ox) led_sdkongress.jpg\

Det är bra att en debatt om hur medierna ska bevaka Sverigedemokraterna har tagit fart.

En nödvändig debatt

Publicerad 2010-02-26

Hur ska vi förhålla oss till Sverigedemokraterna i den kommande valrörelsen? Det vågar jag gissa är en av de vanligast förekommande frågorna på svenska nyhetsredaktioner just nu.

Om en månad ska Sverigedemokraterna presentera sina valsedlar och när det är gjort kommer partiet ta sikte mot riksdagen. Journalistkåren, vars uppgift är att granska och bevaka makten, känner paniken komma krypande. För när de politiska partiernas valstrategier omsätts i praktiken går nyhetsredaktionerna in i vad som bäst kan beskrivas som en politisk orkan. Partiernas utspel avlöser varandra och allt måste tolkas, bedömas och analyseras innan en eventuell publicering.

Riksdagspartiernas utspel
aktiverar främst den journalistiska reptilhjärnan. "Vi har hört det förr" suckar man på redaktionerna och agerar som man alltid gjort. Men när Sverigedemokraterna ska bevakas sätts alla rutiner ur spel. Den mest garvade av journalister får något förvirrat i blicken och ser ut att helst av allt vilja vara någon annan stans. Beröringsskräcken är utbredd och leder inte sällan till publiceringar som i bästa fall kan kallas udda.

Beröringsskräck var också ordet för dagen när den borgerliga tankesmedjan Timbro i veckan höll ett lunchseminarium för inbjudna gäster. Under rubriken "SD och redaktörernas val" intervjuades Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Pontus Mattsson, politisk journalist på Sveriges Radio, som förra året gav ut boken "Sverigedemokraterna in på bara skinnet". Jan Helin fick i höstas rejält med skäll när han deklarerade att Aftonbladet inte kommer sälja annonsplats till Sverigedemokraterna. Och lagom till att kritiken hade lagt sig publicerade Aftonbladet en debattartikel med starkt islamofobiskt innehåll signerad Jimmie Åkesson, något som fick klagokören att ta i från tårna om igen.

När Jan Helin pratade inför ett 60-tal lyssnare på Timbro, fick han chans att förklara sina beslut. Helin menar att han har ett publicistiskt uppdrag att tydliggöra vilka Sverigedemokraterna är. Detta gjorde han dels genom att tacka nej till Sverigedemokraternas annonspengar och dels genom att låta Sverigedemokraterna själv säga vad de egentligen tycker. Åtminstone, som han uttryckte det, slipper han kritik om att lida av beröringsskräck.

Vad man än må tycka om Jan Helins beslut så har han visat att han har en hållning i frågan om Sverigedemokraterna. Och ett välbesökt lunchseminarium på Timbro visar att debatten om hur vi som journalister förhåller oss till partiet är nödvändig.
Kajsa Lindohf

Verktyg: