gk_rebecka_erici.jpg\

Rebecka Erici är 18 år och vinnaren i Expo och bokförlaget Natur och Kulturs kröniketävling Motdrag. Hon var en av 75 elever som lämnade in bidrag. Vinnaren utsågs av en jury bestående av Lars Berge, frilansjournalist och kolumnist på Svenska Dagbladet, Anna Amnéus, Expos kulturredaktör, författaren Jonas Hassen Khemiri, Martina Lorentsson, förlagsredaktör på Natur och Kultur och författaren Astrid Trotzig.
Foto: Karin Zackari

Vem får slösa på statens resurser?

Under min uppväxt har jag tillbringat cirka 86 timmar i diverse olika tandläkarstolar. Jag har opererats och medicinerats, analyserats och utvärderats. Utöver detta har jag tillbringat ett stort antal timmar i statliga läroverk utan att behöva betala ett korvöre.

Under mina första 18 stapplande år har jag varit en enorm ekonomisk börda för den svenska staten. Trots detta har tanken aldrig slagit mig att någon skulle granska hur mycket jag kostat. Enligt mig är ett sådant tankesätt omöjligt då siffror på ett papper aldrig visar den människa som finns bakom.

I Bromölla är tankegången en annan. Enligt Dagens Nyheters nätupplaga den 10 januari 2008 vill Sverigedemokraterna där reda ut vad enskilda människor kostar. Men då det är Sverigedemokraterna vi pratar om är det inte hela den svenska befolkningen som ska utredas, utan bara den specifika kostnaden för invandrare. Således vill de demokratiska svenskarna få oss att fundera på hur mycket invandringen kostar Sverige, men i sin iver glömmer de bort två viktiga faktorer.

För det första har de glömt bort att det faktiskt är människoöden bakom de stela ettorna och nollorna. Hur många kronor och ören kan man sätta ett liv lika med? Människor är mjuka, levande varelser som i bästa fall leker och hoppar. Guldmynt är kalla och stela och har ingen aning om hur det känns när hjärtat klappar. Det är en oerhörd skillnad.

Den andra faktorn Sverigedemokraterna lyckats glömma är att de bara räknar med en av summan i ledet. I debatten är det inga av

Sverigedemokraternas politiker som tar upp pengarna invandringen tillför landet. Att många invandrare betalar skatt till landet tycks ha fallit i glömska. För övrigt är det ingen som har velat utreda kostnaderna för mina oändliga tandläkarbesök. Vem vet, i slutänden kanske det är jag och inte min irakiska klasskamrat som har slösat mest på den svenska statens resurser.

Det är spännande att fundera över vem det är som kan sätta ett = mellan en människa och en summa. Hur värderar man en människa? Under slaveriets århundrade var detta säkerligen ett vardagligt problem. Kalle 514 kronor för hans starka muskler, Lisa 318 för de vita framtänderna.

I dag har vi kommit något längre, en människa anses av de flesta unik och ovärderlig. Därför blir problemet så mycket större när vi ska värdera hur mycket pengar Sverige har möjlighet att lägga ut när det gäller att hjälpa en människa.

Det är fräckt av mig att jämföra med slaveriet; till och med jag ser en viss skillnad i att ta emot någon och köpa någon för att få arbetskraft. Det jag vill komma till är det ohyggliga i att försöka sig på att värdera hur stora siffersummor vi är villiga att lägga ner på en människa.

Så avslutningsvis, hur är det nu, vem har rätt att leka med statens resurser? Är det jag, flickan med de sneda tänderna. Eller min irakiska vän, pojken som flydde från bomberna? Jag har inga svar, frågan är öppen för var och en att besvara. Vad jag däremot vet är att pojken och jag är unika och ovärderliga. Någon som pengar aldrig kommer att bli.
Rebecka Erici

Organisationer och begrepp i artikeln

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA