Extremisternas sociala engagemang

I många europeiska länder börjar ett oroväckande mönster att skönjas. Extrema grupperingar från vit makt-nätverk och extremnationalister till islamister börjar sakta men säkert att uppvisa ett större socialt engagemang. Detta är en gammal och välbeprövad taktik. (Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften Expo 4/2012)

I Ungern omvandlades det paramilitära Gardet, som står det antiromska partiet Jobbik nära, till en sorts "grannsamverkan mot brott". De bär numera västar med texten "en bättre framtid" över de svarta uniformerna, när de patrullerar bostadsområden för att som det heter "skydda medborgarna". Till skillnad från hur vi ofta före­ställer oss paramilitära grupperingar består Gardet inte främst av unga män utan av medelålders män och kvinnor. Utan sina svarta uniformer skulle de kunna uppfattas som vilka engagerade nattvandrande vuxna som helst. Men det är de inte – långt därifrån.

I krisens Grekland där situationen ständigt tycks förvärras ringer människor i vissa områden inte längre till polisen eller lokala myndigheter om de behöver hjälp – utan till det nazistiska partiet Gyllene gryning. Tilliten till samhället har successivt eroderats. Under kravallerna i London förra året slöt anhängare till EDL upp för att, som de säger, "skydda medborgarna".

Detta är bara några få exempel. I många europeiska länder börjar nu ett oroväckande mönster att skönjas. Extrema grupperingar från vit makt-nätverk och extremnationalister till islamister börjar sakta men säkert att uppvisa ett större socialt engagemang. Detta sker samtidigt som samhället, på grund av den ekonomiska krisen, drar sig undan och skär ner på resurserna. Extremisterna etablera sig i bostadsområdena, de driver idrottsföreningar, ungdomsverksamhet, soppkök och inte minst, de är synliga och närvarande på gatorna. Det offentliga återfinns i allt större utsträckning endast som en sajt på nätet.

Successivt säkert bygger extremistgrupper upp legitimitet. De finns där människor lever, de lyssnar, de tar över och driver de verksamheter som samhället inte längre anser sig ha råd att understödja. Detta är en gammal och välbeprövad taktik. Under depressionen drev SA- och Röd Front-förbanden soppkök och social verksamhet i krisens Europa. De erbjöd skydd, ett mål mat, en säng att sova i och de erbjuder enkla sanningar och ett hopp om en bättre framtid – nog så lockande i en tid då allt fler drabbades av krisen.

Även andra aktörer börjar dyka upp på "marknaden", som den organiserade brottsligheten. När villaföreningen i Skånska Brunkeflostrand nyligen höll informationsmöte med polisen, med anledning av villainbrott i området, dök en representant från MC-gänget Bandidos, som nyligen etablerat sig i området, upp och förkunnade ­följande:

"När Bandidos etablerar sig brukar tjuvarna hålla sig borta. Får ni problem så bara ring mig. Vi hjälper gärna till och vi är snabbare än polisen."

Det finns naturligtvis en sanning i det han säger, vardagsbrottsligheten tenderar att sjunka dramatiskt i områden där extremister och organiserad brottslighet etablerar sig och det är just i detta som faran ligger.

När tilliten till systemet börjar rämna, när samhället drar sig tillbaka, så skapas ett utrymme för andra att ta över och vinna legitimitet i kraft av att de erbjuder den trygghet som människor inte längre uppfattar att samhället kan erbjuda. I debatten talas mycket om att frivilliga krafter måste mobiliseras och det finns många former av frivilliga krafter. Men, det är inte alltid de vi tror att det ska vara.

Heléne Lööw
Helene Lööw