Expo.se Puff Propagandakriget del

Det stora genombrottet

Publicerad 2016-07-06

PROPAGANDAKRIGET, DEL 3. De högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna har lyckats trycka den traditionella journalistiken mot väggen. Deras perspektiv har förvandlats till en "verklighet" som de övriga medierna nu ger sig ut för att skildra.

Det här är del 3 i en artikelserie i tre delar där Expo analyserar de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna. Läs del 1 här och del 2 här.

"Rasistsajter tappar stort på Facebook!"

I juni kom LO med en nyhet som för ovanlighetens skull pekade på en nedgång för sajter som Avpixlat och Fria Tider. De rasistiska sajternas delningsmakt har minskat dramatiskt, slog LO fast i en debattartikel i Aftonbladet. Deras granskning visade att spridningen av artiklar från "SD-anknutna, ofta rasistiska" sajter hade minskat med hela 74 procent sedan november förra året.

LO skrev in förändringen i organisationens övergripande budskap om att Sverige nu börjat prata om viktiga frågor på den traditionella höger-vänster skalan i stället. Och då blir det svårare för de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna att nå ut. Dessutom, konstaterade LO, hade nu svenskarna lärt sig att känna igen sajterna och slutat att obetänksamt dela deras artiklar i sociala medier.

Goda nyheter. Men tyvärr är det inte så enkelt.

Sajterna når ut

Det en konst i sig att försöka reda ut hur mycket trafik de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna har. I antologin Migration i medierna - men det får man väl inte tala om! har några av sajterna redovisat antal unika besökare under de senaste 30 dagarna. Fria Tider (1 419 573), Nyheter Idag (416 214), Avpixlat (788 282) och Motgift (80 770).

Det är alltså stor skillnad mellan sajterna. Och av allt att döma är Fria Tider just nu den sajt med flest besökare. Samtidigt är det svårt att jämföra dem med etablerade medier som vanligtvis rapporterar veckovis. Men en sak går ändå konstatera. De når ut.

Nikke Lindkvist är en av landets främsta experter på sökmotoroptimering. Han intresserade sig tidigt för att försöka reda ut hur mycket trafik sajter som Avpixlat egentligen har.

– Jag har tittat på det flera sätt och de är ganska välbesökta. De har bra trafik. Det jag har märkt är att de inte luras om sin trafikmängd, det har vi kunnat se när vi tittat närmare på detta i flera projekt.

I de undersökningar han gjorde för tre år sedan kunde han konstatera att sajterna hade hundratusentals sidvisningar i veckan. Nu tror han konkurrensen ökat, vilket kan ha dragit ner siffrorna.

I en av undersökningarna kunde de också belägga en av de vanligaste uppfattningarna om de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna. Många av besökarna vandrar mellan sajterna. Sajterna är en ekokammare för de redan frälsta. Samtidigt uppvisar de en exceptionell förmåga att i vissa ögonblick nå ut långt med sina artiklar.

– Det är inte bara de övertygade rasisterna som läser. Det är också tanter som råkar få det i sitt flöde.

Samtidigt tycks de alltså, som LO påvisat, har tappat delningskraft. Generellt uppvisar många av sajterna en oförmåga att ta vara på de sociala mediernas spridningsmöjligheter. Vissa artiklar blir virala löpeldar, men mycket passerar också obemärkt förbi och genererar knappt intresse i de egna leden. Förvånansvärt nog är en sajt som Avpixlat, som ofta får mycket uppmärksamhet, bland de sämsta på att få spridning på sina artiklar.

Att deras delningskraft har sjunkit kan förstås bero på att fler har lärt sig känna igen dem. Med ökad uppmärksamhet kommer också en ökad vaksamhet över vad man delar och gillar i sociala medier. Kanske har det med de sociala mediernas algoritmer att göra.

En annan förklaring är kanske att de inte behövs på samma sätt. Tusentals artiklar, eviga konspirationsteorier och rasistiska utfall har gjort skillnad. De har till slut blivit en faktor som påverkar hur traditionell media rapporterar om invandringen.

Berättelsen om mörkläggningen

"Journalister vinklar för att inte gynna SD".

Sakine Madons ledare i Expressen i början av året slog ner som en bomb. Hon hade samlat vittnesmål från kollegor i branschen. Hade de varit med om att deras redaktionen velat tona ner eller undvikit ämnen på grund av att kan gynna SD?

Många sa nej. Men det fanns också andra röster.

En menade att det fanns policys på redaktionerna att inte gynna främlingsfientlighet och SD. Integration och invandring är superkänsligt sa någon annan. Många vittnade om uppmaningar att vara "försiktig" med ordval, nyhetsvärdering eller signalement i syfte att inte gynna främlingsfientlighet.

Sakine Madon var inte nådig:

"Det är lätt att ropa "konspirationsteori!" åt all kritik. Desto svårare är det att se sin egen roll i att förtroendet för medierna sjunker, medan SD-sajterna firar seger efter seger."

Sakine Madon fick hård kritik. På Avpixlat togs krönikan inte oväntat emot som ett bevis på att de alltid hävdat är sant. Men framför allt fick hon stöd. Eller i alla fall flankerades hon av fler röster med liknande budskap: Att journalistkåren undvikit att skriva om känsliga frågor kopplat till invandring. Och det hade gynnat både SD och "hatsajterna".

Jag har föreläst på olika tidningsredaktioner om hur man kan bevaka SD och extremhögern sedan valet 2006. Jag känner igen delar av det som Sakine Madon talar om. Det finns en ängslighet kring SD. Och det har funnits ett starkt motstånd mot vad partiet står för. Det har påverkat journalistiken, men bilden är långt ifrån så enkel som den framstår i Sakine Madons krönika.

Det finns en rädsla för hot, en osäkerhet inför okunniga lokala SD-företrädare som knappt går att intervjua och en oro för att ens journalistik ska gynna partiet eller för den delen att man ska bli för mycket "pk". Det finns ingen anledning att betvivla de anonyma vittnesmål som Sakine Madon byggde sin ledare på. Tidigare forskning har dessutom visat liknande tendenser.

Men det finns fler faktorer. Kanske är det inte så konstigt att en, till stor del, homogen etniskt svensk journalistkår har svårt att hantera komplexa fenomen som exempelvis hedersförtryck eller islam.

Och när det gäller "försiktigheten" så har den sina skäl. En av den liberala journalistikens dygder är konsekvensneutraliteten. Journalistiken ska inte ta hänsyn till effekterna av ens rapportering. Det är en livlina när makten granskas. Om man undviker att avslöja mutskandalen för att det skulle skada det myglande företaget då tappar journalistiken sitt existensberättigande.

Men samtidigt vet alla journalister om att det finns teman som omgärdas av större försiktighet än andra. Dömda pedofiler görs anonyma på grund av risken för vedergällningar. Man är extra försiktig i rapporteringen om självmord, för att inte riskera att trigga de som bär på mörka tankar.

Samma sak gäller många gånger rapportering kring frågor som riskerar att förstärka rasistiska stereotyper. Och det finns en anledning till det. Ord och bilder spelar roll. I en artikel i Kit konstateras att medier i länder där nationalitet och religion ofta lyfts fram har cementerat fördomar mot minoritetsgrupper.

Så den "försiktighet" som fått så negativ klang, kan också vara en rimlig publicistisk utgångspunkt. Kort sagt. Det som egentligen är en komplex fråga har förvandlats till en förenklad berättelse om en journalistkår som förblindad av sitt hat mot SD tappade kontakt med "verkligheten".

Det stora genombrottet

I de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna jublar man åt utvecklingen. De har goda skäl. Den politiska berättelsen om hur media mörkar sanningen ekar numera i de stora tidningarnas kolumner. Och de slutsatser som görs i journalistkårens yrvakna självrannsakan som nu pågår kommer knappast göra situationen sämre.

Det stora genombrottet för de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna kom i kölvattnet av Ikeamorden i Västerås i augusti förra året. Efter en intensiv ryktesspridning om förövarnas motiv och etniska bakgrund (de visade sig senare att en av dem var helt oskyldig) valde flera medier att gå ut med uppgifter om gärningsmannens etnicitet. Bland annat Aftonbladet. Tidningens dåvarande publisher, Jan Helin, förklarade:

"Att inte publicera den i sak tämligen okontroversiella, men i realiteten laddade, uppgiften att de misstänkta är eritrianer hade gett avsevärt bränsle åt en av vår tids stora konspirationer – att media förtiger sanningen".

I början av året spreds nyheten om de sexuella trakasserierna under nyårsnatten i Köln. Och debatten om mediernas roll och bevakning tog ny fart. Några veckor senare stod Christina Jutterström, tidigare chefredaktör för både Expressen och DN och vd för SVT, i panelen hos Publicistklubben i Stockholm. En veteran som nu tyckte sig se nya vindar blåsa.

"Tidigare har vi varit oerhört försiktiga med att tala om att den som har begått ett brott, eller misstänks för det, har en annan etnisk bakgrund. Så har det varit nästan hela tiden när jag var ansvarig utgivare. Jag tycker att det håller på att förändras."

Bredvid sig hade hon en annan tungviktare, Erik Fichtelius, tidigare för chef för Ekots redaktion och senare politisk kommentator på SVT. De var rörande överens. Om man kan belägga uppgiften så är det faktiskt relevant att berätta om att det är afghanska flyktingpojkar som begått sexuella trakasserier. Istället för att avstå i någon slags rädsla för att betraktas som rasist, för att säga det med Jutterströms ord.

Skälet, om man lyssnar på Christina Jutterström, liknar det som Jan Helin angav ett halvår tidigare: Man ska inte bana vägen för partier som SD.

"Frågan är om man inte gynnar de mörka krafterna genom att låta Avpixlat och andra sajter syssla med detta. Att det är bättre att ändå ta i den här sanningen, om man kan konstatera att det är en sanning. Jag tror att man får en fel debatt. Man låter Sverigedemokrater och liknande styra utvecklingen är jag rädd för i dag."

Medierna mot väggen

De högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna har uppenbarligen lyckats trycka den traditionella journalistiken mot väggen.

Christina Jutterström representerar förstås inte hela den svenska journalistkåren. Och det är skillnad på olika mediers strategier och traditioner. Men det har hur som helst utkristalliserats en argumentationslinje som vill se en förändring i den traditionella journalistikens förhållningssätt till hur man rapporterar om etnicitet.

Den stora paradoxen är att motivet är detsamma som i andra sammanhang avfärdas. Journalister ska inte ta hänsyn till om främlingsfientliga krafter gynnas av rapporteringen. Att ta sådan hänsyn är att blunda för verkligheten, det är ängslighet och överdriven försiktighet.

Men samtidigt så används det ökade stödet för SD och sajter som Avpixlats besöksstatistik som argument för den egna linjen. Om vi inte "vågar lyfta känsliga frågor" så vinner SD. Det är knappast heller en konsekvensneutral journalistik. Det är bara en annan konsekvens som man förhåller sig till.

Det som tidigare var självklara utgångspunkter har i allt större grad kommit att ifrågasättas som ideologiskt vinklat. Och det finns en poäng i det. Journalistiken kommer, hur mycket den än vill, inte kunna vara neutral. Det finns tusen perspektiv som inte får plats i den journalistiska berättelsen om vårt samhälle. Journalistiken i sig bygger dessutom grundläggande liberala utgångspunkter.

När det nu sker ett skifte så är det förstås också ideologiskt präglat. Att göra etnicitet mer relevant är att tillskriva den faktorn ökad betydelse för hur vi ska förstå människors agerande. Ändå finns det en tendens att avideologisera kraven på en annan rapportering om SD och integrationsfrågor.

Det hävdas att det är "verkligheten" som ska upp i ljuset. Men det beror inte på att verkligheten tidigare har mörklagts. Det beror på att uppfattningen om vad som är verkligheten har förändrats. Att vi alltmer betraktar världen genom extremhögerns lins.

Och det är den stora segern för de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna. Deras perspektiv har slutat att uppfattas som politiskt kontroversiella åsikter. De har förvandlats till en "sanning", till en "verklighet" som de traditionella medierna nu ger sig ut för att skildra.
Daniel Poohl

Dödshotad journalists öde i Migrationsdomstolens händer

Jagas av nazister. Journalisten Niko Ago är hotad av nazistorganisationen Gyllene gryning och i Albanien utpekad som landets fiende av en tidigare president. För tre år sedan gav landstinget i Dalarna honom fristad i Sverige. Men nu vill Migrationsverket utvisa honom till Albanien och snart faller Migrationsdomstolens avgörande.

Så våldsamma är nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen

Expo har kartlagt 159 av de mest aktiva medlemmarna i Nordiska motståndsrörelsen – Sveriges största och farligaste nazistorganisation. Bara under förra året dömdes en dryg fjärdedel för vålds- eller vapenbrott. Samtidigt har flera förövare gått fria på grund av slarv i rättsväsendet. Det avslöjar Expo i kommande nummer av tidskriften.

Rikta blicken mot Skåne

Analys Niclas Nilsson. Nyligen publicerade SCB sin partisympatiundersökning. Sverigedemokraternas har fortsatt starkt stöd i opinionen. För att förstå partiets chanser till ökat politiskt inflytande bör blicken lämna huvudstaden och snarare fästas på vad som sker ute i landets kommuner i detta nu. Inte minst nere i söder.

Tidskriften Expo

2016/3 0,01 procent

2016/3 0,01 procent

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA
Annons: Stöd Expo genom prenumeration med autogiro