Vägen till folkmord

Då andra stater i det forna östblocket gick mot demokrati störtade Jugoslavien ner i krig och folkmord. Konflikter mellan politiker inom kommunistpartiet sipprade ner bland folket då etnisk nationalism fyllde det vakuum som kommunismen hade lämnat efter sig.
(Artikeln publicerad i Expo 1/2009)

Det tidiga 1990-talet andades pånyttfödelse för Europa. Berlinmuren hade fallit och den östeuropeiska kommunismen avvecklat sig själv i en förhållandevis mild politisk revolution. Men där andra stater i östblocket påbörjade turbulenta men oblodiga processer mot demokrati slungades Jugoslavien ner i krig, etnisk rensning och folkmord.
Mellan åren 1991 och 1995 rasade krigen i tur och ordning i Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Bortsett från tiodagarskriget i juni–juli 1991, då den jugoslaviska armén misslyckades med att hindra slovenernas utbrytning ur federationen, utkämpades krigen på Balkanhalvön mellan olika etniska grupper som några år tidigare hade levt i fred med varandra i samma byar och områden. Grannar mördade bokstavligen grannar.

De mest omfattande övergreppen skedde i Bosnien-Hercegovina mellan 1992 och 1995. Av en befolkning på drygt fyra miljoner människor dödades strax över hundratusen. Av dessa var ungefär 60 000 soldater, resten civila. De civila offren utgjordes till över 80 procent av bosniska muslimer som dödades av medlemmar ur den bosnisk-serbiska milisen i en etnisk rensningskampanj som övergick i direkt folkmord. Parallellt med dödandet våldtogs kvinnor systematiskt, bosniska muslimer tvingades på flykt och muslimska kulturarv förstördes. Den bosniska huvudstaden Sarajevo utsattes för den längsta belägringen i modern tid och terroriserades från de angränsande kullarna av serbiska soldater som sköt mot stadens invånare med gevär, stridsvagnar och granatkastare.
Den värsta massakern som Europa har upplevt sedan andra världskriget inträffade i juli 1995 i staden Srebrenica i östra Bosnien-Hercegovina. Framför ögonen på handfallna FN-trupper sorterades över 7 000 muslimska män och pojkar ut. De bussades ut på landet i ögonbindlar, avrättades och kastades i massgravar.

Jugoslavien bestod av sex republiker: Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien. Till detta kom de två provinserna Vojvodina och Kosovo som formellt var delar av Serbien, men som i 1974 års konstitution hade givits statusen "autonoma provinser", med egna regeringar och egen representation i de federala organen. Den mäktigaste republiken i federationen var Serbien, med huvudstaden Belgrad som säte inte bara för den regionala regeringen, utan för hela Jugoslavien.
Den jugoslaviske diktatorn Tito hade skapat en känslig maktbalans där den serbiska dominansen balanserades av starka regionala regeringar i de övriga republikerna. Vid Titos död 1981 bestod federationens befolkning av ett tiotal olika folkgrupper. De två största var serberna, som utgjorde en dryg tredjedel, och kroaterna, som utgjorde en knapp femtedel.
Fram till slutet av 1950-talet förde kommunistpartiet en politik som syftade till att göra folk till "jugoslaver" snarare än till medlemmar av andra etniciteter. Misstron mellan de olika folken på Balkan efter andra världskrigets fasor skulle läkas. Titos motto för federationen var "Broderskap och enhet".
Men i mitten av 1960-talet började politiker och akademiker att gruppera sig efter etniska linjer igen, samtidigt som vanliga medborgare uppmanades att registrera sina egna och sina barns etniska tillhörighet på id-kort, födelseattester och liknande.

Under 1980-talet gick Jugoslavien mot demokrati. Men demokratiseringen hade en bismak: de politiker som lyckades nå fram till väljarna var inte talesmän för en inkluderande demokrati utan företrädde en etnisk, exkluderande nationalism.
Själva grundtanken inom nationalismen är att bygga ett land där invånarna binds ihop av ett gemensamt kulturarv, ett gemensamt språk och en gemensam religion. I ett idealt nationalistiskt samhälle finns det inte plats för minoriteter. De grupper som inte passar in kommer förr eller senare att drabbas av olika former av diskriminering. Det kan handla om mildare former, som påtvingad assimilering och marginalisering, men kan under vissa förutsättningar gå så långt som till etnisk rensning och folkmord.
Inget gynnar nationalismen mer än en gemensam upplevelse av hot. Alla fasciströrelser på 1920-talet och 1930-talet kände till och utnyttjade detta faktum. I Tredje riket bestod det upplevda hotet av en judisk världskonspiration mot det tyska folket. I Italien var det rädslan för en kommunistisk revolution som hängde i luften. I dagens Europa försöker de högerextrema partierna vinna väljare genom att framställa islam som ett hot mot den europeiska kulturen.
Jugoslavien hamnade från 1986 och framåt i en process där de olika folkgrupperna i federationen till slut kom att frukta varandra.

År 1986 anlände en grupp serber från Kosovo till den serbiska regeringen i Belgrad. Serberna i Kosovo befann sig i minoritet gentemot albanerna och deras antal hade genom utvandring och lägre nativitet stadigt minskat från omkring 28 procent av befolkningen vid andra världskrigets slut till omkring 15 procent i början av 1980-talet.
Kosovoserberna hävdade att de utsattes för systematisk fördrivning av den albanska majoriteten och berättade historier om fasansfulla övergrepp. Delegationen följdes av flera och Kosovo blev ett hett ämne i jugoslaviska medier.
Kommunistpartiets politiker delades i två läger. På den ena sidan trodde man på historierna och kände att man måste göra något. På den andra ansåg man inte bara att berättelserna var falska; man sa att de var påhittade för att motivera ett återkallande av Kosovos autonoma status. Bland kroaterna och slovenerna, som hade mest att vinna på minskat inflytande från Belgrad över andra regioner i landet, var motståndet mot en serbisk intervention i provinsen som störst. De serber som hade tagit del av skräckhistorierna från Kosovo uppfattade detta som ett slag i ansiktet.

Slobodan Milosevic, den serbiske presidenten Ivan Stambolics högra hand, blev den som kom att dra nytta av situationen. Den 24 april 1987, under ett möte i Kosovo där en serbisk grupp hade hamnat i bråk med den albanskdominerade polisen, tog Milosevic kommandot.
– Ni skall aldrig mer bli slagna, sa han till folkmassan när tevekamerorna rullade. På kvällen gick filmklippet på alla tv-kanaler i Serbien.
Orden fick ett enormt genomslag. Uppbackad av medierna förvandlades Milosevic till folkets hjälte. Dagarna innan mötet hade han hållit ett tal där han fortfarande förde fram partiets linje, under vilket han bland annat sa att "nationalism aldrig kan vara progressiv". Men när han upptäckte vilken genklang hans ord inför tv-teamen väckte, valde Milosevic att föra fram serberna i Kosovo som sin viktigaste politiska fråga.
Några månader senare utnyttjade han sin nyvunna popularitet till att iscensätta en kupp mot president Stambolic och tog 1987 över som ledare i republiken.

Den gamla partikarriäristen Milosevic framställde sig som en motståndare till den gamla ordningen, en förnyare av serbisk politik. Han spelade på serbisk nationalism, talade om hur "Serbiens fiender mobiliserar" och om ett återupprättande av serbernas forna glans under enorma massmöten. Han skapade ett nätverk av mötesdeltagare. Arbetslösa serber fick betalt för att bussas runt till de olika manifestationerna under vad som kom att bli känt som den "antibyråkratiska revolutionen". Föreställningarna, som mest påminde om gamla fascistmanifestationer från 1920- och 1930-talet, blev ännu mer bisarra eftersom Milosevic fortfarande var ledare för ett kommunistparti. Kommunistiska, serbiska och kristet ortodoxa symboler blandades i en ideologisk uppvisning där Milosevic själv var mittpunkten.
Kulmen på denna orkestrerade massrörelse nåddes den 28 juni 1989 på Trastslätten i Kosovo under 600-årsfirandet av slaget på samma plats, där den serbiske prinsen Lazar stupade i krig mot den osmanska krigsmakten. Inför en miljon ditresta supportrar framställde sig Milosevic som en modern Lazar, redo att leda sina landsmän.
– Sex århundraden senare är vi åter i strid och besvärligheter, sa han till den jublande folkmassan, och fortsatte:
– Det är ännu inte en väpnad strid, men en sådan strid kan inte på förhand uteslutas.
Milosevic hade valt en i den serbiska mytologin helig plats för att manifestera sin makt. Han talade uteslutande till det serbiska folket och han talade om krig.

Bland de övriga republikernas politiker upplevdes Milosevics aggressiva framtoning som ett hot mot det egna oberoendet. Serberna var den absolut största folkgruppen i federationen. Den jugoslaviska arméns officerskår bestod till största delen av serber.
Växande nationalism hos dem kunde bara leda till en sak: att liknande idéer började spira även hos de andra folken.
I rask takt polariserades Jugoslavien längs med etniska linjer. Den konflikt som hade uppstått inom den politiska makteliten spred sig snabbt till folket. Länken var de regionala medierna, som skildrade dagsläget så som deras respektive politiska ledare uppfattade det.
I serbisk media uppmanades serberna att försvara den historiska "rätten" till Kosovo. Den nationalistiska propagandan intensifierades. Serber i Bosnien och Kroatien började gräva upp kropparna från serber som dödats av kroater under andra världskriget och begrava dem igen under stora ceremonier som direktsändes i tv. Till sin hjälp hade Milosevic ortodoxa präster som var mer än villiga att riva upp gamla sår.
1800-talsidén om ett Storserbien, som inbegrep hela Bosnien-Hercegovina och stora delar av Kroatien, lyftes ut ur den historiska malpåsen och framfördes öppet av akademiker och kulturpersonligheter, samt av de extremnationalistiska småpartier som börjat dyka upp.
I Kroatien och Slovenien var det Milosevics antibyråkratiska revolution som framställdes som ett hot. Liksom tidigare i Serbien manifesterades den nyvaknade nationalismen i massmöten och demonstrationer. Temperaturen höjdes ytterligare av hetsiga, direktsända debatter mellan kommunistpartiets medlemmar från olika delar av federationen. Allmänheten kunde se hur politikerna misstrodde varandra och många kände sig tvungna att "välja sida" framför teveapparaterna.
Den 22 januari 1990 upplöstes det jugoslaviska kommunistpartiet efter att den slovenska delegationen hade lämnat en extrainsatt partikongress i protest mot att alla deras förslag röstades ner av serberna. I stället skulle ett flerpartisystem införas i varje republik och allmänna val hållas under våren. Över hela Jugoslavien röstade folk efter etniska linjer.

I Kroatien fick Hrvatska Demokratska Zajednica (HDZ) under ledning av den gamla officeren och historikern Franjo Tudjman två tredjedelar av rösterna.
För Kroatiens minoritet på 600 000 serber innebar valet av Tudjman en mardröm. De upplevde att de styrande inom HDZ skulle leda republiken mot det totala skräckscenariot: ett återupprättande av fascistorganisationen Ustasja.
Under åren 1941 till 1943 var Kroatien en självständig stat under ledning av Ante Pavelic. Pavelic ledde Ustasja, en renodlad fascistorganisation som i samarbete med de tyska nazisterna upprättade koncentrationsläger där judar, romer och framför allt serber mördades. Ustasjas mål med Kroatiens serber var att "döda en tredjedel, utvisa en tredjedel och assimilera en tredjedel". Enbart i förintelselägret Jasenovac mördades tiotusentals serber.
Tudjman hade redan som historiker på 1960-talet och 1970-talet försökt skyla över några av de värsta grymheterna som Pavelics regim hade begått och han finansierade sin valkampanj med pengar från den kroatiska diasporan, som till stor del bestod av gamla Ustasjaanhängare.
Även om Tudjman inte helt och hållet infriade de serbiska farhågorna, drev han igenom en rad diskriminerande åtgärder. Han rensade den offentliga förvaltningen, inklusive poliskåren, på serber och inledde en reformering av skriftspråket som syftade till att renodla kroatiska uttryck och grammatik från den serbiska varianten av serbokroatiska. Han dammade av den rödvitrutiga flagga som hade använts av kroater under århundraden, men som för serberna var liktydig med massmorden under andra världskriget.

Den 25 juni 1991 proklamerade både Slovenien och Kroatien sig som självständiga stater. Den andra juli invaderade den serbiskkontrollerade jugoslaviska armén Slovenien, för att två veckor senare vända sig mot Kroatien.
Mellan Kroatien och Serbien ligger Bosnien-Hercegovina. Det var den minst etniskt homogena av Jugoslaviens republiker. Befolkningen bestod av 52 procent bosniska muslimer, 31 procent serber och 17 procent kroater. I valet 1990 fick det muslimska partiet SDA 87 mandat, det serbiska nationalistpartiet SDS 71 mandat och den bosniska delen av det kroatiska nationalistpartiet HDZ 44 mandat.
Det var där kriget skulle komma att rasa som värst. Innan Kroatien och Serbien hade hamnat i krig med varandra hade Tudjman och Milosevic kommit överens om att dela upp Bosnien mellan sig, helt i enlighet med sina respektive nationalistiska agendor.
I februari 1992 hölls en kongress som handlade om huruvida även Bosnien-Hercegovina skulle bryta sig ur den döende federationen. I ett samhällsklimat som redan hade förgiftats av misstro och krig i grannrepublikerna upplevdes förslaget som ett hot av den tredjedel av befolkningen som var serbisk. För bosnienserberna var det tryggare att vara en del av den dominanta folkgruppen i Jugoslavien än att vara en minoritet i ett självständigt Bosnien-Hercegovina.
SDS ledare Radovan Karadzic, som några månader senare var med om att planera den etniska rensningen i de serbiskdominerade områdena, talade i parlamentet under kongressen.
– Jag varnar er, sa han riktad mot den muslimske presidenten Alija Izetbegovic. Ni kommer att dra ner Bosnien i helvetet. Ni muslimer är inte redo för krig. Ni kommer att utplånas.
Vägen mot Srebrenica låg öppen.
Håkan Gestrin

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA