Trendsättarna i den antimuslimska rörelsen

(2012-09-12) Den antimuslimska organisationen SION:s möte i New York har fått mycket uppmärksamhet i svensk media. Under gårdagen, på årsdagen av terrorattentaten den 11 september, höll så organisationen sitt omtalade möte i New York.

Jag har svårt att komma på någon annan högerextrem, antisemitisk eller antimuslimsk organisation som lyckats få så stor medieexponering i förhållande till sin storlek som SION.

SION är en internationell sammanslutning för inflytelserika så kallade kontrajihadister runt om i världen. Om det inte hade varit för organisationens besök i Stockholm i augusti och Lars Vilks deltagande i konferensen hade SION:s möten passerat obemärkt förbi. För det är det så det har varit tidigare. Sedan 2007 har den så kallade counterjiihadrörelsen träffats vid konferenser och kongresser. (De viktigaste mötena listade Expo research i en rapport som publicerades i våras.)

Konferenserna är ett utmärkt tillfälle för den annars nätbaserade miljön att utbyta erfarenheter och smida planer. Under de år som gått har nya organisationsformer och strukturer skapats. Counterjihadmiljön har pengar, de bygger nätverk, men har svårt att förvandla drömmarna om en massrörelse till verklighet. SION är ett led i den här utvecklingen.

Av allt att döma så handlade tisdagens konferens om att utveckla strategier för hur medias "smutskampanjer" mot rörelsen ska kunna motarbetas. Dessutom, vilket är betydligt mer intressant, lades fokus på hur rörelsen ska ta striden för yttrandefrihet i FN-sammanhang.

I april 2011 antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution med uppmaningen att "bekämpa intolerans, negativ stereotypisering, stigmatisering, diskriminering och uppmaning till våld mot personer baserat på deras religion och tro".

Resolutionen har fått relevant kritik för att den riskerar att begränsa yttrandefriheten. För SION är resolutionen ett resultat av islamiseringen i världen. Nu tar man striden, och faktum är att man har sympatisörer med åtminstone insyn i och erfarenhet av arbetet i FN. En av de annonserade talarna under konferensen var John Bolton, George Bushs tidigare FN-ambassadör. Under sin tid i FN gjorde han sig bland annat känd för sin hårda ton mot Iran, vilket föranledde den svenska författaren och före detta Folkpartiledaren Per Ahlmark att 2006 nominera honom till Nobels fredspris.

Nu är alltså Bolton en av rörelsens anhängare.

Exakt hur mycket dessa otaliga konferenser och försök att bygga nätverk påverkar är svårt att svara på. Men en sak är klar. Deltagarna är många gånger högprofilerade och har inflytande i de organisationer och nätverk där de agerar. Genom att studera vad som sagts under tidigare konferenser kan vi se hur strategier och retorik sprids från möteslokalerna vidare ut i organisationer och nätverk. Så frågan är hur lång tid dröjer det innan Sverigedemokraterna, Tryckfrihetssällskapet och antimuslimska bloggar börjar fokusera på hur islamiseringen tagit sig in i FN?
Daniel Poohl