Ett SD i kris

Sverigedemokraternas värsta mardröm är att bli ett nytt Ny demokrati, ett parti som faller samman av interna konflikter. Den senaste tidens lokala bråk visar att partiet har all anledning att känna oro.

Sedan Sverigedemokraterna nådde riksdagen har en av Jimmie Åkessons viktigaste prioriteringar varit att hålla samman partiet. I praktiken formuleras de stora dragen i Sverigedemokraternas politik av ett fåtal personer och ledamöterna i riksdagsgruppen förväntas ställa in sig i ledet. Petningen av William Petzäll förra året var förstås en missräkning för partiet men utöver det har Sverigedemokraterna lyckats hålla en enad front mot de övriga partierna. Åtminstone i riksdagsarbetet.

På lokal nivå ser det värre ut. Vår granskning visar att Sverigedemokraterna faller isär. På flera håll i landet har flera lokalavdelningar drabbats av uppslitande interna konflikter, medlemmar har lämnat i protest mot hur de har hanterats. Att partier har interna konflikter hör till det demokratiska spelet. Den interna debatten om det nya epitetet "socialkonseravativ" som rasade före och under partiets landsdagar visar att Sverigedemokraterna på ett plan mognat som parti.

Men det som händer ute i landet nu är något annat än vanligt partikäbbel. Sverigedemokraterna faller isär för att människor hoppas på något annat än vad de får när de går med i partiet, för att de känner att det saknas insyn, att det är toppstyrt och framför allt. Att Sverigedemokraternas ledning inte klarar av att hantera situationen.

Sverigedemokraterna har ett komplext förhållande till sin roll i svensk politik. Man vill se sig som en folkrörelse, partiet på den lille mannens sida. Samtidigt tycks ledningen förakta flera av de människor som söker sig till partiet.

Sverigedemokraterna får enligt sina uppgifter fler medlemmar år för år. Samtidigt faller organisationen isär. Man lockar och kastar ut på samma gång. Det är en sorts sorteringsprocess där många människor kommer, men långt ifrån alla stannar.

Kanske hoppas partiet på det här sättet hitta de rätta företrädarna. De som behövs för att ge partiet den profil som behövs för att bli det 30-procentsparti Jimmie Åkesson hoppas skapa.

Men det har uppenbarligen sitt pris. Istället för att släppa ifrån sig ansvar till de nya krafterna som kommer in i partiet koncentreras makten på lokalnivå till de som är trogna ledningen.

Det talas om kriser för Socialdemokraterna och Kristdemokraterna. Av någon anledning har Sverigedemokraternas lokala sammanbrott inte gett samma rubriker. Men vi kallar det en kris. Det är en kris när ett parti är rädda för att för att bli ett nytt Ny demokrati, och faktiskt på vissa ställen runt om i landet är på väg att bli just det. Ett parti som imploderar. Vi kallar det en kris för att det finns poäng i att markera att Sverigedemokraterna måste bedömas utifrån de premisser de ställer upp sig själva, inte utifrån de låga krav den svenska journalistkåren många gånger tycks ha på partiet.

Sverigedemokraterna klarar sig undan de jobbiga frågorna om hur de hanterar de många bråken runt om i landet, för att ingen förväntar sig något annat än att de ska ha de problem.

Vi ser ett parti som inför valet lovade väljarna att det inte skulle finnas några tomma stolar. Vi ser ett parti som gör anspråk på att vara en folkrörelse. Vi ser ett parti som är noga med att visa en enad front.

Vi ser ett parti som inte klarar av något av detta.
Vi ser ett parti i en kris.
Daniel Poohl