Avgörande att förstå antisemitisk retorik

Publicerad 2012-07-19

En "judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning" hotar Europas muslimer skriver en av socialdemokratisk politiker i Malmö. Skribenten fick kritik och backade från användningen av ordet "judisk"; en "olycklig formulering". Men problemet med texten handlar inte om formuleringar som råkat bli "olyckliga" utan om en tankevärld där judar, som "sionister", spelar en huvudroll i ett ondskefullt skeende.

Intoleransen mot judar, precis som mot andra grupper, bygger på sega tankestrukturer som inte förändras över en natt. Politiker kan inte sätta stopp för våld, hot och kränkningar endast genom fördömanden. Långsiktiga insatser och ett förebyggande arbete behövs för att vända utvecklingen. Men tydliga fördömanden från politiker spelar ändå en roll genom den signal de sänder. I Malmö har vi under flera år sett en vårdslös och destruktiv hantering av frågan från högsta politiska ort. Alltsedan 2009 har Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu systematiskt börjat prata om israeliskt förtryck av palestinier så fort frågan om antisemitism kommit upp. Innebörden blir då att det inte är judehatare och judehat som är orsaken till Malmös problem med antisemitism. Orsaken är andra judar, någon annanstans.

Ilmar Reepalu hävdade i en uppmärksammad intervju i Skånska dagbladet (27/1 2010) att i Malmö "accepteras varken sionism eller antisemitism". Efter kritik från flera håll valde Reepalu att backa från sitt uttalande, och han förklarade att han hade missförstått betydelsen av ordet sionism. Hans partikamrat Adrian Kaba definierar dock sionismen på ett sätt som ligger helt i linje med Reepalus missförstånd. I praktiken är det ett sätt att definiera sionism som legitimerar intolerans och fientlighet mot judar, vilket vi snart ska återkomma till.

Kaba beskrev nyligen på sin Facebooksida (7/7) sionismen som "en extremistisk och rasistisk rörelse" grundad efter folkmordet på judar under andra världskriget. Samma rörelse som låg bakom Israels bildande ligger idag bakom hatet mot muslimer, slår Kaba fast. "Nu ska denna rörelse som en led i European defence leuge och counterjihadrörelsen, etnisk rensa Europa från muslimerna". Europas högerextremism utgår alltså från "sionismen", enligt Kaba.

I en ledare den 2 juli i den socialdemokratiska tidningen Tro och Politik skrev Kaba att counterjihadrörelsen är en "judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning". Kaba har kallat beskrivningen för "en olycklig formulering" som "slank" in i texten. Det olyckliga, enligt honom, var referensen till det judiska. Kopplingen till och betydelsen av "sionismen" är emellertid inget han ångrar eller backar från. Detta är inte första gången Kaba ger uttryck för konspiratoriska idéer i linje med en klassisk antijudisk världsåskådning. I en diskussion på en annan socialdemokrats vägg i november förra året använde han ordet "världsherraväldet" för att beskriva Israel.

Det är inget nytt. Gång på gång har vi under efterkrigstiden sett illa dold judefientlighet bakom kampanjer mot "sionismen". I Polen 1968 tvingades judar på flykt när "sionisterna" skulle rensas bort från statsapparaten. När Irans president förnekat Förintelsen och inför FN:s generalförsamling spridit myten om en judisk världskonspiration knyter han det till sin vision om "en värld utan sionism". När man inom sanningsrörelsen talar om krafterna som man tror genomförde 9/11-attentaten är det inte sällan "sionisterna" som pekas ut. När Ahmed Rami i sina Radio Islam-sändningar önskade sig en ny Hitler som skulle avsluta jobbet var det ett ställningstagande mot "sionismen". Och när nazister och andra rasideologiska högerextremister talar om den judiska sammansvärjning som de menar styr Sverige och ligger bakom invandring och mångkultur talar de om "sionisterna" och "sionismen".

Innebär det att ifrågasättande av sionismen i sig är antisemitiskt? Självklart inte. Det finns flera som argumenterar för en enstatslösning utan att utmåla sionismen som en unik ondska och utan att väva ihop den med myten om en judisk världskonspiration. Expo har tidigare belyst begreppen sionism och antisionism i samband med att ett nätverk planerade att grunda en svensk motsvarighet till det franska antisemitiska partiet "Liste Antisioniste"

Sionismen grundades som politisk rörelse under 1800-talet och har sedan dess kommit att rymma många olika tolkningar och innebörder. Till en början var målet en judisk stat och rörelsen hade svagt stöd bland Europas judar. 1948 bildades Israel. Sionismen hade nått sitt mål och därmed förändrades dess innebörd. Sionister var nu de som stödde statens rätt till fortsatt existens.

Enligt Henrik Bachner finns det legitima röster mot sionismen. Från ortodoxa judar som menar att endast Gud kan återupprätta den judiska staten till pro-palestinska vänstergrupper.

– Tanken på en nationalstat där en etnisk grupp, eller vad vi nu vill kalla det, alltid dominerar hamnar i strid med grundläggande liberala värderingar. Det är ju den konflikt vi ser i flera europeiska stater idag också, säger Henrik Bachner.

Israel som hatets lokomotiv


För de antimuslimska grupper, partier och nätverk som vuxit fram under det senaste decenniet är det självklart att ta ställning för Israel och mot Palestina. Lika självklart är det att ta ställning för Indien i konflikten med Pakistan över området Kashmir. Man tar ställning för den kristna minoriteten i Egypten och mot den muslimska minoriteten i Kina. Srebrenica förvandlas till en historieförfalskning om muslimers aggressivitet och serbiskt självförsvar. Mönstret är tydligt: i varje given situation tar man ställning mot muslimer och för, tja, vilka som helst egentligen, enligt devisen fiendens fiende är min vän.

Inom den extremhöger som präglas av rasideologi och radikal antisemitism gäller motsatsen. Där är stöd till Palestina och alla andra som upplevs vara mot "sionismen" en självklarhet. När Göteborgs Fria Nationalister demonstrerade mot Israels krig i Libanon var det genom att beskriva den egna kampen som likadan som palestiniernas. Antiziganistiska och antisemitiska krafter i Ungern demonstrerar för palestinierna och knyter kontakter med Ahmadinejads regim i Iran.

Lika lite som Jobbik eller den svenska rasideologiska miljön är en muslimsk-europeisk sammansvärjning är den antimuslimska miljön en judisk-europeisk sammansvärjning. Inom Europas rasideologiska extremhöger har man, föga förvånande, sedan länge stämplat Counterjihad-inspirerade partier och grupper som "sionistiska". Därmed menas att de skulle operera under en falsk "nationell" flagg men i själva verket tjänar en "judisk agenda". Sedan Anders Behring Breiviks terrorattentat förra året har även krafter utanför den rasideologiska miljön börjat skjuta in sig på Breiviks ställningstagande för Israel och göra det till något särskilt betydelsebärande. Hans stöd till andra stater och hans antisemitiska idéer bortser man från.

Counterjihadrörelsen kopplas systematiskt till Israel, sionismen och till judar, medan man ignorerar att rörelsen utöver judar välkomnar sikher, homosexuella, indier, hinduer, svarta och alla man kan finna som delar rörelsens plattform. Arian Kaba är en del av denna utveckling. I en intervju i Sydsvenskan och på sin Facebooksida åberopar han Expo som stöd för sin syn på Counterjihadrörelsen som en "sionistisk" skapelse och Israel som "lokomotivet" i hatet mot muslimer. Något stöd för detta finns naturligtvis inte vare sig i vår bevakning av de antimuslimska grupperna eller i rapporten Counterjihadrörelsen – en del av den antimuslimska miljön, som Expo gav ut tidigare i år.

Breiviks stöd till Israel har lika liten betydelse för hans terrorattentat som Peter Mangs stöd till Palestina har för hans mord och mordförsök. Försöken att göra antimuslimska partiers och rörelsers stöd till Israel till det centrala tjänar antisemitiska syften.

Okunskap om dagens antisemitism

Många av den israeliska politikens mest namnkunniga kritiker betecknar sig som sionister eller stödjer sionismen. Ett exempel i mängden är Avraham Burg, som tidigare var talman i det israeliska parlamentet och före detta ordförande för Jewish Agency och World Zionist Organization. Nyligen beskrev Burg på DN Debatt (4/6) Israels ockupation av palestinsk mark som ett hot mot sionismen.

"Det borde sedan länge stå klart för varje israel att allt som ligger innanför Gröna linjen representerar det demokratiska och legala Israel. Och att det på andra sidan är något helt annat: odemokratiskt, illegalt och i strid med det vi står för. Det är inte vårt."

Ett annat exempel är den lika ofta citerade som högljudda kritikern av Israels politik Gideon Levy, som i en intervju med Judisk Krönika (3/2010) gav sin syn på sionismen:

"Jag är sionist på mitt eget sätt. Vad jag vill ha är en rättvis judisk stat. En lösning med två stater för två nationer är mer praktisk än en enstatslösning. Det finns för mycket hat och fruktan för att den skulle fungera."

Den svenska organisationen Judar för israelisk-palestinsk freds (JIPF) "syfte är att arbeta för en rättvis och varaktig fred mellan israeler och palestinier, grundad på nationellt självbestämmande och självständighet för båda folken." Inte ens de kommer undan demoniseringen som rasister och extremister enligt Kabas sätt att se då deras stadgar, precis som världssamfundet, accepterar Israels existens.

Adrian Kaba garderar sig på ett sätt som känns igen från både antisemitisk och islamofobisk argumentation. Det är inte judar eller judendomen som är problemet utan ideologin sionism. "Det finns många judar som också tar avstånd från zionismen", skriver han. Men det håller inte. Om man, likt Kaba, betraktar sionismen som en enhetlig "extremistisk och rasistisk rörelse" och ställer kravet på judar att ta avstånd från sionismen undkommer endast en klick – som sannolikt utgörs av mindre än en procent av världens judiska befolkning – Kabas stämpel som "rasister och extremister". Kvar finns den lilla sekten Naturei Karta vars profiler inte drar sig för att besöka en iransk förintelseförnekarkonferens och kindpussa president Mahmoud Ahmadinejad. Kvar finns också en handfull självutnämnda ex-judar som Gilad Atzmon, Israel Shamir och Lasse Wilhelmson som samarbetar med högerextremister och hävdar att det ökända antisemitiska falsariet Sions vises protokoll beskriver verkligheten. Detta är inget nytt, under antisemitismens långa historia har det ofta funnits personer med judisk bakgrund som sprider fördomar och fientlighet mot judar och fungerar som alibin för andra antisemiter. Vissa ex-muslimer fyller samma funktion i antimuslimska miljöer.

Adrian Kaba är en inflytelserik socialdemokratisk politiker. Han är ledamot i kommunfullmäktige, ersättare i kommunstyrelsen i Malmö och kandiderade till riksdagen i valet 2010. Det är illavarslande att Joakim Sandell (ordförande för socialdemokraterna i Malmö) och Carin Jämtin (partisekreterare) endast tycks reagera mot den "olyckliga"formuleringen där ordet "judisk" används.

Sionism kan innebära allt ifrån en strävan efter fred och samexistens och palestinskt självbestämmande till högerextremism och expansiv bosättarpolitik. Att beskriva sionismen som en monolitisk "rasistisk och extremistisk" rörelse och peka ut och demonisera "sionister" innebär att man legitimerar en fientlighet mot den absoluta majoriteten av världens judar. Man försöker dessutom göra det utifrån en förment antirasistisk hållning. Förstår man inte funktionen av ordet sionism i antisemitisk retorik kan man omöjligen motverka vår tids antisemitism.
jonathan Leman

Extremhögerns nya vänner

Söndagskrönika, Daniel Poohl. Extremhögern behöver inte sina egna medier. Nu hyllas de av världens största engelskspråkiga nyhetssajt. Tongångarna känns igen från 1930-talet.

Nazist dömd för attack mot asylboende

Förra hösten krossade han en ruta på ett asylboende i Tranås. Nu döms den 30-årige nazisten, aktiv i Nordiska motståndsrörelsen, till böter. Mannen är samtidigt misstänkt för en grov misshandel vid ett annat tillfälle.

Borgerlig debattör tar över SD:s mediesatsning

Samtidens nya redaktör. Den borgerliga debattören Dick Erixon blir chefredaktör för Sverigedemokraternas mediesatsning Samtiden. Till Expo säger Erixon att hans vision är att bredda tidningen med idédebatt. Han delar också SD:s nationalistiska ideal och skulle rösta på partiet om det var val idag.