Flykt till Tuzla

I juli 1995 inledde de bosniskserbiska styrkorna, ledda av general Ratko Mladic, sin attack mot staden.

Armin minns dagen då de bosniskserbiska styrkorna kom. Hans familj, förutom han och hans farmor, var i en av grannbyarna och hjälpte hans mammas släkt med jordbruket. Armin tog följe med de tusentals människor som strömmade genom staden mot FN-basen.

– När jag var på väg dit tänkte jag att detta är den enda rätta vägen. När jag kom dit och såg allting tänkte jag: Jag måste härifrån.

Vid FN-basen mötte Armin den bosniskserbiska armén. Plötsligt kände han sig som en fånge, som om hans öde låg i deras händer.

– Jag visste att många hade flytt ut i skogen. När jag var där nere tänkte jag att de är fortfarande i det fria. Även om man är i jättestor fara ute i skogen så är man fortfarande fri.

Den första kvällen grävde Armin ett hål under stängslet som omgärdade FN-basen och sprang tillbaka in till staden. Under en hel dag lyckades han hålla sig undan Ratko Mladics mannar. Hans farmor bussades senare från lägret och även resten av familjen kom så småningom i säkerhet.

För Armin gällde det bara en sak. Fly från de bosniskserbiska styrkorna. Han tog sig till slut till en uppsamlingsplats där närmare 15 000 bosniska muslimer strålat samman för att tillsammans ta sig till bosniskt territorium.

De började en sju dagar lång marsch genom serbiskkontrollerat område. Målet var den bosniska staden Tuzla, där den bosniska militären fortfarande hade kontrollen. Armin visste vad som väntade längs vägen. Ingen mat. Landminor. Krypskyttar.

– Vi var medvetna om att max tio procent skulle överleva.

Armin tog följe med en av den bosniska militärens officerare. Mannen var skadad och Armin erbjöd sig att leda hans häst. I officerens omgivning skulle han vara säker, tänkte han.

Längs hela vägen var det Armins grupp som fick uppdraget att säkra marschvägen. Gruppen gick i förväg, spred ut sig och vinkade förbi de andra. Sedan gled de in i den stora kolonnen igen, för att återigen ta sig fram till täten. Det innebar att Armin antingen var skyddad mitt i gruppen, eller låg gömd när attackerna kom.

Vid flera tillfällen såg han på nära håll vad som hände med dem som blev tillfångatagna av bosniskserbiska soldater.

– Vid ett tillfälle såg jag kanske 350 personer som blev tillfångatagna. De blev skjutna nästan allihop. Det var kanske två personer som överlevde det där och jag såg det på 50 meters avstånd. Vi fick välja om vi skulle börja skjuta och försöka befria gruppen eller inte. Vi valde att inte göra det. Det skulle äventyra vår säkerhet och vi var också utmattade och utan mat. Vi orkade inte ta onödiga strider så att säga. Alla fick kämpa för sitt liv.

Möte med serbisk soldat

Kolonnen tog sig genom skogarna, klättrade upp för berg och vadade genom vattendrag. De hade inte mat så att det räckte. Armin minns hur han försökte mätta sin hunger med levande skogssniglar och blad.

När han lämnade Srebrenica hade han likt många andra inte haft tid att förbereda sig. Bara efter några dagar gick den ena av hans billiga gymnastikskor sönder. Han tvingades gå med bara en sko och snart var hans fotsulor såriga och blodiga. För att kunna ta sig framåt gick han 300 meter, stannade, satte skon på andra foten och gick ytterligare 300 meter.

Samtidigt gjorde sig de serbiska soldaterna ständigt påminda längs vägen. Armin kan räkna till tre tillfällen då han, som han själv säger, såg döden.

– Till exempel då vi var tvungna att passera en stor väg, mitt i det serbiska territoriet. De hade väntat på oss där. Vi väntade tills det blev mörkt för då hade man större chans att klara sig. De första tio personerna som sprang dog allihop. De två andra skottskadades. Jag var den trettonde personen. Man böjde ner huvudet och sprang så fort man bara kunde. Jag kände hur nära skotten kom. Tack och lov hade jag tur som blev den första att komma över helskinnad.

– Vid ett annat tillfälle, kanske en dag efter det där springandet, träffade jag en serbisk soldat i skogen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi var två meter ifrån varandra. Det var ett tillfälle då vi kunde ha skjutit varandra, men det gjorde vi inte. Utan vi gick varsin väg.

Vid ett tredje tillfälle, när Armin gick tillsammans med sin vän som han träffat längs vägen, blev de beskjutna av krypskyttar. Hans vän träffades med ett skott i pannan. Armin kände hur en kula ven förbi hans huvud.

Salko var en av de som överlevde flykten till Tuzla. Hör hans berättelse.