Expo.se Puff Propagandakriget del

Myten om den dolda sanningen

Publicerad 2016-07-03

PROPAGANDAKRIGET, DEL 1. De kallar sig medborgarjournalister och obekväma sanningssägare. Men deras nyheter är något helt annat traditionell journalistik. Talet om att media mörkar sanningen har varit en del av den högerextrema propagandan sedan 1900-talet första hälft.

Det här är del 1 i en artikelserie i tre delar där Expo analyserar de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna. Läs del 2 här och del 3 här.

Det var en efterlängtad men otacksam entré in i finrummet. I februari 2013 bjöd Publicistklubben i Stockholm in till debatt på temat "Hur kan vi stoppa näthatet". De återkommande paneldiskussionerna för stadens journalistkår brukar för det mesta gå lugnt till. Kollegor som i god ton dryftar journalistikens stora och små frågor.

Nu var det hela havet stormar.

Inför debatten hade arrangörerna bjudit in Mats Dagerlind från Avpixlat till panelen. Själva sinnebilden för det näthat som skulle diskuteras skulle ta plats på scenen. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg bojkottade debatten. Mattias Irving, redaktör för nättidningen Seglora dundrade: Att bjuda Avpixlat för att diskutera näthat var som att bjuda in antisemiter för att diskutera hoten mot den judiska församlingen, menade han i en debattartikel.

Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski stod på sig. "Var ska debatten tas om inte på Publicistklubben?"

Men så mycket till debatt blev det inte. Mats Dagerlinds närvaro hade visserligen splittrat publicistklubbens medlemmar, men de var åtminstone eniga att han bar ett ansvar för näthatet. Han stod där i sin finkavaj och vita t-tröja med Avpixlat-tryck. Mitt i "pk-medias" hjärta. I sina följares ögon en hjälte. I stora delar av publikens ögon en hatets hantlangare.

Mats Dagerlind liknades vid ett gnälligt barn, han sades stå för en öga för öga, tand för tand-mentalitet. Varför uppmanar Avpixlar sina läsare att hänga ut journalisters adresser? Varför tar de inte ansvar för svansen av hat?

Så lät det då.

Två år senare var tonen en annan. Då satt Mats Dagerlind i Sveriges Radios Studio ett. Jag satt också där. Avpixlat hade ännu en gång hamnat i fokus. Den här gången för att de faktiskt fått något form av erkännande.

I ett reportage i Dagens Nyheter hade den förre moderate kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth erkänt att hon då och då besöker sajten. Hennes make, Ulf Adelsohn, menade att media visst mörkar sanningen om invandringen.

Nu var det som för två år sedan varit så självklart plötsligt ett debattämne: Var Avpixlat en hatsajt eller inte?

Hatet har blivit vardag

Det fanns en tid då avsändare som Avpixlat var förpassade till marginalen. Okända för allmänheten och hopplöst långt ifrån något som helst inflytande.

Nu har något hänt. Några av dem, som Avpixlat, har blivit referenspunkter i samhällsdebatten. Sajterna har imponerande besöksstatistik, hängivna följare och de blir fler i en rasande takt. Fenomenet har till och med börjat intressera medieforskare. Det som tidigare avvisades som hatsajter har blivit ett seriöst studieobjekt. Och med det kommer en debatt om hur de ska betraktas och vad de ska kallas.

Medierna som tidigare var nya och farliga har blivit vardag. Från utskällda, till kritiserade, till debatterade. Det är små men betydande steg. Och ju mer vi vänjer oss vid deras närvaro desto svårare riskerar det att bli att se vad vi har framför oss.

Så vad är det egentligen vi har att göra med? Med den här artikeln, som är den första i en serie av tre, påbörjar Expo en omfattande granskning av de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna. Artikelserien avslutas med ett seminarium under politikerveckan i Almedalen. Sedan fortsätter vi under hösten i nästa nummer av tidskriften Expo och på Expos webb, Expo Idag.

Vi fokuserar på de medier som skriver in sig själva och eller som konsekvent knyter an till typiska högerpopulistiska eller högerextrema ideal och retorik. Även om de skiljer sig åt sinsemellan så enas de i föreställningen om att nationen hotas av minoriteter och en förljugen maktelit.

Där är den så kallade invandringskritiken invävd i en större ideologiskt universum. Den nyhetssajt som kanske är svårast att få in i mallen är Nyheter Idag. Men vi har ändå valt att räkna in den eftersom den håller sig till samma tematik som de övriga medierna.

Vi har inte heller tittat på alla medier. Fokus ligger på nyhetsförmedlarna och granskarna. De som imiterar den traditionella journalistikens estetik och format. 
En återkommande fråga är vad de ska kallas. Hatsajter? Konspirationsmedia? SD-anknutna medier?

I antologin Migrationen i medierna – men det får en väl inte prata om! kallar medieforskaren Kristoffer Holt dem invandringskritiska alternativmedier. Han räknar in alltifrån bloggen Ledarsidorna till antisemitiska och nyfascistiska sajter.

Vi har ett annat urval och utgår den politiska familj sajterna hör hemma i. Vi har valt att kalla dem för högerpopulistiska och högerextrema alternativmedier. Precis som andra alternativmedier så utmanar de den rådande politiska normen. Och de gör det med ett tydligt politiskt motiv.

Ny teknik – gamla idéer

Även om sajterna är relativt nya så har fenomenet en lång historia.

Den kanske viktigaste insikten om nya trender inom den radikalnationalistiska världen är att de inte är så nya. Det där vet Heléne Lööw allt om. Hon har forskat om nazismens historia, sett organisationer komma och gå. Och idéer bestå. Hon är, som hon själv säger, en sån där historiker som älskar att konstatera "inget nytt under solen". En utgångspunkt som ger fler svar än vad man först kanske tror.

– Det är inte ett nytt fenomen, det är utnyttjandet av en ny teknik för att sprida samma sak som tidigare, konstaterar hon krasst.

Det har hänt förr. Efter en annons- och tryckeribojkott mot den övervintrade extremhögerns tidningar på 1960-talet försvann de från tidningsställen. Tidningsmakarna förlorade direktkontakten med läsarna och gick under jord. I slutet av 1970-talet kom närradion. Där gick det att tala "fritt" om sina fördomar mot invandrare och återknyta kontakten med lyssnarna. Telefonväkteriet som "sanningens" sista utpost.

Med internets genombrott blev tidningarna nyhetsbrev. Mejl, forum, hemsidor. Extremhögern var där. Och med, billig, enkel teknik för att bygga sajter tillsammans med de sociala mediernas möjlighet uppstod de sajter vi pratar om i dag. Men vilken tekniken än har varit så har budskapet låtit ungefär likadant.

Heléne Lööw spårar tematiken i dagens högerextrema och högerpopulistiska alternativmedier tillbaka till 1900-talets första hälft. Veckotidningen Vidi, Elof Erikssons Nationen eller tidningen med det talande namnet Vad TT inte låter oss veta.

– Då handlade det naturligtvis om judar. Men också om brottslighet bland flyktingar under kriget. Det var judiska flyktingar, men också socialister, kommunister, norrmän. De publicerade avslöjanden om slagsmål på flyktingförläggningar och om flyktingar som sades antasta unga flickor i lokalområdet.

Samma innehåll då som nu. Och samma grundläggare syfte, att legitimera den egna världsbilden och utmana "systemets" media.

– De ser sig själva som att de i en sorts strid mot de här stora mediebolagen. De har också en stark föreställning om att de är de sanna publicisterna. De som vågar säga en obekväm sanning. Det har ju alltid varit en utgångspunkt eftersom de här miljöernas föreställningsvärld bygger på att det finns en sorts konspiration eller pågående mörkläggning som ska avslöjas. Om människor bara får veta sanningen så kommer folket att vakna.

Demokratisk grundpelare

Journalistik kan inte handla om allt. Utrymmet som ska fyllas är begränsat medan verkligheten är obegränsad. Därför handlar journalistik mycket om välja och välja bort. Den traditionella journalistiken har odlat fram principer att hålla fast vid när urvalet ska göras. Det ska vara relevant och det ska kunna gå att lita på. Därför behöver journalistiken vara opartisk, neutral och sanningsenlig. Så har det inte alltid varit.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap, beskriver idealen som ett resultatet av både ekonomiska och journalistiska drivkrafter.

– Det brukar framföras att den moderna journalistiken växte fram under slutet av 1800-talet i USA i samband med telegrafen. Telegramnyheterna behövde nå ut till många olika tidningar med olika politiska färger. Och för att kunna göra det så behövde de vara sakliga, korrekta och inte värderande.


– Det handlar också om en avpolitisering av samhället där det blev mindre ekonomiskt lönsamt att rikta sig till en specifik politisk grupp. Det blev viktigare att nå ut brett. Efterhand växte det här fram som en ideologi som syftade till att motivera varför journalistiken var en institution i sig och varför det var viktigt att journalistiken behövde ha en hög grad av självständighet.

Så växte journalistiken fram som en av demokratins grundpelare. Journalistiken ska förse människor med information som gör det möjligen att sätta sig in samhällsfrågor. Med det följer en grundläggande utgångspunkt. Traditionell journalistik lever förvisso i en symbios med samhällets maktsfärer. Och de ädla principerna är inte alltid så lätta att leva upp till. Journalistiken präglas även den av sin omgivning och av reportrar och redaktörers perspektiv och erfarenheter.
Men när de utkräver ansvar är det makten som står mot väggen.

Populism och rasism

De högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna är något annat. Sajter som Avpixlat eller Fria Tider är en del av en radikalnationalistisk mobilisering, där även partier, intresseföreningar, gatupatruller och ensamagerande våldsverkare ingår. En mer eller mindre frivillig symbios där medierna tagit en allt mer central roll.

Det är en värld där eliten anses gå hand i hand med minoriteterna mot "folket", bärarna av nationens särart. Berättelsen bygger på populism och rasism. Man slår uppåt mot "pk-etablissemanget", för att sedan låta släggan falla neråt mot det man ser som hotande och tärande minoriteter och flyktingar. Hela tiden med föreställningen om att man representerar en tystad, kuvad majoritet som trycks tillbaka och undanhålls sanningen om det system vi lever i.

Socialism och liberalism är gift. Medan nationalismen renar. Det är en form av maktanalys, ett sätt att förstå världen där jämlikhetssträvan omvandlas till förtryck och där hat mot minoriteter, fördomar och rasism ses som frihetskamp.

Nu ska det sägas att sajterna som vi tittat på skiljer sig åt, både i ideologisk inriktning, strategier och metoder. De nazistiskt präglade medierna pekar fortfarande ut den judiska världskonspirationen som den yttersta makten. Sajten Nyheter Idag försöker till skillnad från resten av sajterna att i allt större grad anamma den traditionella journalistikens principer.

Men berättelsen om att media medvetet undanhåller sanningen om invandringen går ändå som en röd tråd genom hela spektrat av medier.

Två ideologiska universum möts

Kritiken mot de högerpopulistiska och högerextrema alternativmedierna har varit massiv. Rasism, felaktiga uthängningar, hatstormar mot privatpersoner, anonymiteten, rena lögner och trollbeteende. De speglas mot den traditionella journalistikens ideal och framstår som konspiratoriska utstötta skrikhalsar. Men utifrån deras avsikter är beteendet logiskt, ja rent av en plikt. De ska ju sprida sanningen, rädda Sverige från undergången.

Därför är det alltid relevant att nämna etnicitet i rapporteringen om brottsfall. I den högerpopulistiska och högerextrema alternativmedian så bedöms och sorteras människor utifrån etnicitet. Det blir rimlig att hänga ut journalisters hemadresser, för de är företrädare för ett förhatligt system. Vem som helst kan bli föremål för granskning så länge personen anses tillhöra fel sida.

Det är inte frågan om i vilken grad media ska rapportera om negativa effekter av invandring som är kärnan i konflikten med den traditionella journalistiken. Det är två ideologiska universum som möts. Extremhögern vet det, och har list nog att maskera det som en form av mediekritik.

Frågan är om deras motståndare förstår det som borde vara uppenbart. Att hela det idésystem som journalistiken bygger på är under attack.
Daniel Poohl

Brandbomber vid judiskt kapell i Malmö

Brandbomber har hittats vid ett judiskt kapell i Malmö. Polisen rubricerar händelsen som försök till mordbrand. Det rapporterar Sveriges radio.

Här är de anhållna för attacken i Göteborg

De tre personer som sitter anhållna för brandattacken mot synagogan i Göteborg i lördags är 18, 20 och 21 år gamla. Minst en av dem har på sociala medier uttryckt stöd för en demonstration mot att USA erkänt Jerusalem som huvudstad i Israel.

Samma urgamla antisemitism i botten

Kommentar. Oavsett att olika gruppers och individers drivkrafter kan variera, så ligger den urgamla antisemitismen i botten på allt generaliserat hat mot judar som grupp.

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA