Malmös nya ansikte

Publicerad 2010-07-23

Emanuel och Sandor är Malmöbor, invandrare och sverigedemokrater. Enligt dem är hemstaden inte längre vad det en gång var. Förr fanns 
tryggheten och varvet. I dag finns muslimerna.

Emanuel Martyris är inte nostalgisk, men det är synd säger han. Det är synd att de lade ner varvet för det skulle kunna gå att driva vidare. Han står nere vid Kockums gamla område i Malmö hamn. Malmövinden sliter i hans gråa hår. Han pekar stolt ut de gamla byggnaderna. Där gjorde de dieselmotorer, där ordnade de skroven.

Det ser annorlunda ut nere i hamnen jämfört med de åren då han tog cykeln från Rosengård genom stan ner hit för att stämpla in. Nu byggs det bostäder här, en av de stora industrilokalerna har förvandlats till ett modernt mediegymnasium och vid den plats som Emanuel och hans arbetskamrater skämtsamt brukade kalla Sibirien – för att det blåste och var kallt – har HSB byggt upp det jättelika bostadshuset Turning Torso.

Det är mycket som har förändrats sedan Emanuel kom från Grekland till Malmö i början av 1960-talet.

Inte bara i Malmö utan även för Emanuel.

Förr var han aktiv i vänsterpartiet. Men i dag har han lämnat partiet och i stället gått med i Sverigedemokraterna. Han representerar partiet i Rosengårds stadsdelsfullmäktige för att kämpa för den fråga som han anser vara den viktigaste i svensk politik – ett invandringsstopp.
– Jag är övertygad om att det är ett livsavgörande problem. Det kommer att bli en total konfrontation om de inte kommer på hur man ska lösa situationen.

Under sommaren 2006 publicerade Statistiska centralbyrån, SCB, en rapport om hur stor invandrarrepresentation partierna hade på sina valsedlar. Kristdemokraterna hade 15 procent, centerpartiet bara 7 procent. Hos socialdemokraterna hade 14 procent av kandidaterna invandrarbakgrund, hos moderaterna var motsvarande siffra 12 procent. Sverigedemokraternas andel var 16 procent.

Emanuel Martyris är en av dem. Han kom till Malmö som sjöman 1961. När hans båt lagt till vid Kockums för att repareras var han trött på sitt jobb. Han hade tidigare gjort ett misslyckat försök att stiga i land och bosätta sig i Venezuela, men det hade slutat med att han och hans vän sattes i fängelse.

I Malmö var det lättare.

Han gick in till Kockums och frågade om det fanns jobb för honom. Det gjorde det. När båten var lagad åkte han tillbaka till Grekland, packade sina saker och återvände till Malmö, ett Malmö som tog emot honom med öppna famnar men med misstänksamma blickar.
– Det var väldigt lugnt och folk var väldigt välkomnande. Visst, man kunde uppleva en viss kyla. Den som är främmande skrämmer alltid folk, det kvittar varifrån man kommer. När folk håller en viss distans så är det ett utryck för rädsla. Men jag kände mig omedelbart integrerad eftersom jag började jobba direkt.

Emanuel gjorde snabbt sin röst hörd i den nya staden och engagerade sig i vänsterpartiet.
– Var än grekerna befinner sig så pratar de alltid politik. Anledningen till att jag valde vänstern var att jag hade illsusionen att vänstern skulle befria mänskligheten från förtrycket, det var förstås fel.

I dag är han pensionär. Tiden i vänsterpartiet har han lagt bakom sig. Arbetstimmarna på Kockums har förvandlats till goda minnen och ett missnöje med att varvet lades ner.

Han sitter på sin stora balkong i sin hsb-lägenhet i Rosengård. Han trivs här. Det är en vacker vårdag. Utanför lyser solen på en klarblå himmel. Inne i köket skvalar p1 och kaffebryggaren puttrar.

Emanuel lever ett lugnt pensionärsliv, fördriver tiden med att spela piano eller åka motorcykel. Men det är inte det han vill prata om.
När vi sätter oss ner på balkongen börjar han att berätta om när Sydsvenskan skickade ett brev till honom inför hans 70-årsdag.
– De ville ha en bild på mig och undrade om jag ville skriva några ord om mig själv. Jag skrev att jag har bott i 45 år i Sverige och Malmö, att jag har varit politiskt aktiv i 30 år inom vänsterpartiet och att jag numera är en desillusionerad fritidspolitiker och pensionär.

Sydsvenskan fattade intresse för Emanuel och skickade en reporter hem till honom för att göra ett längre personporträtt.
– När intervjun kom med i tidningen var jag med på en flott bild där jag satt vid pianot och det stod att jag gillade att köra motorcykel. Fan tänkte jag. Piano och motorcykel är en bisak för mig. Det viktigaste för mig är politiken, men det kom inte fram.

Så nu ska han berätta om politiken, om vad som har gått fel i det svenska samhället. Han ställer fram en kopp kaffe på vaxduken och börjar.

Det handlar om tryggheten, säger han. Utan trygghet blir människor till vilda djur som gör allt för överleva.

Han har kvar delar av sin retorik från tiden i vänsterpartiet. Om det inte finns en etnisk homogenitet kan Sverige bli ett lätt byte för internationella kapitalister, förklarar han. Det handlar om en solidaritet som har försvunnit. Hans resonemang landar till slut i att invandringen måste stoppas. Att Sverige är på väg att islamiseras och att det inte finns någon som vågar prata om att invandringen är ett problem.

Egentligen har han tänkt så här ganska länge, men det tog ett tag för honom att veta var han skulle kanalisera det. Redan under 1980-talet gjorde han sig omöjlig inom vänsterpartiet i Malmö.

Kurt Sjöström satt tillsammans med Emanuel Martyris i kommunfullmäktige under 1970-talet och minns honom som en högerkraft inom partiet.
– Han tillhörde högern inom vänstern. Han tyckte inte att man skulle sjunga Internationalen och att det var meningslöst att fira första maj. Det var som om han gled åt höger utan att kunna hejda sig. För mig är det oförklarligt att han gick med i Sverigedemokraterna. Det är konstigt att en person som kämpat för Kockums och arbetarrörelsen har gått så långt.

Han minns att Emanuel lade stor vikt vid invandringsfrågan.
– Redan på 1980-talet pratade han om att de nya invandrarna kom och gav honom sämre status. Han ville begränsa invandringen. Även om det inte var uttalat så handlade det inte om den europeiska invandringen.

I samband med murens fall lämnade Emanuel vänsterpartiet. Sedan dess har han stått utanför politiken, fram till valet 2006.
– Jag tänkte att om man vill göra någonting så ska man göra det tillsammans med de som har samma tankar som dig, så enkelt är det.

De som hade samma tankar som honom var Sverigedemokraterna. Emanuel ringde upp sin gamla arbetskompis, den före detta moderaten och numera sverigedemokraten, Sten Andersson som hänvisade Emanuel vidare till partiets ideolog Mattias Karlsson.
– Vi pratade ganska länge, även om andra ämnen än flyktingpolitik. Han berättade att Sverigedemokraterna är för en skattefinansierad social välfärd, de tänker inte rasera den svenska modellen.

Det var inget lätt beslut att gå med i Sverigedemokraterna, förklarar Emanuel. Men det fanns inget annat parti som passade honom.

Emanuel menar att det är ingen annan som vågar prata om problemen med invandring. Han pekar på sitt eget bostadsområde; arbetslösheten, kriminaliteten och otryggheten är importerad, förklarar han. Därför måste invandringen stoppas.
– Jag har inte släppt mina ideal för en rättvisare värld. Men det finns ingen som kan övertyga mig om att man släpper in folk här för att man älskar dem, det är ett hyckleri. Ett land som blir osäkert och otryggt blir inte bra för någon.

Ena sekunden radar han upp exempel från tidningsartiklar han har läst eller tv-inslag som han har sett där han menar att det är tydligt att invandringspolitiken har gått överstyr. Andra sekunden är han sur för att ingen pratar om problemen, i alla fall inte öppet. Men han nämner kommunpolitiker och Malmöprofiler som i förtroende har sagt till honom att Sverigedemokraterna egentligen har rätt.

Han pratar om "invandrarna" till synes utan att reflektera över att han själv tillhör den gruppen. Han säger att han känner sig integrerad i det svenska samhället. Men att han inte känner sig som svensk.
– Om du sa att du betraktade mig som svensk så skulle jag bli upprörd.

Varför då?
– För det skulle betyda att jag blivit av med min grekiska identitet. Jag är både svensk och grek.

När jag ska ställa frågan om hur han ser på Sverigedemokraternas syn på integrationen avbryter han.

Idén med sverigedemokraternas politik är ju att man ska assimilera sig och bli en del av den svenska kulturen på något sätt…
- Inte assimilera sig, integreras är det rätta ordet. Jag är inte assimilerad, säger han.

Men målet med Sverigedemokraternas politik är ju att man ska assimileras, ser du något problem med det?
– Ja

Varför då?
– För att vi har religionsfrihet och alla ska få tro vad man vill. Man ska inte behöva vara med och fira midsommar om man inte vill det, alla människor måste ha lov att ha sin kultur. Men det är ett diffust ord kultur, för de som slaktade Fadime gjorde det på grund av sin kultur. Där måste man ha klara gränser.

Sverigedemokraterna säger att man antingen ska assimileras så att man blir svensk annars bör man inte vara i landet, var hamnar du någonstans då?
– Är du säker på att de säger det? För det har jag inte hört något om.

Emanuel blir plötsligt osäker, sedan säger han trevande.
– Jag är inte naiv, jag vet att det finns personer som drivits till Sverigedemokraterna av andra anledningar än jag.

När jag plockar fram Sverigedemokraternas principprogram för att fortsätta diskussionen om partiets syn på svenskhet försvinner Emanuel plötsligt in i köket. När han kommer frågar han vad jag tycker om tidningen der Spiegel, sedan slänger han ett temanummer om islamismen i Tyskland på bordet.

Under hela intervjun har han tassat runt ämnet islam, inte riktigt velat peka ut islam som ett problem, lindat in sina ord.

Det känns som om du tycker massa saker om islam som du vill inte vill prata om?
– Jag vill inte att man ska utveckla ett parallellt samhälle, jag tror det räcker så, säger han kort.

Efter en kort stunds tystnad fortsätter han.
– Man ser massa saker som har hänt i Europa. Jag tror att jag kommer att klara mig bra under de år som är kvar. Men med den flyktingpolitik som vi har så kommer vi att komma till en skärningspunkt då det blir konflikter.

I en annan del av Malmö, i ett brunt litet radhus, sitter lokföraren Sandor Herold. Om ett par timmar ska han gå på sitt skift. Nu bjuder han på kaffe i det dunkla vardagsrummet. Hans hund ligger på golvet och tuggar på ett ben, medan Sandor förklarar varför han redan i valet 2002 valde att rösta på Sverigedemokraterna.
– Jag sa så här, antingen röstar jag inte alls eller så röstar jag på Sverigedemokraterna. Jag skulle inte kunna rösta på något av riksdagspartierna för de tar nästan mer hänsyn till andra länders medborgare än vad de gör till sina egna.

Sandor Herold kom till Sverige som fyraåring sedan hans familj flytt från Ungern 1956. De hamnade på en flyktingförläggning i Ronneby men i jakten på jobb och bostad flyttade familjen i snitt en gång vartannat år fram till 1968: Enköping, Norrtälje, Västerås, Borås. Till slut hamnade de i Malmö, ett Malmö som han, precis som Emanuel Martyris, menar har förändrats radikalt under de senaste 20 åren.
– Låt mig säga så här, det var en svensk stad. Malmö är knappast en svensk stad i dag. Det är ett otroligt stort inslag av arabiskt inflytande, det står på arabiska i butikerna, man hör det arabiska språket, nästan alla affärsmän är araber, restauranger ägs av invandrare. Det var lugnare på den tiden, det har blivit mycket råare i Malmö.

Sandor berättar att han fick upp ögonen för hur den svenska flyktingpolitiken fungerade när han jobbade som tolk i asylärenden.
– Det var mycket lögner som de kom med. Jag upplevde att de här människorna inte tillför Sverige någonting om vi låter dem stanna.

Under andra hälften av 1990-talet kom han i kontakt med den invandringskritiska lobby-gruppen Folkviljan och massinvandringen. Trots att han kom i kontakt med personer nära Sverigedemokraterna gick han aldrig med, han har inte gjort det än. Inbetalningskortet som han beställde har han ännu inte skickat in. Han vet inte om han har tid och ork och att engagera sig politiskt.

Att han stödjer Sverigedemokraterna är det dock ingen tvekan om. Det är det fler och fler som gör, säger han. Även personer med invandrarbakgrund.
– Kritiken mot den förda invandringspolitken bland min generation av invandrare är mycket utbredd. De jämför med hur det var när de kom till Sverige, de fick inte gå på någon sfi till exempel, utan det var rätt ut i arbetslivet.

Han menar att det är skillnad på hans generation av invandrare och de som kommer nu. De som kommer i dag är mer krävande, säger han. Framför allt "araberna".
– Jag tror att det ligger i deras kultur att man skall man utnyttja staten så mycket som möjligt, visst fuskar svensken också, men i dessa kulturer tror jag att det är naturligare att fuska.

Han är van vid att folk kallar honom för rasist. Han brukar ta det med en klackspark. Men ibland, säger han, händer det att han tänker sådana tankar.
– Steget till att gå över till rasistiska tankar ligger nära när man rör sig i de här gränstrakterna måste jag säga. När man läser om ett rått överfall så tänker man fan nu är de i farten igen. Man får ofta höra att man inte ska generalisera, men det är lätt att göra det.

Precis som Emanuel Martyris skräms Sandor av det han kallar islamiseringen av samhället.
– Jag ser sakta men säkert hur det här samhället håller på att islamiseras. Det är mycket möjligt att man överreagerar, men om man tittar på hur det ser ut i andra länder så är inslaget av islam mycket större än i andra länder.
– Jag kan bara säga att när moskén brann för fem sex år sedan var det många jag träffade som sa "fan, det var synd att den inte brann ner helt och hållet". Och särskilt då när brandmännen blev mer eller mindre hindrade i sitt arbete där ute.

Tänkte du också så? Att det var synd att den inte brann ner?
– Du vill att jag ska vara ärlig antar jag, det hände att den tanken svävade förbi. Men nu brann den inte ner och vill de ha sin moské så låt dem ha den.

Anna Hagwall sitter på en trappa i vårsolen utanför Handelshögskolan i Stockholm. Sedan drygt två år tillbaka är hon andre vice ordförande i Sverigedemokraterna och den person med invandrarbakgrund som kommit högst upp i partihierakin.

Som tonåring förälskade sig Anna Hagwall i en svensk man på semester i Ungern. Hon gifte sig med honom och kom till Sverige som 19-åring. Sedan dess har hon bland annat jobbat som egenföretagare och om man ska tro henne, skött sig och anpassat sig till det svenska samhället.

Anna Hagwall menar att det är fler och fler personer med invandrarbakgrund som hör av sig till partiet. Och att det i hennes umgängeskrets, mest bestående av folk från Östeuropa, finns starka sympatier för partiet.
– De har lyckats allihopa, de har barn som har anpassat sig och de känner svenska familjer. De tillhör medelklassen och de vill att deras barn ska kunna fortsätta att leva som dem, därför stödjer de vår politik.

Hon menar att det finns en "klarsynthet" hos många av de med invandrarbakgrund som hör av sig till henne.
– De ser att det har gått snett med integrationen. Landet kan inte svälja den här invandringen. De söker en förklaring och en väg för att det inte ska bli värre, då har de hittat oss.

Hur många personer med invandrarbakgrund som är medlemmar i Sverigedemokraterna går inte att säga, det finns inte heller någon statistik över hur många med invandrarbakgrund som röstat på partiet. En sak är dock klar. De finns.

Och Sverigedemokraterna är noga med att lyfta fram dem.

I samband med att SCB publicerade siffrorna över invandrarrepresentation på vallistorna till valet 2006 jublade Anna Hagwall på partiets hemsida.

"Den här undersökningen borde en gång för alla ta död på de ständiga beskyllningarna om att Sd skulle vara ett främlingsfientligt parti. Det är faktiskt fullt möjligt att vara kritisk till massinvandringen och stå upp för den svenska kulturen utan att vara rasist."

Kanske är detta den viktigaste rollen invandrarna spelar i Sverigedemokraterna. Genom att peka på att de finns invandrare som röstar på partiet eller är aktiva i partiet menar partiet att man inte kan vara rasistiskt.

Men så enkelt är det inte. En person som är född i ett annat land än Sverige kan självklart i samma utsträckning ha en negativ inställning till människor från andra länder som en "infödd" svensk. Invandrarrepresentation är ingen garanti mot rasistiska tendenser. Däremot är det ett hjälpmedel i kritiken mot invandringen och invandrare. Anna Hagwall förklarade i en tidigare intervju med Expo att man som invandrare har möjlighet att säga saker som inte "svenskar" kan säga om invandringen.

Fenomenet med invandrare i partier som vill begränsa invandringen är inte på något sätt nytt eller unikt för Sverige. I Frankrike där Front National slagit igenom på en mycket bredare front än vad Sverigedemokraterna gjort i Sverige har det flera gånger uppmärksammats att personer som kom till landet under 1960-och 1970-talet numera stödjer Jean-Marie Le Pens hårdföra politik.

Tillbaka på Emanuel Martyris balkong. Trots hans okunskap om vad som egentligen står i partiets principprogram tycker han att han är en del av den "kulturella homogeniteten" som man menar krävs för att ett land ska fungera.
– Jag har sörjt lika mycket som en svensk över att de lade ner varvet.

Emanuel Martyris är långt från ensam i partiet med sin invandrarbakgrund. På ett sätt passar han, med sin syn på sin egna kultur, inte in i partiet.

På ett annat sätt passar han perfekt. Med sin starka kritik mot "islamiseringen" av Sverige blir han, oavsett hans grekiska bakgrund, bara ytterligare en i raden av sverigedemokrater som klagar över islams intåg i Sverige.
Daniel Poohl

Verktyg:

Efter granskning: Ekeroths närmaste medarbetare stängs av

Sverigedemokraterna stänger av Dick Abrahamsson, politisk sekreterare hos Kent Ekeroth. I Expos senaste nummer avslöjas att Abrahamsson tidigare arbetat för nazistiska och högerextrema medier. Hela Hälsingland har även uppmärksammat rysk propaganda på Abrahamssons Facebook.

Extremhögern vill inte ha en debatt

Analys, Daniel Poohl. Bokmässan har blivit ytterligare en plats där vi tvingas möta extremhögerns idéer. Men bara för att de finns där betyder det inte att de har en poäng.

Nytt nummer av Expo

Nytt nummer av Expo ute nu! En miljon flyktingar kom till Europa förra året. Endast 65 personer sökte asyl i Estland. Ändå exploderade rasismen. Och massor av mer läsning.