gk_nisha_besara.jpg\

Nisha Besara är chefredaktör för Dagens Arena, tidningen Arenas ledarsida på nätet.
Foto: PFP

Dags att lägga ner vi-och-dom-tänkandet

När riksdagen i närmast total enighet år 1997 beslutade om en ny integrationspolitik, var målet att komma bort från den konstruerade uppdelningen "svenskar" och "invandrare".

Den forna invandrarpolitiken skulle bort, den tillhörande invandrarretoriken likaså. Integration skulle innebära att det i Sverige fanns en grupp människor, bestående av nio miljoner individer, som staten skulle integreras med. Staten skulle ta hänsyn till befolkningens behov exakt så som de såg ut (integreras med sin befolkning) och inte utifrån föreställningar om två olika grupper och deras eventuella (kollektiva) behov.

Tio år senare kryllar det fortfarande av invandrare hit och invandrare dit i den politiska debatten. Vissa dristar sig så långt som att säga "utländsk bakgrund" i stället, men skillnaden är bara semantisk. Problemet är själva etiketteringen av en föreställd grupp, med före-
ställda homogena behov. Jag skulle önska att våra politiker vågar släppa de föreställningarna och förhålla sig till alla svenskar på samma sätt. Då skulle vi slippa stigmatisering, kollektiva särlösningar som inte fungerar och en känsla av ständigt ifrågasättande och alienation hos ungefär en miljon svenskar.

Men vad är det som gör att vi människor har ett evigt och till synes aldrig sinande behov av att klassificera varandra? Eller kanske ännu mer intressant, varför kan vi människor på ett intellektuellt plan inte frigöra oss från detta primitiva behov? Någon gång i forntidens laglöshet fyllde det möjligtvis ett syfte, ni vet, främling = farligt. Men att än i dag envisas med att ständigt etikettera våra medmänniskor ter sig helt vansinnigt. Och särskilt vansinnigt blir det när det sker från politiskt håll av de ledande företrädare som, i enlighet med den nya integrationspolitiken de själva antagit, borde förhålla sig till svenska folket som en samlad helhet. Men icke, de insisterar fortsatt på att dela upp oss i "svenskar" och "invandrare".

Denna svårighet – eller oförmåga – att släppa uppdelningen av befolkningen tror jag också är det som gör att de etablerade par-tierna varken kan eller vill bemöta Sverigedemokraterna. De etablerade partierna bekräftar nämligen aktivt vareviga dag Sverigedemokraternas världsbild – att det finns ett "vi" som är på ett visst sätt och att det finns ett "dom" som är på ett annat sätt. Och att dessa "vi" och "dom" aldrig kan skapa något gemensamt i detta land som vi alla delar. Därför ska både politik och statistik följa den snäva mallen.

Det här verkar inte riksdagspartierna förstå och det gäller samtliga partier, från höger till vänster. Därför är de extremt räddhågsna och vill inte ta i Sverigedemokraterna. Därför förbereder de sig för att möta Sverigedemokraternas potentiella väljare genom att rabbla upp siffror om vad "invandringen kostar" (självklart då mycket mindre än vad Sverigedemokraterna påstår att den gör) och hur fint det är med multikulti, vad det har bidragit med för Sveriges del.

Men den strategin fungerar inte – för då befinner man sig på Sverigedemokraternas planhalva. Då har man inte ifrågasatt det allra mest grundläggande i Sverigedemokraternas ideologi och verklighetssyn, utan tvärtom bekräftat den. Och spridit den vidare.

När man envisas med att dela upp befolkningen i två läger – även om det sker med all välvilja – blir det omöjligt att vinna kampen mot rasisterna.
Nisha Besara

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA