Trots att tusentals människor mördades vid folkmordet i Bosnien är spåren idag undansopade. Haris Grabovac reste tillbaka till sitt födelseland för att träffa dem som vet vad som hände.

Fotot ovan: Ett av många krigsskadade hus i Sarajevo.

Att gömma ett folkmord

Strax utanför den lilla byn Tomašica, inom området för gruvan med samma namn, finns inga minnesmärken. Här finns inga skyltar, ingen information som på något sätt skulle antyda att vi befinner oss på en plats där över 800 kvarlevor av civila bosniska muslimer (bosniaker) och katoliker (kroater) antas ha begravts under den etniska rensningen kring staden Prijedor i norra Bosnien-Hercegovina 1992.

Det är vår och tusentals gula tussilagor växer på högarna av jord och lera som omger den stora kratern. Det är nära till bebyggelse. Bara ett par hundra meter bort ligger det hus. Människor bor där nu och människor bodde där under kriget. Vi står vid vad som antas vara Europas största massgrav sedan andra världskriget. Att vi hittade hit beror på att överlevande visade oss vägen.

Hittills har 430 kroppar grävts fram, varav 275 är hela skelett, övriga är enstaka ben eller fragment. Många anhöriga har därför tvingats att begrava endast stympade delar av offren, som en konsekvens av att kvarlevorna förstörts när myndigheterna i Republika Srpska grävde upp offren för att begrava dem i andra massgravar, med syftet att dölja brotten. Kvarlevorna som grävts fram ur massgraven Tomašica är efter kvinnor, barn, män, gamla, unga.

Tomašica är inte bara en plats där bevisen för den etniska rensningen gömdes, det är också en plats där den genomfördes. Den bosnienserbiska militären transporterade kropparna till Tomašica tillsammans med bosniakiska och kroatiska fångar från närbelägna koncentrationsläger i staden. Fångarna hade till uppgift att lasta av kropparna och begrava dem, varefter de själva sköts. Inga vittnen skulle finnas kvar.

Massgraven i Tomašica är en av 61 massgravar kring staden Prijedor där fem eller fler människor legat begravda. Sammanlagt dödade de serbiska styrkorna över 4 000 bosniaker (muslimer) och uppemot 200 kroater (katoliker) i staden under kriget. Majoriteten av dem dödades under det första krigsåret. Över 50 000 icke-serber tvingades iväg från sina hem. Uppemot 30 000 fängslades i lokala koncentrationsläger.

Massgrav i Tomasica

Massgrav utanför den lilla byn Tomašica.

Reportaget är publicerat i Expo nr 2 2015.
Text: Haris Grabovac. Foto: David Lagerlöf.

“Keraterm var ett särskilt brutalt läger. Förutom daglig tortyr och omänskliga levnadsförhållanden begicks här också under natten mellan den 24 och 25 juli 1992 en av de blodigaste massakrerna i staden”, säger Edin Ramuli´c, före detta fånge i ett av Prijedors koncentrationsläger.

Döljer krigsbrotten

Det finns idag, med ett undantag, inga minnesmärken, skyltar eller allmän information på de platser där koncentrationslägren låg. De lokala myndigheterna försöker tysta ned och dölja platserna för krigsbrotten. Den enda minnessten som finns, vid lägret Keraterm, framställdes och placerades inte på begäran av myndigheterna utan genom en aktion från människorättsaktivister.

Koncentrationslägret Keraterm, som anlades av de serbiska myndigheterna efter deras maktövertagande i Prijedor 1992, var innan dess en keramikfabrik. I lägret hölls mellan maj och augusti 1992 över 3 000 civila icke-serbiska män från olika stadsdelar i Prijedor inlåsta.

Lägret är idag omgivet av vakthundar som står bundna intill byggnaden. Den lilla stenen som rests till minne av dem som hölls fångna och som dödades här står några meter ifrån själva byggnaden. Edin Ramuli´c, före detta fånge i ett av Prijedors koncentrationsläger och idag människorättsaktivist kämpar för att sanningen om händelserna i Prijedor under kriget inte ska glömmas.

– Keraterm var ett särskilt brutalt läger. Förutom daglig tortyr och omänskliga levnadsförhållanden begicks här också under natten mellan den 24 och 25 juli 1992 en av de blodigaste massakrerna i staden. 140 personer dödades. I lägret fanns så gott som uteslutande män; endast två kvinnor var fångar här under den tid som lägret var aktivt. Särskilt karakteristiskt för lägret var de sexuella övergrepp som fångarna utsattes för. Fångarna kunde ofta ledas ut ur byggnaden och där, framför andra fångar och väktare, tvingas till olika sexuella handlingar på varandra. Dessa var ofta grannar, vänner och släktingar, men även fäder och söner tvingades till detta.

Dagarna innan massakern natten mellan den 24 och 25 juli 1992, skedde det en omfattande arrestering av icke-serbiska män runt om i Prijedor. Människorna som arresterades fördes till Keraterm. I denna grupp fanns Edins bror och far och andra släktingar.

– Jag själv skulle ha varit i den gruppen. Jag var vid tillfället 22 år och därmed del av den befolkningsgrupp som de serbiska myndigheterna främst fokuserade på, det vill säga män i vapenför ålder. Kanske var det för att jag såg för svag eller ung ut, men en serbisk soldat skickade iväg mig från den gruppen och sa åt mig att gå hem. Han räddade med största sannolikhet livet på mig.

– Dessa fångar som fördes till Keraterm låstes in i en lokal som soldaterna kallade för ”trean”. Över 300 personer var inlåsta där, av dessa överlevde endast 15 kriget. Fångarna hölls först inlåsta i tre dagar utan mat och vatten. Först den tredje dagen sprutade serbiska soldater vatten, med en slang, över dem. Massakern den 24 juli påbörjades genom att soldater kastade in gasbehållare, som fick de redan utmattade, uttorkade och hungriga fångarna, varav många var så svaga att de inte ens kunde stå upp, att i panik slå mot dörrarna och försöka ta sig ut ur rummet.

– Två kulsprutor som fanns monterade utanför började då skjuta mot lokalen. På fyra timmar dödades 140 personer, ytterligare 40 skadades allvarligt och dödades i efterhand. Bland de som dödades natten mellan den 24 och 25 juli fanns min far. Min bror överlevde den massakern, men dödades under de följande veckorna. Min fars kvarlevor har vi hittat, min brors söker vi fortfarande efter. Kvarlevorna efter många av dem som dödades i Keraterm har återfunnits i Prijedors massgravar, bland annat Tomašica.