Flykten undan ett folkmord

Det var de nationalistiska partierna på Balkan som lade grunden till hatet. Det säger Armin Nuhanovic, en av dem som överlevde massakern i Srebrenica.

Cirka en mil utanför Tuzla, Bosnien, 1995. Armin hör det smattrande ljudet från kulsprutorna när han kommer springande ut från skogen. Han blöder om sina fötter. Camouflagejackan och jeansen är fläckade av intorkad lera.

Han kastar en nervös blick över axeln, där finns skogen. Framför honom breder en stor äng ut sig. Längre bort rinner en flod. Han tänker att han borde vara framme snart.

De senaste dagarnas regn har upphört och solen bryter fram genom molnen. Han ser ut över ängen. Plötsligt upptäcker han att det höga gräset rör på sig. Sedan ser han. Det är soldater.

Hela ängen är fylld med välkamouflerade soldater. De reser sig sakta från marken med blommor och gräs instuckna i sina hjälmar. De är flera hundra stycken.

Under sex dagar har Armin jagats och beskjutits av bosniskserbiska soldater. Han har lärt sig att känna igen deras uniformer. Men den här gången är det inte deras camouflagemönster han ser. Det är den bosniska arméns. Där och då inser han att han överlevt.

Malmö, Sverige, 2009. Burger King vid Stortorget i Malmö har precis slagit upp portarna. Borden har tvättats rena från flott och saltkorn, skinnsofforna står tomma och från högtalarna skvalar schlagermusik från förra årets melodifestival.

Vid disken står fyra personer samlade. Kassapersonalen i sin enhetliga klädsel tar instruktioner från två äldre män. Till skillnad från de unga kollegorna bär männen inga namnbrickor. Men om de hade gjort det hade mannen med skinnjacka, svarta jeans och det trötta leendet haft en där det stod Armin Nuhanovic, restaurangägare.

Överlevde folkmordet i Srebrenica


Text: Daniel Poohl. Svartvita porträttbilder: Karin Zackari. Övriga bilder: David Lagerlöf.

Fotot: FNs före detta bas utanför Srebrenica.

Nationalistpartierna splittrar människor

Det är nu 14 år sedan han kom till Sverige. Då var han en omtumlad 17-åring. Nu är han 30 år, har flickvän och en dotter och driver restaurang i ett Malmö som allt mer börjar kännas som hans hem.

Armin är en av dem som lyckades ta sig levande från massakern i Srebrenica i juli 1995. Vid FN:s bas utanför den bosniska staden samlade bosniskserbisk militär mellan 7 000 och 8 00o muslimer och avrättade dem. Armin lyckades hålla sig undan och anslöt sig till en grupp på runt 15 000 bosniska muslimer som bestämt sig för att fly. När de väl kom fram till bosniskt territorium var det bara några tusen som klarat sig.

– Det värsta är alla kompisarna, personerna som du var nära. Vi var ett gäng på fem personer som delade en lägenhet i Srebrenica. Även om det var krigstider så var det en ganska rolig tid. Det är bara jag som lever i dag. Två av dem har jag sett dö, berättar Armin.

Som tonåring fylldes Armin av ett brinnande hat mot serberna. Vad hade han gjort för att förtjäna att fördrivas från sitt hem? Han skulle kunna ha dödat då, säger han. Den Armin finns inte kvar.

– Tro mig eller inte, men jag känner inget hat i dag. Just på grund av att man inte ska döma hela nationen. 90 procent av alla serber i hela före detta Jugoslavien är faktiskt bra människor. Det var den där lilla minoriteten som försökte göra det de försökte göra, säger han.

Det yttersta ansvaret för kriget och de fientliga stämningarna ligger på nationalistpartierna, menar Armin.

– Partierna hade inga ekonomiska planer. Man hade inga program för ett bättre liv. Det vara bara, det där är ett serbiskt parti, det där är ett bosniskt part.

Armin växte upp i Rogatica, strax utanför Sarajevo. Han uppfostrades i ett Jugoslavien där landets olika etniska grupper skulle enas under den röda stjärnan. Ingen skulle stå över någon annan. Alla var jugoslaver.

Hans mamma och pappa var muslimer. Mammans tro var präglad av uppväxten i hennes djupt religiösa släkt. Pappan som var medlem i Titos kommunistparti – det var en förutsättning för att han skulle kunna driva sitt företag – var till skillnad från sin fru ointresserad av religion.

Armin själv tänkte aldrig på om han var muslim eller kristen, om han var bosnier eller serb. När kriget mellan Kroatien och den serbiskdominerade federala armén bröt ut 1991 blev han medveten om att det fanns en skillnad. Stadens unga bosniskserbiska män tog värvning för att strida mot kroaterna och för varje kista som kom hem från fronten slöt sig stadens bosniskserbiska befolkning allt mer samman.

På bara några månader var staden delad. Armins vän Alexanders nya mössa var första tecknet.

– Det var en serbisk kille som jag hade umgåtts med i hela mitt liv. Han började strax efter, eller strax innan kriget bröt ut, att bära en mössa med en serbisk flagga på. Det var då jag kände att det var någonting skumt som var på väg att hända, minns Armin. Den plötsliga medvetenheten om den egna grupptillhörigheten smög sig också in i Armins familj.

– Min pappa var helt ointresserad och han kunde ingenting om religion. Så när jag såg min pappa fira Bajram (en muslimsk högtid) då tänkte jag: Vad är det som händer här?

Armin hade aldrig hört talas om den lilla staden Srebrenica i norra Bosnien förrän hans familj bestämde sig för att fly dit när kriget i Bosnien och Hercegovina inleddes i april 1992.

– Vi fick åka för att situationen för muslimer i Rogatica inte var bra. Jag tog farväl av mina muslimska kompisar, varav de flesta lever i dag. Vad som hände mellan mig och den där Alexander kommer jag inte ihåg. Förmodligen gick vi bara skilda vägar. Plötsligt kände man skillnad: Jag är muslim. Alexander är serb.

Armin och hans familj var inte de enda som kom till Srebrenica. De bosniskserbiska styrkorna som drog fram genom landet tvingade tusentals bosniska muslimer på flykt. I Srebrenica hoppades de på en fristad. FN hade sedan våren 1993 upprättat en bas i utkanten av staden för att kunna ge stadens invånare skydd.