kronika_oline_stig_464.jpg

Foto: Karin Zackari

Min farfar var nazist

Jag minns tydligt när jag förstod att min farfar var nazist. Jag kan ha varit åtta eller nio år och satt och tittade på tv med mina kompisar. Det var en film om andra världskriget och när nazisterna visade sig med sina stela ansikten och grymma ögon, började mina kompisar svära: "jävla nassesvin". Jag gick in på toaletten och låste dörren, fylld av en obegriplig skuld som kändes som illamående.

Oline Stig

  • Oline Stig föddes 1966. 1999 debuterade hon med novellsamlingen Ryggen fri. Har även gett ut novellsamlingarna Ett familjeliv och nio andra (2003) och Den andra himlen (2007).
  • 2010 utkom hennes första roman, Jupiters öga, om hennes farfar som var medlem i det norska nazistpartiet Nasjonal Samling.
  • Oline Stig har tilldelats Tidningen Vi:s Litteraturpris, och Ludvig Nordström-priset.
Det talades väldigt lite om farfar i min barndom, men förmodligen hade jag snappat upp något. Han var från Norge och dog två år innan jag föddes. Min farmor levde tills jag var arton år, men vi talade aldrig om kriget. I tidiga tonåren fick jag ändå sanningen bekräftad, att både hon och farfar gick med i det norska nazistpartiet, Nasjonal Samling 1942, mitt under Tysklands ockupation av Norge. Ända sedan jag var liten har jag velat förstå varför. Och samtidigt har det funnits en motsatt impuls, som nästan varit lika stark, att bara strunta i alltihop.
Gud, vad jag önskade mig släktingar som var motståndsmän! Vad hade det här med mig att göra? Arvsynden är avskaffad. Varför skulle jag rota i något som hände för sjuttio år sedan? Det fanns också en risk med att dra fram den här historien i ljuset. Nämligen den att mina försök att begripa skulle misstas för ett ursäktande. Som om jag – genom att försöka förstå mina farföräldrar som människor – ville friköpa dem från moraliskt ansvar.

När jag var nitton år och skulle flytta hemifrån hittade jag en plåtlåda i mina föräldrars garderob. Den innehöll en familjetidning som min farfar skrev till min farmor som enda prenumerant på 20- och 30-talen. "Jupiterposten" utkom med spridda mellanrum och handlade om mina farföräldrars äktenskap, vardagsliv och drömmar inför framtiden. Plåtlådan låg i min egen garderob i många år, tills jag en dag bestämde mig för att resa till Oslo och ta reda på sanningen. Hur kunde kärleksfulla, konstnärliga och intelligenta människor bekänna sig till en mördarideologi? Det måste finnas en orsak.
Den var svårare att hitta än jag hade trott. Fakta om kriget och ockupationstiden var inga problem att få tag i. Motståndsrörelsen i Norge var stark. Att bli nazist i Norge var något annat än att bli det i Tyskland. Som mest var cirka 50 000 norrmän medlemmar i Nasjonal samling. En ganska låg siffra, med tanke på att det under ockupationen var det enda tillåtna partiet.
Fakta om mina farföräldrar var svårare att få tillgång till. De var inga kända personer. Jag vet att de drömde om att bli konstnärer, men att farfar arbetade på bank – och senare som assistent på ett börsmäklarkontor. Jag vet att han i sin ungdom bodde inkvarterad hos sin syster, som var lärarinna och senare brinnande antinazist. Jag vet att farfar erbjöds en tjänst vid Norsk Film 1942, och att tjänsten krävde ett medlemskap i ns. Men var det så enkelt?
Mina enda källor var min pappas berättelser från barndomen och deras familjetidning – Jupiterposten. Hur såg deras tillvaro ut? Vilka umgicks de med? Vilka händelser, i det privata och politiska livet, kan ha påverkat deras beslut? Historien rymmer fler frågor än svar.

Min bok "Jupiters öga" är ingen dokumentär roman utan en berättelse om mina farföräldrars liv, så som det kan ha sett ut. Jag har diktat en möjlig sanning, utifrån det jag vet. Att skriva romanen har varit lite som att lägga pussel, ett långsamt och mödosamt arbete innan bitarna passar och bilden växer fram.
Några saker har jag kommit fram till. Det fanns inte en orsak till deras beslut utan många. Och att historien faktiskt angår mig. Visst finns det en risk med att försöka förstå människors bevekelsegrunder, men risken med att inte försöka förstå är större. Att inte försöka förstå är att dela upp världen i svart och vitt, ont och gott, dem och vi. De med stela ansikten och grymma ögon är de onda, vi är de goda.
Samma månad som "Jupiters öga" kom ut röstades Sverigedemokraterna in i riksdagen. Att inte försöka förstå är att säga att historien inte angår oss – och alltså inte heller samhället här och nu.
Oline Stig

Verktyg:

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA