Kampen mot vardagsrasism börjar med att lyssna

2012 var ett stormigt år på många sätt, och det markerade bara början på det senkomna men välkomna samtalet om vardagsrasism. På väldigt många sätt påminner diskussionen om rasism om den om sexualiserat våld. Jag avskyr att likställa olika sorters förtryck, däremot är det relevant att jämföra dem för att se mönster. Jag kan inte ens föreställa mig hur intensivt vidrigt det kan vara att utsättas för en våldtäkt, däremot kan jag lätt föreställa mig hur jobbigt det måste vara för den drabbade att göra sig hörd. (Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften Expo 4/2012)

Jag tänker på kampanjen Prata om det. I Sverige råder i det närmaste samförstånd om att våldtäkter är något avskyvärt, men när verkliga erfarenheter tas upp ändras tonläget. "Vad hade du på dig/var hade du varit/var du full/han är en skön kille/". Inte så sällan framställs de anklagade som offer. Självklart kan människor bli falskeligen anklagade för brott, men oavsett skuld omges likt förbannat rättegångar av kränkande och misstänkliggörande förhör av målsäganden.

Att rasism är något förkastligt råder det också i det närmaste samförstånd om. På ett generellt plan. I Sverige "är vi inte rasister". Just därför blir också den som påpekar att vissa ­bilder, ord och gestaltningar bär på rasistiska föreställningar förlöjligad, hånad, misstänkliggjord och beskylls för lättkränkthet och överkänslighet. Denna anklagelse kommer alltså från uttalade antirasister.

Tillmälen som "lättkränkta kärringar" och "inkvoterade kvasiforskare" samsas med beskyllningar om "livlig fantasi", "inte riktig rasism", liksom att intentionen inte har varit illvillig. Till det kommer anklagelserna om "vilka är ni att veta" parat med ett i vissa medier hårdnackat motstånd mot att låta antirasister komma till tals.

Väldigt mycket faller in under rubriken antirasism, från upprop för apatiska flyktingbarn till militant antifascism. Väldigt lite är sådant som låter sig göras genom punktinsatser eller brandkårsutryckningar – grunden är förebyggande arbete.

Om man ska fortsätta räddningstjänstmetaforerna; bränder kräver brännbart material, syre och en värmekälla. Lite förenklat kräver ett uppsving i stödet för rasistiska partier rasism i kulturen och traditionen.

Att tro att stöd för högerpopulister försvinner enbart för att vi går mot bättre tider är lite naivt. De flesta europeiska länder har haft främlingsfientliga partier med nära tvåsiffrigt stöd i parlamenten i årtionden. Att tro att kunskap löser allt är inte heller helt realistiskt. Kunskapen finns – det handlar om att ta strid för den. I konkreta sammanhang. Sverigedemokraternas största resurs är rasismen i vår kultur, alltså den som går bortom deras egna led. Kampen mot partiet kan alltså inte föras genom försök att isolera problemet. Vi måste se rasismen i skolor, på arbetsplatser, institutioner och i politikens mittfåra. Antirasism är inte glamoröst, det är ett oförtrutet arbete som måste föras i alla sammanhang genom diskussioner och dispyter. Och det måste börja med att de som utsätts för rasism tas på allvar. Hoppas det sker 2013.
Nathan Hamelberg