra manifestationen. Två personer anhölls och polisen tvingades eskortera NU-medlemmarna tillbaka till deras läger utanför staden. Om bråket stod i Hallands Nyheter:

"Det blev den vanliga cirkusen med polischock och dragna sablar, skränande folkmassor och smockan hängande i luften så som modern mellaneuropeisk civilisation kräver. I hastigheten såg man inte så noga vem man slog, varför en liten flicka, som råkade komma ivägen fick en karolinsk knytnäve i ena ögat!"

1937 utbröt upplopp i Kristianstad i samband med att NU den 4 och 5 december firade Karl XII:s minne. I samband med upploppen greps 11 NU medlemmar. Enligt, Joakim Berglund, var NU-medlemmarna bland annat beväpnade med större slidknivar och batonger. Om betydelsen av den 6:e (Gustav II Adolfs dödsdag) och 30 november för de så kallade nationella leden, stod följande att läsa i tidningen Ungdomsfronten 1941 (NSU);

"November i Sveriges historia - det är segerns månad och hjältedödens. Den ger oss minnet av inseglet på den svenska stormaktens skapelse. Den ger oss också minnet av den siste stormaktskonungens fall. November är krutrök kring slitna fanor, förda till seger över hjältekonungens lik, november är röken från facklorna vid likvakan i Tistedalen. Det är dimman över blodsbestänkta åkrar kring Lützen, det är dimman över löpgravarna vid Fredrikshall. Så blir oss i ofredens år 1941 november en sammanfattning av allt det, som ger vårt folks historia dess värde - segervilja och framåtanda i medgångens år, trohet och kamp till sista öret och sista blodsdroppen när vägen bar utför. Den sjätte november hyllar vi stormakten Sveriges främste skapare Gustav II Adolf. På månadens sista dag sänker vi fanorna för Carolus Rex och för det folk `som i sin storhets fall gjorde sin fattigdom ärad över världen."

30 november har under efterkrigstiden – i likhet med 1930-talet – inte bara varit en affär för de nationalsocialistiska grupperna, utan även för Nysvenska rörelsen (NSR) och senare, BSS, Sverigepartiet och Sverigedemokraterna. Under 1950-talet högtidlighöll exempelvis Nysvenska Rörelsens olika avdelningar Karl XII;s dödsdag. Följande skildring är hämtad från Karl XII firandet i Ellös 1951:

"Den 30 nov. högtidlighöll Nysvensk Ungdom i Ellös Karl XII minnet med ett medlems - och sympatisör möte på Söderlunds pensionat. Red Sven Samuelsson höll högtidstalet till Kung Karl och hans karoliner. Han framhöll bl a att det inte var bara konungens insatser på Europas slagfält vi beundrade, utan det var hans okuvliga ande, vars storhet framträdde som bäst under motgångarnas år. Inför de hårda tider som stunda för Sveriges folk ha vi mycket att lära av Karl XII och hans hjältar. Som en skarp motsats till demokratisk ungdoms resultatlösa pladder satte talaren NSU:s program för en aktiv lösning av ungdomens livsfrågor. Under kvällens samkväm, där levande ljus brunno på borden, som en symbol för lågan som ingen kan släcka, kärlekslågan till det land som sett oss födas och som i dag manar oss till handling, läste konstnären Bo Resmark dikten Karl XII av Per Engdahl och kvällen avslutades med en appell till fortsatt kamp under vasabanéret."


Det nationalsocialistiska firandet levde dock under efterkrigstiden kvar i form av Nordiska Rikspartiet (NRP) som från starten 1956 högtidlighållit minnet av Karl XII med kransnedläggning vid Karl XII statyn i Kungsträdgården i Stockholm. Kransen har alltid burit texten "alltid i ärofull hågkomst". Den gamla traditionen bland de nationalsocialistiska och extremnationalistiska grupperna införlivades således omgående i NRP:s ritualer och mytologi och band samman nutid och dåtid. 1956, var dock ett undantag då firade partiet 30 november i Göteborg, med bland annat tal av partiledare Oredsson.

Under 1960-talet handhades Karl XII firandet i Stockholm, vid sidan av NRP även av Kommittén för firandet av Karl XII:s dödsdag. Följande rekonstruktion av det dåtida firandet är hämtad ur en polisrapport från 1961.

Klockan är omkring 19.00 på kvällen den 30 november 1961. Människor börjar att söka sig till Karl XII:s torg i Stockholm. Vid halv åtta tiden på kvällen hade omkring 75 personer samlats vid torget. Det var en brokig samling människor, äldre herrar med cigarr och käpp som varit aktiva i årtionden, studenter som var medlemmar i NSR och unga pojkar i skinnjackor från NRP. Då klockan i Jakobs Kyrka slog halv åtta bildade tolv ungdomar med facklor häck framför statyn. Vid denna stod också en trumslagare och en ung pojke med en svensk flagga. Trumslagaren slog rytmiskt på trumman, en äldre man deklamerade en dikt. Enligt polisrapporten vidtog därefter följande;

"Under det att de församlade blottade sina huvuden i den snåla blåsten skred X gravitetiskt fram till statyns sockel, där han knäböjde och nedlade en krans. Sedan reste han sig och intog enskild ställning samt följde med huvudet konungens mot öster utsträckta hand. Därefter gjorde han helt om och gick sakta tillbaka. Hela hans uppträdande var patetiskt, vilket möjligen framhävdes av att han var iklädd en dålig kopia av en karolineruniform."

Efter X kransnedläggelse lade företrädare för Svenska Frontmän i Finland och NSR ned kransar. Ceremonin avslutades med armén tapto på trumma. Minneshögtiden varade i ca 20 minuter och förflöt utan några störningar.

I början av 1960-talet återupptog även Nysvenska rörelsens ungdomsorganisation Nysvensk Ungdom högtidlighållandet av Karl XII i Malmö. Och 1968 började Narvaförbundet och det reorganiserade Sveriges Nationella Förbund att högtidlighålla Karl XII. Samma år återupptogs, också, enligt Göran Oredsson motdemonstrationerna och bråken. Lars Hultén, däremot hävdar att bråken började i mitten av 70-talet. Han har följande förklaring till varför de återigen började ta fart:

"Nej historiskt sett så kan man väll säga att det här bråket har börjat efter Vietnam kriget i och med att, enligt min teori så gissar jag på att vänstergrupperna ju så länge Vietnam kriget pågick hade USA att demonstrera mot och då, och under de åren utvecklade sig ju en tradition att det skulle demonstreras mot någonting och det var då det gällde att hitta det och när då USA förlorade Vietnam kriget och det helt plötsligt inte längre fanns någonting att demonstrera mot fick de leta upp något annat att demonstrera mot"

Under 1970-talet firades Karl XII således av bland andra SNF, NSR och Nordiska Rikspartiet. 1972 anordnades firandet i Stockholm t ex av NSR och SNF. Ett hundratal personer hade samlats kring Karl XII statyn i Kungsträdgården - ett tjugotal motdemonstranter hade samlats och skrek burop som tystades ner av polis. Det hela avlöpte lugnt och fridfullt, med kransnedläggning, tal och marsch med blåsorkester. 1972 uppmärksammades firandet för första gången av Sveriges television. I ett inslag framställdes firandet som organiserat av NRP, vilket fick till konsekvens att Narvaförbundet och SNF, drog sig ur det tidigare gemensamma firandet.

Från 1972, firade de olika organisationerna vid olika tidpunkter och på olika platser i Stockholm minnet av Karl XII - en ordning som i princip har behållits sedan dess. Det har dock alltid varit så att människor gått mellan de olika grupperna och deltagit i samtliga firanden. I mitten av 1970-talet upphörde NRP med att anordna ett eget firande och uppmanade sina medlemmar att ansluta sig till SNF:s. 1978 anordnade dock partiet ett visst firande i Stockholm med möte i Medborgarhuset. Om 1974 års firande stod i DN;

"Rikspartiet radade sig med bleka nunor och blickade upp mot den ärrige krigarkonungen som för 256 år sedan stupade för en rockknapp. En väldig krans lades ned med gul-blått band och texten "ära och trohet". En dam steg fram med kraft i klackarna. Stannade i givakt, gjorde Hitlerhälsning. I nästa sekund flög de övrigas armar upp som järnvägssemaforer till samma Hitlerhälsning. Scenen var overklig, absurd. Tiden stod för ett ögonblick stilla ui det dansande skenbet från maschallerna. Vi glömde bilströmmen på Strömbron, den stinna fullmånen över handelsbankens tak, glammet från operakällarens entré. Vi kände bara en isande kyla som kramade hårdare än den vassa nordanvinden."

Utvecklingen under 1980 och 1990-talet mot allt mer omfattande kravaller och oroligheter fick dock NRP att helt upphöra med firandet, men enskilda partimedlemmar anslöt sig till andra gruppers firande.

1974 bildades Narvaförbundet, som uppges vara politisk obundet. Förbundets syfte är enligt var som uppges i stadgarna att vårda, upprätthålla och sprida intresset för svensksinnad tradition. Förbundets huvudsakliga uppgift är dock högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag. Narvaförbundet utger även medlemstidskriften Stenbocks Kurir, samt anordnar årliga sammankomster den 20 november på Narvadagen Narvaförbundet håller även en ceremoni den 30 november inne i Riddarholmskyrkan, med Karolinska uniformer och väpnad vakt, högtidstal, kransnedläggning vid konungens sarkofag och musik. Förbundet anordnar även sk karolinerresor för intresserade, bl a till Narva, och utfärder till andra historiskt intressanta platser. 1980 skickade Narvaförbundet in en anmälan till radionämnden med anledning av TV:s bevakning av organisationens firande. I anmälan poängterades bl a att föreningen endast var en förening för historiskt intresserade, att gruppen inte var rasister eller extremister.

Under 1980-talet handhades, fortfarande delar av Karl XII firandet i Stockholm av SNF. Dessa brukade träffas vid Operakällarens port, för att senare marschera till statyn i Kungsträdgården för att där lägga ner en krans.


På 1980-talet tillkom ett nytt element i firandet när skinnskallegrupper började göra den 30 november till sin speciella högtidsdag. De gamla organisationerna var inte odelat förtjusta i de nya inslagen och de allt mer upptrappade konflikter dessa kom att medföra. I samband med 1980 års 30 november-firande i Stockholm utbröt bråk och oroligheter. I Nordisk Kamp gavs följande lägesrapport;

"I samband med 30-novemberfirandet i Stockholm 1980 blev Narva-förbundets nationella uppmarsch utsatt för diverse organiserat pöbelupplopp och äggkastning. Bland annat har NRP fått sig rapporterat, att när uppmarschen passerade Judisk Centrum på Nybrogatan möttes den av bölande och hotgapande judar."

I Nordisk Kamp 1985, framfördes bland annat följande synpunkter på 1984 års 30 november firande;

"och hur har det nu blivit med 30-novemberhögtiden? Vi bortser från SNF:s kransnedläggning vilken genomfördes som planerad, men åberopar alla rapporter vi fått från övrigt agerande från sk nationella grupperingar, där NRP marscherade med, men med delade meningar. Man kan verkligen undra vad Karl XII har med skrän och skrik som "KROSSA KOMMUNISMEN", "STOPPA INVANDRINGEN" att göra. Detta ropat per megafoner och gapa i mun på varandra, dessutom banderoller och plakat. Sådana demonstrationståg ger väl ingen värdighet åt den 30 november och Karl XII?!...Dessutom berättas oss att de ´marscherande´ såg ut som bankrånare med halsdukar upp över nästipen eller mössorna neddragna över öronen, för att inte bli igenkända. Samt att nykterheten inte var den bästa."

Under 1980-talet blev Karl XII firandet i allt högre grad föremål för ett allt ökande massmedialt intresse. Dagarna före och efter den 30 november behandlades utförligt i radio TV, och tidningar. 1991 direktsände även ett flertal TV stationer firandet.

Nyhetsrapporteringen blev under 1980-talet – utan att arrangörerna egentligen åsyftat det – allt mer sammankopplad med flykting- och invandringspolitik och konfrontationer mellan olika ungdomsgrupperingar. Inte minst blev frågan om huruvida manifestationen överhuvudtaget skulle få hållas allt mer omdebatterad under 1980- och början av 1990-talet. Liksom motdemonstranternas uppförande. Etnologen Anna Lundström hävdar om 1991 års firande och mediabevakningen;

"Ord som frontlinje, anfall och krigsscenario användes flitigt i tidningarnas krigsretorik. Sådana metaforer skapar en ödesmättad ram och bidrar till att befästa den 30 november som en årlig dramatisering av konflikten mellan goda och onda krafter i samhället. Hyllarna omtalas genomgående som "nazister", "fascister", "skinheads" och "rasister" och de fick personifiera främlingsfientlighet och en missriktad chauvinistisk nationalism".

Under 1980-talet utvecklades successivt ett sorts årligt återkommande skådespel med Karl XII-firare, motdemonstranter, polis och media som huvudaktörer. Demonstrationerna kom att locka allt fler och fler militanta motdemonstranter och olika antirasistiska grupperingar av mer traditionellt slag. Rubriker som "Bråk kring nationalistiskt firande", "Flaskor och tårgas i attack mot polis" och "kravaller på gatorna", kom i allt högre utsträckning att dominera rapporteringarna. Polisingripandena kom också att bli allt massivare, liksom antalet gripna. 1988 greps till exempel 187 personer i samband med firandet i Stockholm och i Lund greps nära 400 personer 1993 och 150 i Stockholm.

Samtidigt uppstod en märklig debatt kring Karl XII som sådan, och framför allt om huruvida Karl XII var "rasist" eller "multikulturell". Försök att "återerövra kungen" har även gjorts från antirasistiskt håll. Debatten om kungen är dock inte ny. Med anledning av bråken i Halmstad 1936, stod följande i Hallands nyheter:

"Det är synd om Karl XII. Han får aldrig någon ro. Han utnyttjas på det mest raffinerade sätt för alla möjliga ändamål. När någon känner sig sugen på punch samlar han bara ihop några vänner och håller ett tal till Karl XII:s minne. Den absolutistiske hjältekonungen har således efter sin död kommit att förorsaka mycken dryckenskap…Nu har även nazisterna funnit att Kael XII kan utnyttjas på deras speciella sätt. Det finns nämligen någonting i den nazistiska terminologin som heter mönstringsmöte, och sådana hållas varje år i slutet av november i anslutning till Karl XII;s dödsdag. Säg mig någonting som inte Karl XII kan användas till?…Det är synd om Karl XII. Om han nu kunde se och höra hur ättlingarna till hans karoliner bära sig åt skulle kan skämmas över att en gång ha varit deras fäders kung. Karl XII hade nog sina fel, han som alla andra, men han var ju i alla fall en karl, och han skulle nog tycka att det tjugonde seklets ungdom kunde hitta på något nyttigare än att hålla "mönstringsmöten", för "befodran" inom nazistpartiet till minne av hans dödsdag. Och han skulle nog också tycka att svenska folket nu bode vara så pass balanserat, att det inte tappade besinningen inför en flock halvvuxna ynglingar, som larva genom en stad med facklor i händerna. Vi ha bestämt vansläktats."

1993 års firande i Lund, blev nog något av en besvikelse för föreningens starke man Lars Hultén, eftersom medlemmarna svek och han fick själv genomföra de ceremonier som varit förknippade med föreningens firande. 1993 års firande i Lund resulterade i omfattande polisingripanden mot motdemonstranter. Firandet i Stockholm förflöt lugnt med en massiv polisinsats. Firandet hade även föregåtts av vädjanden från bland annat hem och skola till föräldrar att försöka hålla sina barn hemma. På många håll i landet anordnades även anti-rasistiska demonstrationer den 30 november, bland annat i Eskilstuna, Örebro, Linköping och Sundsvall.


Varför firar man då Karl XII? För Per Engdahl var Karl XII vid sidan av Gustav Wasa, Gustav II Adolf och Gustav III en representant för den svenska staten. Det är Karl XII som reformator han beundrade. I Stormfacklan 1935, hävdades; "Vi nationalsocialister beundra hos karolinerna just denna vilja att följa om så hela världen sammansvurit sig mot dem." I samband med 1963 års Karl XII firande i Stockholm, arrangerat av NRP, gavs följande motivering till varför de så kallade nationella valt just Karl XII:

"Varför kan vi som små nationer stå självständiga när exempel Baltiska staterna och hela Östeuropa är förslavat? Jo vi har en sådan gestalt som Karl XII att hylla i nationens kamp, då historiens öden satt vår självständighet på spel. Därför hyllar sveriges nationella Kung Karl och hans karoliner varje år den 30 november."

Göran Assar Oredsson berättar att han sedan barnsben sett Karl XII som en hjälte. Om varför NRP kom att ta upp Karl XII firandet säger Oredsson;

"Personligen är jag något nostalgiskt lagd och detta har kanske präglat mitt inflytande över NRP:s göranden och låtanden i skeende som upptagandet av 30-november firandet...Vi var länge ensamma på "arenan" om detta 1960- och 1970-tal, men följdes senare upp och samlades från främst Nationella Förbundets sida och senare i gemensam uppvaktning, vilket togs illa upp av de "fina herrarna i de leden".

Om Karl XII firandets betydelse för rörelsen, vittnar också dessa rader ur en dikt publicerades i NRP-Bulletinen 1976:

"Bolsjevikpöblar oss NRP:are hetsar,
fast det oss bara mera sammansvetsar
Och inget kan vår hand från skyn sänka
Där vi står vid Karl XII;s staty och ser
en stjärna blänka."


Om vad Karl XII och den så kallade karolinska andan betyder för NRP kan även illustreras av ett citat från en artikel i Nordisk Kamp från 1961:

"Vi Nordiska Rikspartister beundra hos karolinerna just denna vilja att följa, om så hela världen sammansvurit sig mot dem. De gjorde sig hårda för alla intryck utifrån, i hård och enveten tro höllo de fast vid sin ledare. Vi vilja ej ha dessa tider tillbaka, men vi vilja ha tillbaka den anda, som förde våra förfäder fram och som drev dem rakt in i döden utan att de tvekade ett ögonblick."

I citatet dras indirekt paralleller mellan efterkrigstidens nationalsocialister och karolinerna, en koppling som är mycket vanlig bland efterkrigstidens grupper och i en artikel i Nordisk Kamp 1968 stod följande;

"Vad som kanske är det största hos Karl XII är hans gestalt som den ensamme mannen. Ensam och trogen sitt eget öde kämpar den nordiske hjälten sin kamp. Det går mot undergång - syns det. Men när kampen ändas och Valhall inträder, är segern vunnen. I den heliga sekund då hjälten faller för deras hand för vilka han var för stor, i den sekunden sluter han sig till de led, som givit vårt folk och vår ras direktiven att kämpa vidare i aldrig slocknad kamp."

I citatet framkommer den fascination för Ragnarök – den hopplösa kampen som ändå fortsätter mot den ödesbestämda undergången – som är så central i den nationalsocialistiska mytologin. För märkligt nog är nationalsocialisternas hjältar sällan segrarna utan förlorarna. De som tillsynes obevekligt vandrar mot undergången. På samma sätt som 1930-talets och efterkrigstidens nationalsocialister fascineras av Karl XII, gäller efterkrigstidens gruppers fascination av Tredje Riket inte egentligen dess storhetstid utan slutstriden, de sista dygnen innan tyskarna kapitulerade. Otaliga sånger, dikter och artiklar har t ex ägnats slutstriden om Berlin.

Det finns dock andra mindre emotionella eller mytologiska skäl till att man deltar i Karl XII firandet. En ung Sverigedemokrat besvarade 1992 frågan om varför han deltog i firandet av Karl XII i Lund som följer:

"ja nä men Karl XII varför jag överhuvudtaget åker ner till Lund för att hylla Karl XII det är för att retas va, med vänstermänniskor, därför att men nä, jag tror att det betyder något, för att det stärker national känslan, vi är tillbaks där igen va, det är det egna istället för att fira liksom Allendè så firar vi. Karl XII"

En ledande rasaktivist karaktäriserade Karl XII firandet som; "Karl XII har jag varit med, det är en schysst skinnhuvudtradition då men vilka organisationer jag varit aktiv för det vill jag inte säga:"

Karl XII firandet i Stockholm har enligt Anna Lundström i viss mån utvecklats till en kamp om territorium, i detta fall området kring statyn i Kungsträdgården, som enligt Lundström ligger i gränszonen mellan de områden (gamla stan) som behärskas av skinheadsgäng och det område (Kungsträdgården) som behärskas av invandrargäng. Högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag är en av de mest långlivade traditionerna bland de extremnationalistiska och nationalsocialistiska grupperna. En tradition som har förts vidare från 1930-talets organisationer, via NRP, SNF och NSR till våra dagars grupperingar. De återkommande konfrontationerna den 30-november gäller dock inte så mycket synen på Karl XII eller huruvida Kungen var rasist eller multikulturell – utan den 30 november har helt enkelt förvandlats till den dag då man traditionsenligt möter fienden.

Heléne Lööw
x x

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA