3-09_kult_dagbok.jpg\

"Vi är odödliga så länge minnet av oss lever kvar"


Ruth Maiers dagbok ett judiskt kvinnoöde
Jan Erik Vold, Norstedts (2009)
Ingen kommer att tro mig – en dagbok från paris 1942-44
Hélène Berr, Albert-Bonniers förlag (2009)

Jag tror att det är lika bra att det har blivit så här. Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande? Bekymra dig inte för mig. Jag ville kanske inte byta med dig.

Orden är österrikiskan Ruth Maiers, flykting i Norge, skrivna i ett brev som smugglats ut från fartyget Donau innan det lämnar Oslo i november 1942.
Samtidigt som Donau lämnar hamnen skriver Hélène Berr, i ett ockuperat Paris:

Var och såg Nicole uppträda. Simon på lunch. Han stannade kvar till halv sex, när jag kom hem från -Madame Jourdan var han -fortfarande kvar.

Några dagar senare är Ruth Maier död. 22 år gammal gasas hon ihjäl, direkt vid ankomsten till Auschwitz. Hélène Berr kommer inte undan, men det dröjer till mars 1944 innan hon deporteras. Hon dör i tyfus i Bergen-Belsen i april 1945, 24 år gammal.

Två unga kvinnor med fler beröringspunkter än att de var offer i Förintelsen. Båda var judinnor, födda i början av 1920-talet, uppvuxna i välbärgade och intellektuella hem. De var reflekterande, begåvade och båda skrev dagbok, nu utgivna.
Hélène Berr arbetade för en organisation som placerade judiska barn i familjer, samtidigt som hon drömde om att få ta sin examen i engelska vid Sorbonne. Texten präglas av hennes litterära talang och konstnärliga intressen. Tonen i dagboken, förd mellan 1942 och 1944, är till en början rätt oskyldig men snart kryper oron på.
Ruth Maiers, vars dagböcker löper från 1933 till 1942, framstår som intensiv och känslomässig. Hon skriver med en osentimental humor. Den litterära talangen är tydlig. Vardagliga reflektioner blandas med dikter och kortprosa. Hennes iakttagelseförmåga är skarp och mognaden djup. 1938 blir Ruth vittne till hur två SS-män örfilar en judisk man.

Jag, Ruth Maier, arton år gammal, frågar nu som människa om sådant får ske … Jag talar inte om pogromer, om trakasserier mot judar. Om att krossa fönster, plundra bostäder … Utan just denna örfil … Och jag säger till er alla, till er arier, engelsmän, fransmän som tolererar detta: Denna örfil har ni ansvar för, för att ni har låtit det ske.

I dagboksformen är författaren, huvudpersonen och läsaren en och samma. Självet talar till sig själv, betraktar sig, både distanserat och närgånget. Att skriva dagbok är ett sätt att se sig som den man är men också som den man vill vara. Det är personligt och privat. I Ruths och Hélènes fall blir det, över 60 år senare, en angelägenhet för tusentals potentiella läsare, inte minst i kraft av de litterära kvaliteterna.
Hélène Berr, i november 1943: "Det enda vi egentligen vet om själens odödlighet är att vi är odödliga så länge minnet av oss lever kvar." Dagböckerna överlevde sina författare. I det har de blivit odödliga, Ruth Maier och Hélène Berr. Deras dokumentation är vittnesberättelser om begångna brott, men framför allt drabbande berättelser om liv som levdes.
Louise Djurberg

Verktyg: