Våld mot politiker ett demokratiskt problem

Publicerad 2011-08-31

Våldet och trakasserierna mot Sverigedemokraterna fortsätter. Under kort tid har flera SD-politiker utsatts för attacker. Det är, precis som i alla fall av politiskt motiverat våld, förkastligt, fegt och ett fundamentalt brott mot demokratins principer.

Sverigedemokraterna har all rätt att vara upprörda över den utsatthet som blivit vardag för flera av partiets företrädare. Men är verkligen, som partisekreteraren Björn Söder hävdade i en intervju i P1 igår, media och etablerade politiker delansvariga för vad som drabbar partiet? Enligt Söder är det avhumaniseringen och den flata inställningen till vänsterextremismen som ger näring åt dem som krossar rutor, skickar hotbrev och misshandlar partiets företrädare.

I intervjun tog Björn Söder upp det faktum att partiet under den senaste tiden liknats vid både råttor och insekter. Tyvärr är det inte det enda exemplet. Det finns gott om politiker och journalister som i sin avsky inför Sverigedemokraternas idéer gått över gränsen. Avhumaniserande epitet hör inte hemma i den politiska debatten. Så enkelt är det. Sverigedemokraterna kan och bör istället bemötas med idéer och argument.

Men att utfallen mot partiet anger ett generellt tonläge som i sin tur triggar extremister är knappast troligt. Det finns många betydande olikheter mellan högerextremister, militanta islamister och militanta antifascister, men en sak delar de. Det är inte krönikor, ledare eller kommentarer i etablerad media som styr deras agerande. Det är deras egen svartvita världsbild. De militanta antifascisterna hämtar näring ur vålds- och revolutionsromantik och en förvriden historieskrivning, som likställer dagens situation med 30-talets Tyskland.

Enligt samma logik agerar militanta islamister och högerextremister. Man ställer sig över lagen. Man ser det ljus ingen annan ser. Precis som Anders Breivik hittade stöd för sina tankar i den antimuslimska rörelsen, finner militanta islamister hittar näring bland sina gelikar och militanta antifascister bland sina.

Så vad bör då göras för att det politiska våldet ska stävjas? Till att börja med måste vi höja rösten mot det, vem det än drabbar. Principen är enkel. Vi lever i en demokrati. Då ska vi också spela efter demokratins spelregler. Det är så vi upprätthåller demokratin. Det är så vi skyddar den. Det gäller även i samband med Sverigedemokraternas demonstrationer. Syftet med att protestera mot Sverigedemokraterna får inte vara att tysta eller försöka skrämma partiet till tystnad. Syftet borde vara att visa att det finns ett motstånd, en annan vision, om ett annat Sverige än det som Sverigedemokraterna målar upp.

Men sedan då, efter fördömandena mot våldet?

När Norge drabbades av de ofattbara terrordåden den 22 juli var den norska regeringen, med Jens Stoltenberg i spetsen, tydliga i sitt budskap. Terrorn ska bemötas med mer öppenhet. Demokratin ska försvaras med demokrati.

Även om det politiska våldet i Sverige inte har haft samma brutala omfattning som terrordåden i Norge, bör utgångspunkten vara densamma här. Vi ska vårda demokratin. Vi ska våga bråka, men hålla språket inom anständighetens gränser. Vi bör ge mer resurser till polisen för att göra det möjligt för dem att utreda våld och trakasserier med politiska motiv.

Men vad vill Sverigedemokraterna?

Ja, självklart vill de också ge polisen mer resurser. De vill även satsa på värdegrundsarbete i skolan. Men det är inte nog.

Under ungdomsförbundets demonstration i Norrköping förklarade ordföranden för SDU, Gustav Kasselstrand, att han vill ha en militärpolis som kan sättas in mot motdemonstranter som stör partiet.
– Ni borde sitta i fängelse och inte stå här, sa han bland annat till de uppretade motdemonstranterna.

Partisekreteraren Björn Söder är inne på samma linje. Han vill inte bara ha hårdare tag mot dem som hotar och misshandlar partiets företrädare. Även de som stör partiets möten ska straffas hårt.

Det är en farlig väg att gå. Självklart ska polisen garantera Sverigedemokraternas säkerhet vid demonstrationer. De ska se till att de får hålla sina tillståndsgivna demonstrationer. Men man har också rätt att visa sin avsky mot partiet, utan tillstånd. Vill man agera i det offentliga rummet får man räkna med att alla inte håller med om vad man säger.

Frågan är var Björn Söder vill dra gränsen. Ska man hamna i fängelse för att man skriker "jävla rasister"? Ska man hamna i fängelse för att man buar?

Vi borde alla bli upprörda över det politiska våldet, oavsett vem det drabbar. Men man måste vara försiktiga i strävan efter att hitta ett botemedel. Att som SD kräva hårdare tag mot motdemonstranter riskerar att försvaga de demokratiska grunder man sig säger vilja försvara.
Daniel Poohl

Verktyg:

Tidskriften Expo

2016/3 0,01 procent

2016/3 0,01 procent

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA
Annons: Stöd Expo genom prenumeration med autogiro