Malmörörelsen

Publicerad 2012-07-13

1951 samlades den europeiska extremhögern i Malmö. Det blev startpunkten på en omformulering av rörelsen vars inflytande vi kan se än idag.

För 60 år sedan var Malmö ett nav i uppbyggnaden av efterkrigstidens europeiska fascism och högerextremism. Nyckelpersonen var den Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl, en person som under sex årtionden gick in och ut ur olika högerextrema grupper.

Och målet – det var att krossa demokratin genom nationella och sociala revolutioner i varje land för att skapa en enad europeisk stat, styrd som Mussolinis Italien!

Per Engdahl är den person som IKEA:s Ingvar Kamprad så sent som 2010, i en intervju med journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink, ansåg vara "en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever".

De var nära vänner, Kamprad stödde Engdahl och hans rörelse med mycket pengar och stod som utgivare för en av hans böcker. Och samma år som Engdahl höll tal på Kamprads bröllop arbetade han med att bygga upp ett nätverk mellan fascistpartier runt om i Europa.

Man kan säga att de båda vännerna arbetade på att bygga upp varsitt internationellt imperium. IKEA blev förstås mer framgångsrikt och långlivat än Engdahls ESB…

ESB – det blev det formella namnet på det som i svenska sammanhang brukar kallas Malmörörelsen.

Europäische Soziale Bewegung bildades på en konferens i Malmö pingsten 1951. Den som föreslog namnet ESB hette Karl-Heinz Priester, en före detta varit propagandachef i Hitler-Jugend. Engdahl framställer honom som en nära vän och medarbetare.

Sekretariatet hamnade först i Trieste. Men eftersom de italienska myndigheterna ägnade närgången uppmärksamhet åt den nystartade verksamheten, blev Malmö i stället säte för det internationella förbindelsekontoret, med Engdahl som chef. Därifrån gick trådarna ut över Europa. 1954 samlade ESB företrädare från 12 länder, de tyngsta var Italien och Spanien.

Temat för konferensen där ESB bildades var För Europa – mot kommunismen. ESB beskrivs av forskare som en moderat falang inom efterkrigstidens nazistiska och fascistiska rörelse; man betonade antikommunismen och tonade ner rasideologin. Men ESB var inte mer moderat än att grupper som var knutna till rörelsen förbjöds i Västtyskland och Nederländerna.

Som 19-åring hade Per Engdahl 1928 varit med och bildat Uppsala Fascistiska kampavdelning. Efter olika turer blev han 1941 aktiv i Nysvenska rörelsen (NSR). Han bestred senare energiskt att han eller rörelsen skulle vara nazistisk eller antisemitisk. Men 1944 hade Engdahl på Hitlers 55-årsdag hyllat honom som "den av gud sände till Europas räddning".

I en insändare i Stockholms-Tidningen 1960, när medierna hade uppmärksammat hans verksamhet, ursäktade han sådana uttalanden med att de "framkallades av det tryck vi var utsatta för, och dels av den psykos som är typisk för en sådan situation".

Men psykosen fortsatte tydligen efter kriget. I ett stort verk, Västerlandets förnyelse, som han gav ut 1950–1951 skrev han:

"Tyskland hade kunnat uppnå alla sina legitima fordringar utan krig /…/ Det hade fått en hel världs beundran för sitt sociala uppbyggnadsprogram. Hitler hade möjligheter att bli en av Europas stora statsmän."

Men Per Engdahl var inte dummare än att han insåg att nazismen på 1950-talet inte längre var en säljbar idé. I Svenska Dagbladet 1954 skrev han att en "nynazism" skulle frambesvärja en samling av alla motståndskrafter i Europa. Malmörrörelsen däremot hade tagit avstånd från att återupprätta det förflutna och "hävdar människornas, folkens och rasernas moraliska likaberättigande".

Medan nationalsocialisterna lägger huvudvikten vid ras betonar han och Nysvenska rörelsen frågan om kulturgemenskap.

Senare skulle Nysvenska rörelsen stå för en invandringspolitik som i stort stämmer med Sverigedemokraternas i dag; hjälp till flyktingar i deras närområden men avsevärd restriktivitet för invandrare från "en annan kulturkrets". Man betonar också hur invandringen drar resurser från andra "svenska" grupper med ömmande behov.

För Engdahl & Co
som ville försöka framstå som något annat än den gamla nazismen gällde det alltså efter kriget att hitta nya allierade.

Redan 1947 tog Nysvenskarna initiativ till ett nordiskt möte i Köpenhamn. Norska och danska fascister var med på tåget. Ganska snart var det nystartade Vlaams Blok från Belgien intresserade. På ett internt NSR-möte deltog också holländare och fransmän.

Men fascisterna var aktiva på andra håll också. I Spanien fanns Falangen, det statsbärande partiet under hela Franco–regimen, de fascister som behöll makten som om andra världskriget aldrig hade ägt rum.

I Italien hade resterna av Mussolinis fasciströrelse redan 1946 samlats i det parti som så småningom (och fram till 1992) hette MSI (Movimento Soziale Italiano). MSI ordnade den första internationella kongressen i Rom på hösten 1950. Engdahl tog en snabbkurs i italienska och reste dit tillsammans med Nysvenskarnas förbundssekreterare Bengt Olov Ljungberg.

I sina memoarer Fribytare i folkhemmet berättar Engdahl målande och skrytsamt om kongressen och sin egen roll i arbetet att ta fram det tiopunktsprogram som skulle vara grunden för en gemensam nationalistisk ideologi i Europa.

Till konferensen ett
halvår senare i Malmö hade Engdahl bjudit in ett hundratal deltagare. Bara en tredjedel kom. Många, bland annat de flesta tyskarna, hade inte fått inresevisum.

Listan över organisationer som efter några år ingick i ESB blev ändå imponerande. De två hörnpelarna blev italienska och spanska fascister: MSI och Movimiento popular europeo–Movimiento di Malmoe. Från Danmark deltog Reformbevegelsen, från Norge Forbundet for sosial oppreisning, finländska Finsk nationell ungdom, tyska Europäische soziale Bewegung in Deutschland, franska Comité National Français, National Europeese Sociale Beweging från Holland, Schweizer Volkspartei, Österreichische Soaziale Bewegung och den ungerska exilgruppen Hungaristerna. Summa 12 med Nysvenska rörelsen.

Malmörörelsen hade också kontakt med andra grupper, bland dem Ordre et Liberté i Belgien, flera tyska förbjudna nynazistiska grupper och den engelske fascistledaren Sir Oswald Mosley vars Union Movement också förespråkade ett enat Europa.

I sina memoarer 25 år senare slår sig Engdahl för bröstet och prisar den svenska insatsen med att lägga fram förslaget med de tio punkterna, "som inte kunnat sammanställas i något annat land än Sverige":

– Där andra predikade hat, där andra upprepade sitt eviga "vi får inte glömma", där var vår lösen försoning, samverkan, mänsklig gemenskap.

Målet för ESB, enligt programmet, skulle vara att samla alla europeiska nationella krafter och upprätta ett enat, korporativt Europa, styrt efter Mussolinis modell.
För att åstadkomma detta måste i varje enskilt land genomföras en nationell och social revolution, eftersom demokratin inte kan samla de materiella och moraliska krafter som behövs för att göra Europa till en tredje faktor i världspolitiken, vid sidan av USA och Sovjet.

Samverkan och mänsklig gemenskap må klinga vacker. Men som alla extremistorganisationer hade också Malmörörelsen problem med den inre sammanhållningen. Redan på Malmökonferensen krävde delegater från Frankrike och Schweiz att förbundet skulle driva en "aktiv raspolitik". Det bildades ungefär samtidigt en annan organisation Nouvel Ordre Européen, som bedrev an våldsamt rasistisk och antisemitisk agitation.

Den franska medlemsorganisationen splittrades 1952 just på grund av rasfrågan. Utbrytarna gick in i EVS, Europäische Verbindungsstelle, vars mål var att kämpa mot demokratin. Efter bara något år enades de två grupperna igen i Europeiska Folkrörelsen som hade som mål ett enat korporativt Europa som ett bålverk mot kommunismen. Men på programmet stod också rehabilitering av fascistiska och nazistiska krigsförbrytare som beskrevs som "offer för de europeiska regeringarnas revanschpolitik".

Malmörörelsen rullade på. Engdahl beskriver i sina memoarer besök hos MSI i Italien och hos falangisterna i Spanien på hösten 1951. Då skulle man fira 15-årsdagen av fästningen Alcázars befrielse från Folkfrontens belägring under inbördeskriget. Franska myndigheter stoppade genomresan för de tyska deltagarna, "några av det andra världskrigets mest dekorerade gestalter".

Men med flyg kunde det ordna upp sig och Per Engdahl från Malmö kunde frottera sig inte bara med tyska militärer utan också "kroatiska ustasjamän, ungerska pilkorsare, rumänska järnagardister och så naturligtvis de spanska östfrontskämparna"…

Detta samarbete fortsatte enligt Per Engdahl ett årtionde framåt, alltså in på 1960-talet.

"Det ska inte förnekas, att vi som svenska patrioter kände oss stolta över att ha gjort en insats", skriver Per Engdahl i sina memoarer. Och tillägger:

"Om den kommer att ha någon betydelse i framtiden må lämnas därhän."

Engdahl tycks alltså ha tvekat om storheten i sitt och fascistkollegernas verk. Och det är svårt att i efterhand värdera betydelsen av Malmörörelsen.

De storslagna målen uppnåddes förstås inte. Fascistregimerna i Spanien (och Portugal) störtades, även om det tog flera decennier. Fascismen blev inte grunden när Europa så småningom förenades i EU.

Störst var fascismens roll i Italien där MSI visserligen aldrig blev ett stort parti men tidvis samarbetade med Kristdemokraterna. Tillsammans med en del högerkrafter i det partiet bildades på 1990-talet Alleanza Nazionale som med tiden gick upp i Berlusconis parti Popolo della Libertà. Hur mycket livskraft den skapelsen har efter den nuvarande krisen återstår att se.

Kanske har Malmörörelsens viktigaste roll varit att brygga över från andra världskriget politiska landskap till det sena 1900-talets förnyade uppsving på den extrema högerkanten. Ett nätverk som en tid hjälpte splittrade och förvirrade smågrupper att hålla fascismens och extremnationalismens gryta puttrande i olika länder.

Så kan man till exempel i Frankrike se en linje från den franska representanten i ESB Maurice Bardèche till dagens Front National. Historierevisionisten Bardèche beskrevs i sin dödsruna upskattande av Jean-Marie Le Pen som "en profet för en europeisk återfödelse".

På konferensen i Malmö beslöts förresten att ESB skulle ge ut en månadstidning "i den europeiska förnyelsens tjänst" – Nation Europa blev tidningens namn. Redaktör blev en tysk f d SS-officer, tidningens politiske styresman hade varit sekreterare i Goebbels propagandaministerium. Engdahl var svensk medredaktör.

Det är oklart vilken roll den någonsin spelade. Men i första numret hyllades Hitler som den europeiska integrationens förkämpe. Så var det alltså med Malmörörelsens avståndstagande från nazismen.
Erik Sidenbladh

Ungern röstar om flyktingmottagning – det här behöver du känna till

Val i Ungern. På söndag går ungrarna till val om landet ska ta emot flyktingar inom EU:s omfördelningssystem. Regeringspartiet Fidesz har under månader genomfört en massiv främlingsfientlig kampanj. Resultatet av omröstningen kan få stora konsekvenser för Europas flyktingpolitik.

Efter granskning: Ekeroths närmaste medarbetare stängs av

Sverigedemokraterna stänger av Dick Abrahamsson, politisk sekreterare hos Kent Ekeroth. I Expos senaste nummer avslöjas att Abrahamsson tidigare arbetat för nazistiska och högerextrema medier. Hela Hälsingland har även uppmärksammat rysk propaganda på Abrahamssons Facebook.

Extremhögern vill inte ha en debatt

Analys, Daniel Poohl. Bokmässan har blivit ytterligare en plats där vi tvingas möta extremhögerns idéer. Men bara för att de finns där betyder det inte att de har en poäng.